Och statsministern heter…

Det här veckoslutet borde vänner av inrikespolitik få sitt lystmäte mättat när tre av regeringens fyra partier håller partikongress. Sfp möts i Tammerfors, Samlingspartiet i Jyväskylä och Centern i Lahtis.

Att Centerdelegaterna i dag dessutom utser landets nya statsminister torde väcka ett visst intresse också hos mer politiskt ointresserade finländare. Att landet får en ny regering kring midsommar är kanske det mest spännande som har hänt på länge.
Det har rått politisk tomgång i republiken sedan statsminister Matti Vanhanen meddelade att han ämnar avgå nu i samband med Centerkongressen.

Aamulehti (10.6.2010) konstaterar att utan klar riktning driver nationen mot kommande val, trots att euroområdet vacklar på avgrundens rand, Finlands bruttonationalprodukt i fjol dök åtta procent på minus och det färska överskottet på 4,1 procent i den offentliga ekonomin har förbytts i ett motsvarande underskott.
Och risken finns att tomgången fortsätter i viss mån, också med en ny centerpartistisk statsminister som landets ledare. Det är tio månader till riksdagsvalet 2011. Det är inte en speciellt lång tid för en ny statsminister att göra odödligheter, innan väljarna har chans att säga sitt om den valperiod som gått och om den valperiod som komma skall.

Med tanke på alla ouppklarade skandaler och märkligheter som betydelsefulla personer inom Centerpartiet har varit inblandade i på sistone finns det en hel del utmaningar för den som blir partiets nya ledare. Och landets statsminister.
Hur karismatisk och duktig man än är är det tveksamt hur mycket ruttet man hinner rensa bort och desinficera på mindre än tio månader, för att återvinna väljarnas sympatier och förtroende.

Tröstande för åbolänningarna och skärgårdsborna är dock att alla fyra kandidater för posten som landets nya statsminister, Mari Kiviniemi, Mauri Pekkarinen, Timo Kaunisto och Paavo Väyrynen, i Helsingin Sanomats stora utfrågning på onsdagen betonade att hela landet ska vara bebott. Hur det kommer att ta sig uttryck under respektive persons ledning är naturligtvis mer oklart.

Ganska tröstande för finländarna i allmänhet är kandidaternas svar på frågan: ”Får man någonsin ljuga?”. Tre av fyra säger nej, endast riksdagsman Timo Kaunisto svarade ”ja”.
Med tanke på Matti Vanhanens förklaringar i samband med valfinansieringshärvan borde kandidaterna kanske också ha fått svara på frågorna ”Får toppolitiker glömma?” och ”Får toppolitiker missförstå?”.

Mari Kiviniemi leder tävlingen, enligt galluparna i slutet av veckan. Blir hon vald är hon endast den tredje kvinna som har blivit partiledare för ett av de stora finländska partierna. Det konstaterar forskaren Mari K. Niemi i en kolumn i Helsingin Sanomat (10.6.2010). Hon forskar vid centret för riksdagsforskning vid Åbo Universitet TY.
Enligt henne är stora partier vanligtvis inte speciellt intresserade av kvinnligt ledarskap, förutom i krislägen.
– Kvinnor har valts till partitoppen då kraven på förändringar har varit speciellt stora, konstaterar hon.
Kvinnorna får representera förnyelse och visa att man skiljer sig från mängden.

– Men partiet kan snabbt vända en kvinnlig partiledare ryggen om man inte får de under, som man har väntat sig i valet under hennes ledning, skriver Niemi.
Det är just de höga förväntningarna som ofta har varit det stora problemet för kvinnliga partiledare, påpekar hon.
Stora problem på många plan ligger och väntar runt om i landet på att någon ska ta itu med dem. Vilka signaler kommer veckoslutets riktgivande partikongresser och partidagar att presentera? Och vem får den intressanta och arbetsdryga uppgiften att vara förnyaren och förlossaren? Snart vet vi det.