Nu kommer indirekt debatten om kyrkans framtid, och den har förutsättningar att breddas.
Ta de stora – till trostolkningar relaterade – tvistefrågorna, kvinnoprästerna och förhållandet till de homosexuella.
Lägg till pinfärska uppgifter om fortsatta utskrivningar från kyrkan.
Varför tar det omgivande samhället i dag ton mot en kyrka som borde ha rätt att ordna sitt liv enligt egen trostolkning?
Svar: För att kyrkan vid sidan av rollen som bärare av tron är en myndighet.
Vigsel i kyrkan är inte bara en gudsrelaterad ceremoni, den är också en juridisk hantering.
Kyrkan folkbokför därtill dem som har valt att höra till kyrkan.
Myndighetsrollen är den som ställer till det för kyrkan.
Myndigheteter förutsätts behandla alla medborgare lika. Men myndigheten kyrkan kräver av ”sina” medborgare en tillhörighet som går ut över det juridiska. Man är del av en tro – med varierande intensitet och givetvis utanför all kontroll av hur mycket man tror, om alls. Men ska man få hundra procent av myndigheten kyrkan förutsätts man – åtminstone via läpparna – erkänna en tro.
Samtidigt ser sig kyrkan som en bärare av eviga kristna värderingar och Guds ord.
Skrapar man på den ytan visar det sig att man inom kyrkan ser det här med evigt på olika sätt.
Lyckligtvis. Om inte så var fallet hade vi i dag inte kvinnopräster. Kyrkan skulle inte ens diskutera möjligheten till bön för homosexuella par. Vi skulle ha en kyrka och ett omgivande samhälle som går i otakt. Kyrkan skulle vara betydligt mindre – räknat i medlemsantal – än dagens kyrka.
Reaktionerna på det nu aktuella könsneutrala äktenskapet speglar samma fenomen.
Den mer omdramatiska synen återfinns hos biskop Björn Vikström som i gårdagens Hbl talar för en känslomässigt lägre bundenhet till vigseln (”Jag anser inte att vi behöver vara så känslomässigt bundna till det”.)
Men chefen för kyrkans forskningscentral Kimmo Kääriäinen säger i HS att en kyrka som avstår från vigselrätten fråntar finländarna det främsta argumentet för ett medlemskap.
Enligt Kääriäinen är kyrklig vigsel ett betydande skäl att höra till kyrkan. Han är speciellt rädd för att unga vänder kyrkan ryggen om man avstår från vigselrätten.
Biskop Vikström har större tillit till att kyrkan upplevs ha andra roller än att skänka vigseln en traditionsrik och stämningsfull ram.
Vikström noterar för övrigt – som ÅU i går – att en kyrka som överger vigselrätten också överger de interna spänningar som hänger ihop med kyrkans förhållande till det ho mosexuella.
(Observera att denna resonerande analys från Vikströms sida inte ska uppfattas som att han tar ställning.)
I Aamulehti säger överraskande nog gruppordföranden för Saml:s riksdagsgrupp Pekka Ravi att han inte tror att en ny äktenskapslag ens stiftas.
Partiets fält är enligt gruppordföranden mot könsneutralt äktenskap.
Ravis minne är kort – och extremt selektivt: Hans eget parti partikongress i juni röstade för en könsneutral äktenskapslag med rösterna 292-162.
En partikongress ska i högsta grad anses representera fältet.
I selektivitetens utmarker vandrar också Ravis kollega i Centern, Timo Kalli som i Aamulehti hävdar tågordningen är att kyrkan först måste ha en åsikt – därefter kan lagstiftaren tänkas röra på sig.
Kalli missar att justitieminister Tujia Brax redan har initierat en politisk process.
Den behöver inte automatiskt utmynna i ett lagförslag.
Men politiken verkar nu vara mogen för en nedtoning av kyrkans myndighetsroll.
Och det är ju uttryckligen på den trenden som enskilda kyrkans män och kvinnor nu har reagerat.
Det aktualiserar två processer kring kyrkan. Den ena ser man sannolikt på med oro:
Om kyrkans myndighetsuppgifter minskar måste det åtminstone på ett debattplan avspeglas i en diskussion om kyrkans rätt att uppbära skatt.
Den andra tvingas kyrkan till också på grund av kontinuerligt sjunkande medlemssiffror.
Den handlar om kyrkans roll, attraktion och framtoning.
Drygt hälften av äktenskapet i Finland ingås i dag per kyrklig ceremoni.
Forskningschef Kääriäinen förefaller alltså överdriva betydelsen av kyrklig vigsel som – om uttrycket tillåts – inkastare i en kyrklig tillvaro.
Den politiska processen torde inte gå att hejda. De könsneutrala äktenskapen kommer.
Om så inte sker har den trivialiserande gaphalsen Timo Soini större paralyserande makt över politikens sinnelag än vi hittills befarat.
För kyrkan kan den nya vigselsitsen bli ett nödvändigt startskott för en process där man tränger djupare in i sitt kärleksbudskap och dess uttrycksformer.
Det kräver en analys av om kyrkan ska finnas till för a) en bredare men likgiltigare eller b) en något mindre bred men mer starkare kännande skara.
Om kyrkans självförtroende är starkt nog väljer man att analysera det sistnämnda alternativet.
Och då ser vi att en av de senaste årens stora tvistefrågor – synen på det homosexuella — i praktiken har haft en katalytisk effekt på en institution i omvandling.
Det här alternativet är på sätt och vis evigt och alls inte lätt.
Men det känns mer nödvändigt nu när politiken indirekt gör intrång på det som har uppfattats som kyrkans privata tomt.
Inga relaterade artiklar.
Åktur
Kyrkans förändrade roll
Nu kommer indirekt debatten om kyrkans framtid, och den har förutsättningar att breddas.
Ta de stora – till trostolkningar relaterade – tvistefrågorna, kvinnoprästerna och förhållandet till de homosexuella.
Lägg till pinfärska uppgifter om fortsatta utskrivningar från kyrkan.
Varför tar det omgivande samhället i dag ton mot en kyrka som borde ha rätt att ordna sitt liv enligt egen trostolkning?
Svar: För att kyrkan vid sidan av rollen som bärare av tron är en myndighet.
Vigsel i kyrkan är inte bara en gudsrelaterad ceremoni, den är också en juridisk hantering.
Kyrkan folkbokför därtill dem som har valt att höra till kyrkan.
Myndighetsrollen är den som ställer till det för kyrkan.
Myndigheteter förutsätts behandla alla medborgare lika. Men myndigheten kyrkan kräver av ”sina” medborgare en tillhörighet som går ut över det juridiska. Man är del av en tro – med varierande intensitet och givetvis utanför all kontroll av hur mycket man tror, om alls. Men ska man få hundra procent av myndigheten kyrkan förutsätts man – åtminstone via läpparna – erkänna en tro.
Samtidigt ser sig kyrkan som en bärare av eviga kristna värderingar och Guds ord.
Skrapar man på den ytan visar det sig att man inom kyrkan ser det här med evigt på olika sätt.
Lyckligtvis. Om inte så var fallet hade vi i dag inte kvinnopräster. Kyrkan skulle inte ens diskutera möjligheten till bön för homosexuella par. Vi skulle ha en kyrka och ett omgivande samhälle som går i otakt. Kyrkan skulle vara betydligt mindre – räknat i medlemsantal – än dagens kyrka.
Reaktionerna på det nu aktuella könsneutrala äktenskapet speglar samma fenomen.
Den mer omdramatiska synen återfinns hos biskop Björn Vikström som i gårdagens Hbl talar för en känslomässigt lägre bundenhet till vigseln (”Jag anser inte att vi behöver vara så känslomässigt bundna till det”.)
Men chefen för kyrkans forskningscentral Kimmo Kääriäinen säger i HS att en kyrka som avstår från vigselrätten fråntar finländarna det främsta argumentet för ett medlemskap.
Enligt Kääriäinen är kyrklig vigsel ett betydande skäl att höra till kyrkan. Han är speciellt rädd för att unga vänder kyrkan ryggen om man avstår från vigselrätten.
Biskop Vikström har större tillit till att kyrkan upplevs ha andra roller än att skänka vigseln en traditionsrik och stämningsfull ram.
Vikström noterar för övrigt – som ÅU i går – att en kyrka som överger vigselrätten också överger de interna spänningar som hänger ihop med kyrkans förhållande till det ho mosexuella.
(Observera att denna resonerande analys från Vikströms sida inte ska uppfattas som att han tar ställning.)
I Aamulehti säger överraskande nog gruppordföranden för Saml:s riksdagsgrupp Pekka Ravi att han inte tror att en ny äktenskapslag ens stiftas.
Partiets fält är enligt gruppordföranden mot könsneutralt äktenskap.
Ravis minne är kort – och extremt selektivt: Hans eget parti partikongress i juni röstade för en könsneutral äktenskapslag med rösterna 292-162.
En partikongress ska i högsta grad anses representera fältet.
I selektivitetens utmarker vandrar också Ravis kollega i Centern, Timo Kalli som i Aamulehti hävdar tågordningen är att kyrkan först måste ha en åsikt – därefter kan lagstiftaren tänkas röra på sig.
Kalli missar att justitieminister Tujia Brax redan har initierat en politisk process.
Den behöver inte automatiskt utmynna i ett lagförslag.
Men politiken verkar nu vara mogen för en nedtoning av kyrkans myndighetsroll.
Och det är ju uttryckligen på den trenden som enskilda kyrkans män och kvinnor nu har reagerat.
Det aktualiserar två processer kring kyrkan. Den ena ser man sannolikt på med oro:
Om kyrkans myndighetsuppgifter minskar måste det åtminstone på ett debattplan avspeglas i en diskussion om kyrkans rätt att uppbära skatt.
Den andra tvingas kyrkan till också på grund av kontinuerligt sjunkande medlemssiffror.
Den handlar om kyrkans roll, attraktion och framtoning.
Drygt hälften av äktenskapet i Finland ingås i dag per kyrklig ceremoni.
Forskningschef Kääriäinen förefaller alltså överdriva betydelsen av kyrklig vigsel som – om uttrycket tillåts – inkastare i en kyrklig tillvaro.
Den politiska processen torde inte gå att hejda. De könsneutrala äktenskapen kommer.
Om så inte sker har den trivialiserande gaphalsen Timo Soini större paralyserande makt över politikens sinnelag än vi hittills befarat.
För kyrkan kan den nya vigselsitsen bli ett nödvändigt startskott för en process där man tränger djupare in i sitt kärleksbudskap och dess uttrycksformer.
Det kräver en analys av om kyrkan ska finnas till för a) en bredare men likgiltigare eller b) en något mindre bred men mer starkare kännande skara.
Om kyrkans självförtroende är starkt nog väljer man att analysera det sistnämnda alternativet.
Och då ser vi att en av de senaste årens stora tvistefrågor – synen på det homosexuella — i praktiken har haft en katalytisk effekt på en institution i omvandling.
Det här alternativet är på sätt och vis evigt och alls inte lätt.
Men det känns mer nödvändigt nu när politiken indirekt gör intrång på det som har uppfattats som kyrkans privata tomt.
Inga relaterade artiklar.