Politikens barometrar

Förstå hur populistpartiers väljare resonerar – men förlita er inte på att populisterna kan undanröja det man protesterar mot.
Det är en av slutsatserna journalisterna Linnea Nilsson och Emil Schön drar på basis av sin bok om Sverigedemokraterna (SD) – en Soinibesläktad grupp som är på väg mot Sveriges riksdag.
Nilssons och Schöns huvudtest är enkel: Den valfrihetsideologi som har präglat nollnolltalet har gjort att de med mindre makt, utbildning och pengar har halkat efter (DN 29.5.2010).

Det låter som en rimlig förklaring.
Framstegspolitiken tog sig på 90-talet nya vägar. Klyftorna växte, det blev igen skillnad på folk och folk.
Valfrihet ger mening åt folk som har möjlighet – och ser mening i – att välja skola, förskola, vård etc.
De som inte är hänvisade till den offentliga sektorns – ökande? – alternativlöshet bejakar en utveckling av ökad valfrihet.

SD-sympatisörer i Sverige är enligt statsvetenskaplig forskning yngre och fattigare än andra partiers väljare. De har lägre utbildning, äger i lägre grad sitt boende. SD-väljarna ser sig därtill i högre grad som arbetare än något annat partis väljare.
I koncentrat av Nilsson och Schön:
– I alla de kategorier som handlar om status, pengar och makt hamnar de lägst ner.

Igen: Det låter rimligt. Inte minst för att det har skett en stark förändring i nya generationers utsikter: Det är inte längre självklart att en yngre generation får det bättre än sin föräldrageneration.
Det kännetecknade länge de nordiska välfärdsdemokratierna. Det skapade generell motivation och sämre grogrund för missnöje.
En av de många intervjuade SD-sympatisörerna säger att hon inte längre ser någon ljusning.

Till detta kommer att etablerade partier oberoende av schattering numera talar ett gemensamt språk. Det lägsta valdeltagandet finns bland lågutbildade och utstötta i ekonomiskt krympande stadsdelar/förstäder.
Medan den politiska eliten intresserar sig för valdeltagandet i genomsnitt talar forskare inför döv publik om de växande skillnaderna.

Timo Soini använde i valet 2003 Tony Halme som talesman för de glömda som förlorat hoppet. Mellanölskaféernas hopplöshet fick i Halme en kanal.
Analytiker och kommentatorer som skrev ned Halmes katalysatoriska betydelse såg aldrig hans roll. Personer som inte längre tror på personliga framsteg är inte mottagliga för den politiska debattens strukturerade och reflekterande prosa. Den känns avlägsen. Den berör inte.

Sett ur en tilltagande förtvivlans synvinkel är dylikt väljarbeteende rationellt.
Talar man inte samma språk talar man inte med varandra. Man kan vilja tala trots det. Då väljer man att rösta på Sverigedemokrater och Timo Soini & Co.
Inte för att de tror att populistiska uppstickarpartier kan lösa deras problem.
De agerar medvetet missnöjesyttrande.

Linnea Nilsson och Emil Schön säger i DN att de inte tror att Sverigedemokraterna kan samla ihop det Sverige som dess väljare tycker har ramlat i sär.
Det är de etablerade partierna som har makten också då dess legitimitet minskar.
Det är alltså de etablerade partierna som måste se att ett valfrihetssamhälle som drivs till sin spets inte är ett folkhem – den svenska termen för ett sammanhållet samhälle med en gemensam tro på kraften i det kollektiva.

Finländskt 80-tal brände det kollektiva till aska, som ströddes ut över minnet av ett förflutet man inte vill ha i retur.
Många ”borgerligt sinnade” (vad det i dag egentligen står för är värt en separat mässa) medborgare undrar i sina stilla sinnen om utvecklingen till alla delar är riktig.
De som inte personligen sackar efter låter ännu bli att rösta på Soini & Co.

Populistpartiers retorik är besvärande lätt och håller inte för en kritisk granskning.
De förnöjs av maktlöshetens olidliga lätthet och av en ansvarsfri tillvaro.
Det föregående populistpartiet, Flp (Finlands landsbygds parti) kramades ihjäl av Sorsa-eran på 1980-talet. Till sist återstod  av partiet bara en gräddfil för ordföranden Pekka Vennamo till högsta tjänsten i statliga Posten.

SD-demokrater och Sannfinländare är produkter av ett samhälle men blir aldrig konkret korrigerande krafter i de samhällen de kritiserar.
De fungerar som barometrar. Lyhörda etablerade partier får via dem en chans att studera de sociala följderna av sina beslut.
Nilsson och Schön ser inte SD-väljare som en ”subkultur”. De ser på dem som en grupp med en tydlig position i det sociala rummet: långt ifrån makten.

Etablerade partier som förlorat kontakten till de svårflirtade borde höra varningsklockorna. Det gagnar på sikt partierna själva.