Vad kan svenska valet lära grannen i öst?
Runt om i Europa smalnar utrymmet för en samfälld syn på dem som befinner sig inom ett och samma lands gränser.
Varje land har uppstickande populister med det självpåtagna uppdraget att minska toleransen för element som upplevs hota nationella värden.
Sverigedemokraterna (SD) gick till val under devisen ”Trygghet och tradition” – signalerande att det som går på tvärs mot det invanda innebär otrygghet. Råare sagt – och det gjorde man – att invandring per automatik och klarlagd skuld innebär ökad kriminalitet.
För att påvisa det omöjliga i till och med en god invandringspolitik konstaterade SD att en assimilering av invandrade inte bara är svår – den kan ta flera generationer att fullborda.
Med samvetets handstil plitade man sedan ned kravet på ökad flyktinghjälp i närområdena.
Vad gäller arbetsmarknaden anser SD att svenska löntagare diskrimineras till förmån för nyanlända invandrare.
Etc, etc. Den här -ismen är alleuropeisk. Den står för ett nostalgibygge på sviktande grund. Det får inte komma som en överraskning för våra partier när de förenklade världsbildernas biennal öppnar i valrörelsen i vinter.
Sannfinländare är inte SD-kopior. Mer eller mindre klonade figurer finns men i de officiella budskapen har SD löpt linan så långt ut man kan.
Men (in)se redan nu att Soini, Halla-aho & Co finns i samma nisch. Med nedtonade budskap i jämförelse med SD. Men med liknande undertoner: vårt samhälle urgröps av multikulturalistiskt tänk.
Etablerade partier måste bilda front mot detta. Upptakten lovar inte gott. Kvällspressen låter kritiklöst Timo Soini förvandla den politiska debatten till en tävlan om bästa ”oneliner”.
Det finns tydligen ett kontinuerligt sug efter nya irwingoodmannar i finländsk offentlighet.
Men trivialiserar vi politiken, trivialiserar vi livet.
Är vi rädda för att komplicerade sammanhang inte ska få utrymme i valrörelsen måste vi tänka om.
Också det komplicerade kan formuleras kort och varierande – om man har bestämt sig för budskapet.
När det gäller arbetskraftsinvandring (större volymer) och flyktingpolitik (mindre) kan Finland inte avsvära sig sitt ansvar.
Etablerade partier måste behärska fakta och upprepa dem lika ofta som populister förvränger dem.
Men det är inte nog. Etablerade partier måste ha fingertoppskänsla för den oro över vad öppna ekonomier, finansiella kriser och hårdare arbetsliv skapar i form av ökad centrifugalkraft.
Finländska medborgare kan inte längre kategoriseras på samma sätt som när de politiska partierna grundades som drivare av jordbrukets, tjänstemännens, arbetarnas intressen.
Centrifugalkraften skapar en utslagenhet som det tidvis kantiga finländska samhället har svårt att hantera.
Men förändringens vind skapar också generellt främlingskap inför modernitetens krav.
Etablerade partier – ja, samhällsdebattörer överlag – ser och koncentrerar sig på modernitetens utmaningar. De är sämre att se olusten bland dem som kämpar med tilltagande främlingskap.
Tony Halme damsög den här miljön på röster i valet 2003. Han kanaliserade frustration till parlamentariska kamrar. En engångshandling hos många väljare – men icke desto mindre.
Valdeltagandet är oroväckande ojämnt fördelat.
Enkäter och forskning visar att politiskt intresse sammanfaller med bättre utbildning och hyggligt vardagsliv.
Vill man alltså tänka positivt om populistpartier fungerar de som uppsamlare av dalande politisk energi.
Alla som röstade på SD skriver inte under partiets invandringspolitik. En del vill markera att det etablerade befinner sig på en annan planet.
Det finns något gott i att det som definieras som antidemokratiska krafter söker sig till parlamentariska arenor.
Där finns regler, ansvar, krav och beteendenormer. Förhoppningsvis också intellektuellt motbygge.
Det etablerade Sverige – inkluderande SVT – trodde man kunde tiga ihjäl SD. Dagstidningar till och med förbjöd politiska annonser. Förklarade med brösttoner vilket ansvar man påtog sig.
I svenska valrörelsen fanns det fler bevakande poliser än deltagande publik på månget SD-jippo.
I den nästan upphöjda tron att SD ska trängas ut utsattes enskilda kandidater – och sympatisörer – för våld.
Allt medan etablerade partier inte tog upp kampen med SD fick fotfolk för sig att öppet hån är en gångbar metod.
Det är det inte – ens visavi partier som själva sviktar i respekt för människan. Det är då den behövs.
Finland är inte Sverige. SD har här ingen motsvarighet.
Det minskar inte behovet av rätt analys hos etablerade partier.
Förenklingens budskap ljuder i vår över finländsk slätt. De måste bemötas. Beslutsamt, kunnigt och exemplifierande konkret.
Och modigt. De stora partiernas strid om tiondelar kan inte berättiga att man av taktiska skäl vägrar ta strid för människovärdet.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
