Nedåtgående spiral?

Förbindelsefartyget ms Fiskö byts vid årsskiftet ut på rutten Nagu södra och ersätts av ms Nordep.
Ansvariga upphandlaren vid NTM-centralen Kari Höglund fick i ÅU (14.10.2010) frågan om man köpt grisen i säcken. Svaret blev inte nej. Höglund svarade: ”Det kan jag säga först då vi har sett hur trafiken kommer att fungera”.

Ortsborna längs rutten har vant sig vid god service. Man vet vad man har. Naturligt nog känner man skepsis inför ett nytt fartyg.
En del av kritiken mot det nya fartyget kan skrivas på en allmän ovilja mot förändringar.
Men de strukturella problemen finns där och de är inte små.

Bland annat lär det nya fartyget inte kunna ta traktor med släpvagn – en lika oumbärlig som vanlig kombination för skärgårdens i festtal omhuldade mångsysslare.
Dubier finns också när det gäller det nya fartygets förmåga att använda en del bryggor längs rutten.
Det aktualiserar några frågor.

Kunde inte NTM-centralen operera i bättre samförstånd med skärgårdsborna?
Borde inte beställaren vid tiden för beslutet mer exakt veta vad fartyget klarar av?
Vidare:
Kari Höglund säger i ÅU att ”om vi har för strikta krav i anbudsförfrågan kommer det in färre offerter”.

Den bakomliggande logiken oroar. Är det viktigare att man får in fler offerter än att samhället definierar en så exakt servicenivå som möjligt?
Vem ska för övrigt definiera nivån? Om närings-, trafik- och milljöcentralen (NTM) får göra det finns risken att vi står inför en nedåtgående spiral: mindre strikta offerter ger sämre service och följaktligen ett billigare pris för NTM-centralen.

Fallet Fiskö/Nordep avslöjar med andra ord en mekanism som samhället inte verkar komma åt på s.k. demokratisk väg: Servicen riskerar sjunka, den mängd resurser som sätts på skärgårdstrafiken minskar, möjligheterna för mångsyssleriet blir mindre.
Vi säger inte att det är lätt att balansera mellan rätt servicenivå och överstor kapacitet.

Men just därför borde upphandlingen göras mer genomskinlig.
För södra ruttområdet i Nagu är förbindelsebåten livsnerven.
Det nu slutna kontraktet löper på två år. NTM-centralen aviserar att man därefter konkurrensutsätter trafiken med sikte på tio år.

De närmaste två åren måste Väståbolands stad, de åboländska riksdagsledamöterna och NTM-centralen snacka ihop sig kring en process som har en bredare ambition än att bara spara pengar.
Upphandlingen är ingen teknikalitet – den avgör i hög grad de praktiska förutsättningarna för att skärgården ska leva vidare. Det är ett bredare uppdrag som kräver fler aktörer än NTM-centralen.

Vi hävdar inte att upphandling i sig leder till försämrad service.
Men vi känner oro för att pressade myndigheter lockas dra ned på servicen för att klara av ekonomiska krav som ställs av högre myndighet.
Var finns den demokratiska insynen? Vem formulerar den samhällssyn som tryggar servicenivån?

Oss veterligen finns inga demokratiskt fattade beslut att nivån på skärgårdstrafiken ska sänkas.
Vi säger inte heller att så sker när man byter båt vid årsskiftet.
Men frågetecknen i sig väcker oro. Mer än själva proceduren. Om huvudsaken inte är servicenivån utan antalet offerter har samhället lagt i backen i skärgårdstrafiken.

•