Kyrkan vid fönstret

Kyrkan har talat.
Ärkebiskop Kari Mäkinen avslutade sitt öppningstal på kyrkomötet med att säga att kyrkan öppnar en dörr mellan sitt djupaste budskap och en verklighet i förändring.
Det finns en stark signalkraft i de orden. Ett par dagar av diskussion överglänste inte den klokskapen.

Kyrkomötet gick så långt det i dag är möjligt. Man ger prästerna möjligheten att be tillsammans med homosexuella par. Bönestunden blir frivillig, präster kan alltså vägra.
Att man stannade vid ett böneelement som delvis redan förekommer tillfredsställer inte dem som ville leda kyrkan till total jämlikhet i teologisk mening.

Av de 30 som motsatte sig ens detta vågar vi tro att lika många är besvikna över att kyrkan efter åtta år av diskuterande har omtolkat sin tolkning av bibeln.
Men har det ens skett? Konstitutionsutskottets ståndpunkt – bas för omröstningen – är noggrann i sina insnävningar:
q Den ”pastorala anvisningen” för hur böner förverkligas innebär inte en kyrklig välsignelse av parförhållandet.
q Anvisningen ska utformas så generellt att bönen inte kan jämföras med eller anses vara en kyrklig förrättning.

Kyrkan har alltså inte omdefinierat sin teologiska syn på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna.
Vill man vara sträng säger man att kyrkans män och kvinnor fortfarande kan välsigna köpcentra men inte homosexuella par.
Det finns orsak till fortsatt höjda ögonbryn på den punkten.

Men givet det konservativa lägrets motstånd har kyrkan gått så långt det är möjligt. Man har – med en världslig term – gjort sitt bästa. Med idrottsliga termer: Kyrkans medlemmar får nu avgöra hur långt det räcker.

Kyrkomötet var nye biskopen Kari Mäkinens elddop.
Vi uttrycker gärna stor respekt för de ord ärkebiskopen valde att inleda kyrkomötet med.
Hans utgångspunkt: Kyrkan har skakats om. I denna process har något satts i rörelse. Kyrkans verklighet har blivit en del av ny offentlighet. Kyrkan behöver detta.

Ärkebiskopen säger med andra ord att ”den nya offentligheten” har varit till nytta för kyrkan. Det är en sund utgångspunkt.
Vidare:
Homosexualiteten har blivit ”det fönster genom vilket man tittar ut mot ett vidare landskap”.
Riktningen måste här rimligtvis vara från kyrkan utåt.

Men normala fönster möjliggör titt i båda riktningarna. Kyrkans hållning till de homosexuella blir det landskap man har fokuserat på när man utifrån har tittat in genom fönstret.
Oberoende av riktning, med ärkebiskopens ord: Fönstret visar hur kyrkan förhåller sig till människan och hur kyrkan beaktar det mänskliga livets helhet.

Ärkebiskopen inskärpte att vi talar om människor – inte om fenomen, inte om principiella problem utan om människor.
Det kan läsas som en kommentar till den omöjliga distinktionen mellan en homosexuell person – och utlevd homosexualitet som de konservativa har försökt hålla fast vid.
Ärkebiskopen säger: Se människan, vänd inte henne ryggen, träd upp vid hennes sida.

När kyrkan gör det vill ärkebiskopen se den göra det utan förbehåll – öppet och utan dolda element.
Ärkebiskopen lät sedan förstå att han på sin vandring har sett behovet att klamra sig fast vid enskilda ställen i bibeln och på basis av dem dela in världen i det tillåtna och det fördömda.
Hör kyrkans högsta ledare säga detta:
– Sådan är inte kyrkans tro.

Ärkebiskopens ord till trots kan man fråga om kyrkan har stigit fram vid sidan av de homosexuella. Förbehållen är besvärande många.
ÅU anser de så kallade bibeltrognas analys vara selektiv på ett sätt som förbiser det mänskliga och som via sin exkluderande syn de facto bryter mot kyrkans kärleksbudskap.
Men vi tvingas acceptera att frågan inte kan diskuteras i gängse mening. Positionerna möjliggör ingen dialog värd namnet.

Men kyrkan måste ha en metod när det gäller att röra sig mellan ”sitt djupaste budskap och en verklighet i förändring”.
Den är bara delvis teologisk – vilket understryks av lekmannainslagen på kyrkomötet.
År 2010 kom man inte längre än bön under frivillighet för prästerskapet (vilket kan vara ett mindre problem – registrerade par som vill omfattas av kyrklig bön vill knappast att processen ska ledas av en, svagt uttryckt, motvillig präst.)

Kyrkomötets beslut formuleras strikt på basis av konstitutionsutskottets insnävningar.
I praktiken kommer praxis att leva och det kan visa sig att det blir svårt att avvisa element som påminner om kyrklig vigsel.

Kyrkan ställde sig vid dörren och tittade ut mot verkligheten i förändring. Det blir nu omvärldens sak att tolka kyrkans tolkning.
Lyssnar man på ärkebiskopen har kyrkan varmt och inkluderande välkomnat den homosexuella människan sådan hon är med alla sina brister. Den kan uppfattas som en stark markering. Den är en stark markering.

För den som ser kyrkomötets beslut som en starkare markering i motsatt riktning återstår att välja attityd: vänta eller vända ryggen.
Kyrkoherde Hilkka Olkinuora (Hbl 12.11.2010) menar att kyrkan är farligt nära att sätta sin enighet före försvaret av de homosexuellas människovärde. Det kan man hålla med om.
Men en kvalificerad – 3/4 – majoritet för ett längre steg låg inte inom räckhåll. Omröstningen var alltså inte taktiskt i betydelsen att man kunde ha gått längre – till priset av splittring. Det upplägget fanns inte.

•