Riksdagsval i Finland i april 2011: Inget synligt ”piratparti” för vidgad cyberfrihet, men en arvtagare till landbygdspartiet som har framgång med att kalla övriga partier för ”gammalpartier”.
Inga stora debattämnen som Nato/försvarspolitik, ekonomiska vägval, jobbfrämjande politik etc. En valrörelse i grå mosaik. Ralf Friberg, SDP-veteranen som kandiderade första gången för fyrtio år sedan, kallar den för ”väljarens vandring i stinkande gyttja” (Tidningen Åland 1.4.2011).
Där valrörelser de senaste decennierna har blivit kortare men intensivare står årets för fortsatt förkortning, men intensiteten har uteblivit. Det kan tolkas som en lyxtillvaro där problemen är få för en välmående och likgiltig majoritet. Men den bilden är inte sann.
Finland har kvar sina strukturella underskott i den offentliga finansieringen, vi har en vårdsektor som ropar efter modellskifte, vi måste bestämma oss för vilken högskol- och forskningspolitik som är bäst lämpad för ett land i Europas periferi, med flera andra frågor kring vilka det råden en dånande tystnad.
Hur hamnade vi här?
Det finns många sätt att svara. Här tre:
q För att valrörelserna har förlorat funktionen av ansvarsutkrävande för den förda politiken. Valrörelser tittar enbart framåt. Önskebrunnar har god men grund sikt.
q Den politiska kommunikationen har förlorat förmågan att fokusera uthålligt på enskilda sakfrågor.
q De sannfinländska uppstickarna har paralyserat såväl andra partier som medier. Det råder brist på politiska initiativ.
Man kan hålla nivån trots att den politiska substansen har lämnat arenan, men det förutsätter att sakfrågor ersätts av idépolitik.
Den politiska beställningen finns. Sannfinländarnas valprogram är i själva verket idéhistoriskt tänkt. Man ber om mandat att verka för ett mera stängt Finland som andas unken nationalism av gammalt – och aldrig egentligen fungerande – snitt. Finlands utveckling har byggt på att vi har öppnat oss utåt.
Vi måste fortsätta längs den vägen. Vi måste visa exempel för övriga Europa – där fredskongresser genom tiderna har skapat konstlade statsgränser, lämnande efter sig minoriteter som ständiga måltavlor i nationalistisk politik och propaganda. Det tilltar i Europa.
Mot detta står ett europeiskt ideal av upplysning, bildning och idéhistorisk förankring.
Detta Europa framstår i dag som famlande efter en fortsatt idé man inte hittar. Kortsiktig taktik inför nationella val påverkar mer än idéerna om en vettigare framtid.
Vi har skäl nog att bryta mönstret. Soini & Co ger övriga partier skyldigheten att hävda idépolitikens roll.
Han kan lova tolka valet som en folkomröstning om en europeisk stödpolitik (Grekland, Irland) och han kan nå framgång.
Men inför Virolainens klassiska fråga vad man ska göra med en dylik valseger står Soini svarslös. Han har inte alternativ, hans bundsförvanter i EU har inte alternativ.
Den 17 april kämpar etablerade partier med sina sofflock.
Man mobiliserar inte med löften om en höjning av kapitalskatten med någon procentenhet. Man väcker inte sina väljare med löften att satsa (”panostaa” är det mest frekventa verbet i finländsk politisk abstraktion.)
Man tar inte strid med Soini i substansfrågorna för att man inte har beredskapen och kanske för att det nu börjar vara för sent. Varje attack under valets sista dagar kan fungera mobiliserande på Sannfinländarnas sympatisörer.
Icke desto mindre är det de etablerade partierna skyldighet att återföra idéer och drömmar i politiken.
Vill vi bli en nation som räds utveckling? Som blir en unionell nejsägare utan vision om Europas väg? Som sluter sig kring en människosyn byggd på misstankar mot det man definierar som främmande? En backspegelsfixerad nostalgiker?
Vi blir inte det ens om Sannfinländarna når upp till 20 procent. Men det sätt det sker på signalerar uppgivenhet.
Med knappa två veckor till valet känns det som om valrörelsen redan är förlorad.
Bristen på särskiljande åsikter i sakfrågor ersätts inte av visionerande om de stora värdena. Övriga partier skapar i sin villrådighet en aveny för Soini.
Hans lättsinne om det egna partiets möjligheter att delta i en regering men avsvära sig skyldigheten att stöda finländskt stödpolitik i EU är illustrerande. Timo Soini kan inte ges en bärande roll i en finländsk regering.
Partierna väntade kanske att Sannfinländarnas opinionsvind skulle mojna. I oförändrat dagsläge tyder ingenting på att man har medel att ta upp kampen med Soini & Co.
I högre grad än någonsin gäller nu att valrörelsen börjar dagen efter valet. För medierna gäller att inse att analysen och rapporteringen av den dagliga politiken är väljarens egentliga vägvisare.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
”Han [Soini] har inte alternativ, hans bundsförvanter i EU har inte alternativ.”, skriver ÅU.
Efter att i går ha givit min röst i förhandsröstningen till sannfinländarna, är jag helt bestört då jag läser ÅU:s ledare.
En tidning med gedigen politisk erfarenhet, som Åu, hänger sig helt fräckt till samma urgamla och urholkade populism, ‘inte alternativ’.
Min enkla fråga lyder:
Varför då överhuvudtaget anordna val då det inte finns alternativ?
Just detta är många av oss väljarna trötta på. Det spelar ingen roll hur du röstar, emedan allting kommer att fortsätta som förut, ända till tidens ände. Enligt ÅU.
Vi har alltså slutligen hittat den rätta vägen och INGEN får leda in oss på tjälskadade byvägar, som dessutom nu kommer att bli av med sitt oljegrus då pengarna inte räcker till vägunderhällningen där.
Det finns bara EN VÄG, som sköts som ett lindebarn.
”Noli turbare circulos meos”! (”Rubba inte mina cirklar!”), varefter Arkimedes blev dödad av soldaten.”
En ytterst skrämmande vision, till och med av ÅU.