Tolka oron rätt

Klichéns Finland vänder sig inåt. Men beskriver den verkligheten? Vad hände när 19 procent av väljarna stod för en av de största sensationerna i finländsk valhistoria?
I den Soini-brygd som nästan var femte väljare svalde ingick en dos nationalism, en dos nostalgi, en dos längtan efter ekonomisk jämlikhet, en dos språkaversion, en dos antiglobalisering och en dos traditionellt herrehat. Kryddat med en irritation över politikens fikonspråk och en så förmedlad okänslighet.
Receptet skrevs i valrörelsen elegant ut av Timo Soini – den enda av valets huvudaktörer som inte hölls tillbaka av politikens facit. Han kunde tala obunden av det förflutna och han gjorde det.

Nationalism är ett ord som skorrar illa. Finland före Soini har handskats varsamt med vår närhistoria, unga har kännt fosterländskhet, den nationella självkänslan har byggts på en sund mix av gårdag, nutid och framtidstro. Vi kan inte så mycket om vår historia – men känslan har lagt sig på en rimlig nivå. De gälla övertonerna har varit få.
I en kommentar till valet säger Jussi Halla-aho – sannfinländsk bloggare med ökänd antiinvandringsprofil – att Finland valde nationalism och invandrarmotstånd. Hans väljare gjorde det. Inte majoriteten. Att förstora självbilden är en del av verkligheten hos fanatiker.

Det finns objektivt sett få invandrarproblem i ett land som har agerat så strikt som vårt.
Men val är inte objektiviteternas summa. Väljare ger uttryck för känslor. Om – hypotetiskt – hälften av Sannfinländarnas väljare ser invandringen som det största problemet är den ett politiskt problem.
Om mången väljare ser ökade inkomstklyftor som ett finländskt problem är det en politisk realitet. Reaktionen kan inte förklaras bort.

Om en del Soini-väljare ser den obligatoriska skolsvenskan som en prioriterad politisk fråga är det ett utropstecken bland många.
De folkvalda har fyra år på sig att tackla det så tolkade – och förmedlade – budskapet.
Det första Halla-aho & Co får lära sig är att politik är kompromissernas arena. Det andra – förhoppningsvis – är att politik som hantering bygger på respekt för motparter i politiken och utanför den.

Invandrarkritiken är inte Sannfinländarnas monopol. Saml:s Ville Rydman gick till val på löftet att ta nacksving på invandringen. En av de invalda sannfinländarna har per blogg agiterat för att personer med krulligt hår ska få stryk.
Det gäller parti som parti, politiker som politiker: Där etnicitet ges en förklarande roll bör omgivningen reagera. Skolmobbningens nolltolerans är en bra linje ute i samhället.
Det är människans skyldighet – i skolan och utanför.

Det är inte det ”multikulturella” som hotar det här landet. Invandrare och andra minoriteter som ges skulden för politiska oegentligheter är syndabockar. De är inte skyldiga.
Regeringspartierna förlorade för att en del av väljarna har fått nog av social orättvisa och det ekonomiska ekorrhjulets centrifugalkrafter.
SDP och Sannfinländarna ges chansen att lägga om politiken. Stora kast i väljarsiffrorna är en av demokratins korrigerande poster.

Valrörelsen övertygade inte som granskare av realismen i alternativen. Valrörelser förmedlar känslor om en bättre politik.
Protesten är – som Borgåbladet noterar (se sid 5) – berättigad.
Men det finns anständighetsgränser. Det är inte invandringens fel att Finland har fattiga och ekonomiskt marginaliserade grupper.
Att de har lämnats utanför den politiska intressebevakningen är politikernas fel. Invandrare som tvingas leva i passivitet på minimala ersättningar och långt borta från den egna kulturkretsen är de minst skyldiga.

Att ta hand om de svaga i det egna landet är ett uppdrag som löper parallellt med uppdraget att praktisera internationell solidaritet. På finländsk ekonomisk nivå handlar det inte om ett nollsummespel där det ena utesluter det andra.
Valrörelsen var på den punkten falsk och antiintellektuell.
Socialt samvete är en dygd. Men tillåter det inte Finland en internationell roll är det i längden kontraproduktivt. Det finländska samhället växer inte på lång sikt om vi möter ängslan inför förändringar med en längtan efter tider som inte kommer åter.

Se valet som en början till en nödvändig politisk uppryckning. Decennier av konsensus mellan de tre stora har haft en sövande inverkan på en växande grupp väljare.
Etablerade politiker har misslyckats gruvligt i det pedagogiska uppdrag som måste vara en del av den goda politiken. Politiken måste kunna förklaras.
Jordskredet i söndags skapar möjligheter till ett uppvaknande.

Finland ska naturligtvis inte följa SD-paralyserade rikssvenskars råd att isolera Sannfinländarna.
Vi ska agera tvärtom. Vi ska visa deras väljare respekt. Bara respekterade finländare har förutsättningar att se människan i den invandrade grannen.
Den sannfinländska valsegern innebär i sig inte att Finland vänder sig inåt. Sann finländsk politik är att registrera väljaroron och tolka den rätt. Det ger ett löfte om en bättre morgondag.

•