”Du är här”

Det händer att jag överfalls av en släng av Nimby-syndromet – not in my backyard – när jag cyklar hem längs Västra Strandgatan och har svårt att komma fram, eftersom cykelturen artar sig till slalomåkning mellan turistgrupper som går i bredd, barn som pilar iväg från sina föräldrar och ungdomsgäng som bär på öl i tolvpack. Inte alla tycks inse att åstränderna inte bara är rekreationsområden med uteserveringar och sevärdheter, utan också dagliga transportleder för många som bor i närheten.

Men Nimby-anfallen är sällsynta och uppträder i regel bara i samband med generella tillstånd av hunger, trötthet och irritation. Nittiosju procent av tiden, minst, tycker jag att det är alldeles utmärkt att det är liv och rörelse längs åstränderna och att turister och tillfälliga besökare bidrar till folklivet. Den här sommaren är det, tack vare kulturåret och andra evenemang, ovanligt många besökare i rörelse. Statistikuppgifter i pressen talar om 10–15 procent fler hotellövernattningar än under ett normalt år. Ögonmåttet säger att uteserveringarna ofta är fullsatta, att det står fler bussar än vanligt parkerade längs gatorna nära hotellen och att det rör sig många människor med kartor och broschyrer i händerna.

ÅU rapporterade tidigare i sommar om att de orienteringstavlor som finns runt omkring i staden saknar något som de flesta motsvarande tavlor har, nämligen ett märke som anger ”du är här”. Turku Tourings förklaring till avsaknaden av röda prickar eller motsvarande markörer på orienteringskartorna, resursbrist, lät inte särskilt trovärdig. Faktum är att det är svårt att veta vart man ska gå om man inte vet var man befinner sig.  Alla är inte rutinerade kartläsare och den som nyss stigit av tåget eller ur en turistbuss kan inte förväntas veta att Åbo centrum är ganska lätt att gestalta, om man bara håller koll på sin position i förhållande till ån, torget, domkyrkan och Åbo slott.

Nu vet jag inte om samma sak händer också andra, eller om det är något i min habitus som får folk att anta att jag vet vägen till olika ställen. Hur som helst har jag upparbetat en viss rutin att förklara hur man tar sig från punkt A till punkt B. Ifall det låter sig göras, vill säga. Att gå vilse i en främmande stad är nämligen ett komplext fenomen där frågor och svar inte alltid bildar en logisk sekvens. Ibland kan jag helt enkelt inte svara, oftast eftersom jag sällan kör bil själv och därför inte har omedelbar koll på körförbud, enkelriktade gator och parkeringsplatser. Andra gånger tror den som frågar att han eller hon befinner sig någon annanstans än han gör och det kan vara mödosamt att nå fram till en gemensam uppfattning om utgångspunkten.

En gång blev jag hejdad på Biskopsgatan av en man som letade efter ”ett trevligt café i närheten av sjukhuset”. Han hade varit där en gång förr. Jag visade honom vägen till ett av de trevliga caféer som finns på Biskopsgatan – och för all del, det är ju inte så långt från Biskopsgatan till ÅUCS – men jag är fortfarande övertygad om att det var en helt annan gata han tänkte på. För vår uppfattning om orter vi besökt enstaka gånger blir lätt fragmentarisk. En bekant skrattar gott åt hur hon i samband med ett besök Åbo i ungdomen gick upp och ner för Tavastgatan och tyckte att det var lite klent med butiker i Åbo centrum, med tanke på att det är en så stor stad.

Ett av de vanligaste osäkerhetsmomenten hos tillfälliga besökare kunde i varje fall avhjälpas genom bättre skyltning. En grupp arkitektstuderande som genomförde ett projekt för att utveckla Åbo centrum konstaterade häromåret att det är svårt att hitta till järnvägsstationen. Det stämmer. I hörnet av Universitetsgatan och Humlegårdsgatan står det ofta folk som villrådigt ser sig omkring och undrar om de gått fel på väg till tåget. Järnvägsstationen ligger ju bara ett par hundra meter bort längs Humlegårdsgatan, men det ser man inte där gågatan tar slut.  Det har hänt mer än en gång att min upplysning om att det bara är att fortsätta uppför Humlegårdsgatan, så finns järnvägsstationen rakt fram, har tagits emot med en lika klentrogen min som om jag sagt att det finns en skatt i en gryta vid slutet av regnbågen.

Den som är upplyst om att kulturcentret Logomo ligger nära järnvägsstationen kan lämpligen följa kulturhuvudstadsårets orange-gula skyltar – som överlag förbättrat skyltningen för fotgängare avsevärt – och hitta rätt. Men det är inte för mycket begärt att det i trakterna av torget och gågatan skulle finnas permanenta vägvisare till viktiga platser och att orienteringskartorna skulle ha markörer som berättar att ”du är här”.

•