Förenklandets marknad

Hur hamnade vi i den förvirring som råder kring Greklandspaketet?
Mauno Koivisto kritiserade i tiderna medierna för att den journalistiska kapacitet som finns måste användas också då det inte finns något att rapportera om. Det tangerar förvirringen, men förklarar den inte.

Några enkla och otvetydiga utgångspunkter:
q Har regeringen Katainen bundit sig till ett finländsk soloåk kan man inte frångå policyn innan den definitivt har nått vägs ände.
q SDP låste sig i valrörelsen vid säkerheterna och Jyrki Katainen hade inte fler regeringsmodeller att tillgå. Han blev gisslan hos SDP:s vallöfte.
Det är den politiska förklaringen till att mönstereleven Finland leker trilskande tonåring.

EU förstår sig i och för sig på politisk logik.
Men euroländerna är mitt uppe i den största krisen under sin existens.
Man löper i kapp med tiden och marknaden är tidtagare.
Euroområdet måste finna en snabb utväg innan man ges möjlighet att diskutera den framtida hållbarheten i hela bygget.

Vår politiska låsning kan förklaras politiskt.
Men vad Finland misslyckats med är att förklara är på vilket sätt Finlands sits skiljer sig från övriga euroländer rent substantiellt.
Det är inte nog att säga att det har varit vår linje från början.
Det räcker inte att säga att vi konsekvent har informerat övriga euroländer om vår ståndpunkt och handlingslinje.

Finland måste ha svar på frågan varför eventuella framtida ekonomiska stötar måste lindras för Finlands men inte för övrigas del.
Finland har inte det svaret.
Låt vara att övriga länder under förhandskontakterna inte explicit har frågat efter det. Det är nu frågorna ställs. Det är nu svaret behövs.
Det finns inte.

Igen: Det är inte nog med att lyfta fram det politiska hotet Timo Soini. Alla euroländer har sina soini.
HS skriver i går att SDP i valrörelsen kämpade mot simplifiering med simplifiering, mot populism med populism.
Det aktualiserar den halvt filosofiska frågan om det finns gränser för hur långt man kan driva löftesgivningen i valrörelser.

SDP lockades möjligen komma med sitt löfte av tjänstemän vid finansministeriet, där man enligt uppgifter i HS redan i oktober hade bollat med säkerheter som en utväg.
Men tjänstemän bär inte politiskt ansvar.

Euroområdet är gisslan hos en arvsynd: Eliten förmår inte förklara politiken för euroländernas medborgare.
Stumma politiker mötte i aprilvalet en bullrande Timo Soini och SDP satsade allt på ett kort – att ligga så nära Soini som möjligt.
När Soini gavs chansen att ta ansvar i regeringen smet han ut genom en bakdörr han hela tiden hade räknat med.
Kvar sitter etablerade partier med en inkurant politisk vara.

I HS förutspår Soini kravaller i Europa inom en månad. Medborgarna börjar i växande grad bli medvetna om det oförnuftiga i stödåtgärderna. Man drar ut på gator och torg och de partier som drivit stödpaketen förlorar enligt Soini i politiskt stöd.
Så lyder det Soiniska bidraget i debatten.
De få medier som minns fråga Soini vilka hans alternativ är får svaret ”vi ska se nu…”.
Han kan få rätt men kravaller tyder i så fall inte på växande insikt utan på frustration – förståelig sådan.

Utan något som helst tvivel: Eurosoppan är från början till slut kokad av euroområdets etablerade nationella partier. Det råder ingen oklarhet om skulden till skuldkrisen.
Om Greklandskrisen och det allmänna läget kan stabiliseras står euroområdets politiker inför oundvikliga frågor om framtida vägval:
1. Ska vi har mer gemensam finanspolitik?
2. Hur skapa kontrollmekanismer som hindrar nationell misskötsel att utmynna i finansiella kriser?

Men när det brinner kan man inte diskutera framtidens släckningsteknik. Man måste släcka där man står.
Hoppet står här och nu till euroområdets ledande politiker. De finländska har definierat ut sig ur den kretsen.
När normalisering förhoppningsvis inträder har euroområdets politiker bara en utväg: Man måste förklara, förklara, förklara.

Man måste skärpa bevakningen av euroländerna och av bank- och finanssystemet.
Man måste förklara, förklara, förklara.
Förklara varför euron och euroområdet trots allt är till fördel för Europa. Förklara varför en europeisk kräftgång inte skapar mer rättvisa. Förklara vad meningen är med den förening som har euron som valuta.

Ute i Europa växer militanta enfrågerörelser som kryddar budskapet med nationalchauvinistiska förhoppningar om en återgång till historisk storhetstid.
De förenklade budskapens ”renhet” fyller frustrerade väljares hjärtan.
Det är en farlig utveckling. Falsk och verklighetsfrämmande och kan aldrig spännas för den goda framtidens vagn.

Våra Sannfinländare hör inte till de militanta rörelserna.
Men på förenklandets marknad har de samma effekt som sina fascistoida kolleger i simplifierandet.
Alla utnyttjar de det politiska utrymme som uppstår när etablerade partier tar för lätt på sin uppgift.

SDP och Urpilainen motstod inte frestelsen i valrörelsen. Sensommarens rumba har förhoppningsvis fått henne att inse att man måste återgå till partiets stolta traditioner av internationalisering, solidaritet och anpassningsförmåga i ett samhälle som förändras.
Timo Soini har inte svaret på en enda relevant fråga i det tidsperspektiv euroområdet nu överblickar.
Se det, SDP. Och tro på den egna förmågan.

•