Förre tyska utrikesministern Joschka Fischer (De gröna) kom i tiderna från ingenstans – i ett finländsk perspektiv – och argumenterade fram sig till en topposition bland europeiska politiker. Just det: argumenterade. Hans plattform av respekt är byggd av honom själv.
Häromdagen (DN 2.8.2011) skrev Fischer en kolumn med rubriken ”Ett nytt EU är fött”.
Den var inte ett uttryck för en säregen humor utan en beskrivning av en politisk revolution i tre akter – med upptakt i toppmötet den 27 juli, där europeiska ledare enades om beslutsamhet i Greklandsfrågan.
När ridån går ned efter de tre akterna, går den upp för ett mer sammansvetsat Europa, resonerar Fischer.
Han går den Kohlska vägen (Helmut Kohl, tysk förbundskansler, CDU, som drev igenom det tyska enandet och en offensiv EG/EU-politik).
Han måtte känna sig ensam, Fischer. Det råder ingen trängsel på integrationens huvudväg. Nationella politiker håller till på byvägar.
En annan EU-veteran, SvD-skribenten Rolf Gustavsson, tolkade toppmötet på liknande sätt, enligt honom har den europeiska ödesfrågan – skuldsättningen och svajande nationella ekonomier – ökat trycket på ”att överföra nationella befogenheter till en gemensam europeisk nivå för att hantera den djupt integrerade gränsöverskridande finansmarknaden. Politiken måste helt enkelt hinna ifatt marknaden”.
Att det låter bekant? Visst. Statsminister Paavo Lipponen uttryckte samma bestämdhet efter vår EU-anslutning 1995. I saneringen av statsekonomin i början av 1990-talet tog den offentliga servicen den största smällen. Nu skulle kyrkan återplaceras mitt i byn.
Drygt femton år senare håller finanssektorn det offentliga i ett ännu hårdare strupgrepp.
Euroområdet löper gatlopp mellan rejtinginstitut och nationalistiska politiker.
Att någon i det läget odlar optimism är beundransvärt.
Kanske Fischer – van att tänka högt och gediget – har sett något ingen annan får korn på. Eller konstruerar han bara en idealiserande teori utan ens en spindelvävstunn tråd till verkligheten?
Fischer ser toppmötesbeslutet att initiera ett slags euroobligationer – ett boägg för en europeisk valutafond – som ett steg mot en ”äkta integration med ytterligare maktöverföring till EU”.
I kölvattnet av grekiska och portugisiska kriser ser Fischer mer integration växa fram.
Han undviker federalism som ord, inte som fenomen.
Han avslutar DN-krian med starka krav på EU-ledare som Sarkozy och Merkel. Han tillägger: Det är inte säkert att de lyckas.
– Men om de inte ens försöker faller de själva – och EU.
Vad ska de försöka?
Fischer och Gustavsson samskissar på en en framtid där nationella politiker tar ett ansvar. Ett historiskt steg mot större integration kan inte tas genom den byråkratiska bakdörren ”utan endast i den demokratiska politikens klara ljus” (Fischer i DN).
Första steget måste enligt Fischer var att man säkrar en stark roll för de nationella parlamenten.
Vad hände i Finland samma dag som Fischer skrev i DN?
Statsminister Katainen rapporterade för Stora utskottet – EU-utskottet – i riksdagen. Han fick syndernas förlåtelse för att han på toppmötet hade varit med och starta en process som ökar det samfällda ansvaret för enskilda euroländers försyndelser.
Mari Katainens Center – fram till juni ansvarig för europolitiken – röstade emot Katainen. Hon sitter nu vid en biväg till en byväg.
Nu är Finland det EU-land som har den bästa parlamentariska insynen i EU-politiken. Om det råder europeisk enighet.
Försök nu kombinera Fischers ideal – mera federation i demokratiskt samförstånd – med dessa nationella realiteter.
Med Gustavssons ord: att med skicklig pedagogik förklara ekonomiska sammanhang, att den vägen motverka allehanda populistiska och chauvinistiska ryggmärgsreaktioner.
Går det att kombinera?
Speglat i det parlamentariska föregångslandet Finland: svårligen.
Med 17 euroländer är det alltid val i något land och skicklig pedagogik och valrörelse är som eld och vatten.
EU-medborgare har lätt att förena sig i en antifederalism.
Också Finland – finländarna – har valt att satsa på ett samarbete mellan nationella stater. Som ideal när det begav sig.
I praktiken – ett antal år senare – är det just dessa nationella stater som sammangångna i euroområdet har ställt till det för EU och euron.
Finansmarknaderna är fortfarande oupplösligt sammanflätade.
Det är inte visat eller sagt att mera federalism är lyckan för Europa. Men dagsläget av bristande pedagogik och svagt ledarskap är också otillfredsställande. Politiken kommer till korta mot marknaden – upprepade gånger och löften om det motsatta till trots.
För att förenkla det komplicerade: Hade vi fler argumenterande politiker av Fischers typ och fler kunniga journalister av Gustavssons art, skulle EU-politiken befinna sig på en huvudväg i stället för en räcka byvägar utan gemensamt mål.
Euroområdet ska i september försöka bena ut vad julitoppmötet egentligen beslutade och med vilka eventuella mål man hade för ögonen.
Beredskapen är inte den bästa.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
