Finansminister Jutta Urpilainen (SDP) har orsak till glädje över sin grekpiruett – på hemmaplan och åtminstone några veckor till. Vad därefter händer kan omkullkasta allt och då är insatserna gigantiska.
Så stora att de i praktiken kan komma att illustrera det omöjliga i eurozonen: att 17 länder utan gemensam finanspolitik, eller ens gemensamma principer för nationell finanspolitik, har svårt att hålla ihop euroområdet.
Först några ord om hemmaplan.
Jutta Urpilainen ville snabbt förankra överenskommelsen mellan henne och sin grekiska kollega i offentligheten.
Grekerna ger Finland reda pengar, som vi sätter på lågriskväxt med kalkylen att de om – så antas det – 30 år har vuxit till den summa på 1,4 miljarder euro som är vår andel av euroområdets grekiska borgen.
Om grekerna inte orkar lyfta sin ekonomi och allt kraschar har Finland sitt på det torra.
Teoretiskt fungerar modellen mycket bättre än om Finland hade fått igenom sitt ursprungliga krav på grekiska fastigheter (!) som säkerheter. Vid en krasch förvandlas de till ”osäkerheter”.
Det finns bara ett men i den grekfinländska lösningen. Ja, egentligen två.
Detaljerna. Finansminister Urpilainen ville komma med glädjens generella budskap. Om detaljerna förhandlar man ännu och då återstår i praktiken allt innan finansministrarnas namn finns under ett gemensamt papper.
Och politiken. Den Urpilainenska modellen är inte en bilateral fråga mellan oss och grekerna. Den är en del av det stora tilläggspaket som ska hindra grekernas ekonomi att gå ner sig i kringliggande hav.
Paketet kräver total enhällighet av de 17 euroländerna.
Fråga: Varför skulle 15 andra länders politiker acceptera att Finland har en särställning i risktagningen?
Ett möjligt svar är att man tänker på alternativet. Det är svartare än svart om det blir upprullningen till en ickeexisterande tilltro mellan bankerna och till en lamslagning av ekonomin som redan kan skönjas i färska franska och – överraskande nog – tyska tillväxtsiffror.
De stora ekonomierna Tyskland och Frankrike – tillsammans cirka hälften av euroområdets BNP – har inte minst egna banker att skydda.
Men det sägs att till exempel Holland är intresserat att gå Finlands väg.
Upprepad fråga med andra ord: Vad talar för att blott Finland får trygga sin borgen?
Kanske EU:s politiska logik.
Då måste vi backa till valrörelsen här hemma.
SDP satsade allt på ett kort när det gällde återinträde i maktens boningar. Med Timo Soini flåsande i nacken upprepade Jutta Urpilainen – det ihärdiga upprepandet har ju visat sig vara ett av hennes varumärken – partiets syn att Finland inte binder upp sig vid fler stödlån utan att man ges säkerheter.
Definitiva politiska löften som inte försvagats av ”om”-satser måste hållas.
Det språket förstår EU:s nationella ledare. Val är en cirkulerande maskot som präglar länderna.
Val är en säljrörelse. Man handlar på en förtroendemarknad och den långsiktiga affärsrelationen upprätthålls genom att man vid makten ägnar energi åt att genomföra i valrörelsen givna politiska löften.
Det är det partiordförande Jutta Urpilainen har gjort som finansminister sedan utnämningen i juni.
Lyckas hennes projekt är det en stor röd fjäder i SDP:s och partiordförandens symboliska hatt.
Men lyckas det? Förvånas inte om övriga euroländer sväljer det principiellt osmakliga – Finlands egoism – inför den verklighet som hotar en eurozon som missar det här akuta uppdraget.
EU är trots allt en politisk union. Hade den inte varit det skulle skuldkrisen aldrig ha uppstått. Euroländerna hade hållit sig under de procentuella skuldtaken och budgetunderskotten.
Det politiska kan i den meningen ses som en börda.
Men valmaskoten är redan på väg till nästa väljande land. EU brukar försöka ta hänsyn till nationella sidospår.
Nu till bortaplan. Den tunga duon Merkel och Sarkozy möts regelbundet för att lugna finansmarknaden. I tisdags enades de om en skatt på finansiella transaktioner, om ett slags ekonomisk regering som skulle ledas av EU-presidenten van Rompuy och om en strävan efter en koordinerad finanspolitik – vars första steg skulle vara en enhetlig företagsskatt i de två länderna.
Till överenskommelsen hör också att euroländerna lagstiftar nationellt om skuldtak enligt färsk tysk modell.
Visserligen har man tidigare skapat en myndighet som ska övervaka den finansiella stabiliteten.
Men transaktionsskatten blir ett slag i luften om den begränsas till euroområdet.
Och vad von Rompuy ska kunna styra utan att framstå som den tyskfranska sprattelgubbe han måste vara är svårt att se.
I bakgrunden spökar så kallade euroobligationer – eurobonds – som Sarkozy kallar för ”integrationens sista steg”.
Han avser ett avslutande steg i en kontrollerad integration – inte det sista inför kraschen.
Det steget är avlägset nu. Eurobonds står än så länge för europeisk solidaritet utan markerade skyldigheter.
Den turnerande valmaskoten står i vägen. Hans specialitet är renodlade budskap. Det står ”Federation, nej tack” på bröstet.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
