Att jäva sig är inte nog

S-rörelsens sätt att belöna sina förtroendemän har igen väckt mediernas intresse – nästan exakt ett år efter förra omgången.
Det finns i sig orsak till aktiv journalistik kring strukturen på vår livsmedelshandel, i praktiken i händerna på två jättar med god vinstutveckling.
Den ena, K-rörelsen, ger en del av sin vinst till ägarna i form av utdelning på aktier. Den andra, S-rörelsen, ägs av sina medlemmar som får pengar i retur via bonussystemet.

De två stora affärskedjornas dominans är ett strukturellt problem för finländsk livsmedelshandel. Marknaden är delad i två starka grupper som har makt och möjlighet att hålla en faktisk konkurrens på avstånd.
Märkligt nog har inte våra handelshögskolor sett detta som ett forskningsobjekt.
Det är kanske inte en helt felaktig gissning att strukturen bidrar till de höga matpriserna.
Men hur andelsrörelsen belönar sina förtroendemän är inte ett huvudspår.

Praxis varierar lokalt men minimum tycks vara att medlemmarna i S-rörelsens styrelser och förvaltningsråd får samma rabatt på inköp som personalen.
Strikt taget är det en fråga för medlemmarna/ägarna.
Ägarna som väljer fullmäktige, som väljer förvaltningsråd, som väljer styrelse.
Det betyder inte att den faktiska makten finns hos det spridda ägandet – men i teorin har man möjlighet att ändra på belöningspraxisen.

Konkurrens handlar om produktsortiment, varukvalitet, service- och prisnivå.
Men den handlar minst lika mycket om tillgänglighet, dvs. var stormarketarna och snabbköpen finns.
(Och också om detta: Vilken kedja får en Alkobutik i anslutning till sin butik?)
Var butikerna finns är en fråga för stadsplaneringen.

Det är kanske ingen slump att S-rörelsen i sina beslutande organ räknar in rätt många aktiva politiker.
Det ligger i kedjans intresse att ha goda relationer till beslutande politiker. Ur S-kedjans synvinkel är detta problemfritt. Man handlar rationellt.
Enligt Ilta-Sanomat sitter i förvaltningsråden sex fullmäktigeledmöter i Helsingfors, tre i Tammerfors, en i Esbo, en i Vanda och två i Åbo.

Inga hisnande siffror.
Men när ÅU synade strukturerna för ett år sedan visade det sig bland annat att en del centralt placerade tjänstemän fanns med:
q Reso stads stadsjurist var då – inte längre – ordförande för TOK:s förvaltningsråd.
q Chefen för byggnadstillsynen i Åbo sitter fortfarande med i förvaltningsrådet.
q En av Åbo stads biträdande stadsdirektörer sitter med.
q Det gör också ordföranden för miljö- och planläggningsnämnden i Åbo.

Byggnadsinspektören förklarade i ÅU (9.9.2010) att det är en hobby att sitta med i TOK-organet.
Men nu är byggnadstillsynen en central instans när det gäller bygglov. Byggnadsinspektören meddelade att han alltid jävar sig i frågor som gäller TOK.
– I så fall har vi andra tjänstemän som sköter det. Det är inga problem.

Nu är verkligheten inte riktigt så enkel. Men först ett svep över hur riksdagsledamöter och stadsfullmäktigeledamöter runtom i landet i gårdagens Iltalehti förklarade sitt agerande.
Mönstret gick igen.
Politiker efter politiker uppgav att de jävar sig.
Veterligen har heller inget beslut rörande affärskedjans etableringar resulterat i hävda beslut via rättsinstans.

Den formella sidan är i sin ordning.
Men jäv är mer komplicerat än så och det gäller självfallet andra intressekonflikter i kommunala sammanhang.
Centralt placerade tjänstemän och politiker som jävar sig i den formalistiska slutfasen – när besluten fattas – har under resans gång haft otaliga möjligheter att påverka ärendet.
Det ligger i politikens natur – ett beslut är det formella slutet på en process som inbegriper många informella samtal och processer.

Tydlighet nu: Vi säger inte att tjänstemän och politiker som sitter på fler stolar agerar så här.
Men det vore naivt att utgå från att möjligheten inte finns.
Att jäva sig är en formalitet av stor betydelse i sig. Viktigare än är att misstanken om otillbörlig påverkan inte ska kunna födas. Med dagens system finns den där.

Professorn i straffrätt vid Åbo Universitet Pekka Viljanen hävdar i gårdagens Iltalehti bestämt att riksdagsledamöter och fullmäktigeledamöter överhuvudtaget inte borde sitta i affärskedjors förtroendeorgan.
Viljanen har rätt. Det handlar om strukturer. När beslutande organ i kommuner når det formella beslutet är jobbet redan gjort. En ersättare för en ordinarie medlem som jävat sig fungerar i praktiken som en förlängning av påbörjat spår.
Allmänheten saknar insyn i det spåret har påbörjats.

Lokalpolitiker som ställer upp i S-kedjans fullmäktigeval gör inte sällan en värnplikt i partiets intresse. Partier vill bli noterade i valsammanhang.
Men livsmedelssektorns konkurrensläge bygger i hög grad på var stormarketar placeras. Det är en politisk fråga.
Minimum borde vara att lokalpolitikernas bindningar finns i ett offentligt register kommun för kommun.
Men helst borde bindningarna inte alls finnas.

•