Kinabomb avlägsnar propp?

Efter månader av svårförståelig passivitet hos euroländerna och EU:s ledare verkar man vara redo att ta till en bokstavskombination som smäller högre än EU: IMF, den internationella valutafonden.
IMF har en lång erfarenhet av att skapa stadga där nationella och regionala politiker har gått bet.
Inför en ny mötesrumba med start i morgon ser ett försök till lösning ut att vara att man lockar med Kina, vars valutareserv är mer än sex gånger så stor som den tillfälliga räddningsfonden i EU (cirka 2 600 miljarder euro respektive 440 miljarder!).

Men varför skulle Kina gå in? Förr eller senare måste man i någon form. Som storspelare har Kina ett intresse att världsekonomin inte går i stå. Med IMF som ryggstöd och formell organisatör har de som lånar ut via IMF högsta prioritet vid skuldsaneringar. IMF står för så stor säkerhet som dagsläget går att uppbåda.
Att marknaden i går mottog EU-ländernas icke-beslut från veckoslutet med en svag optimism – åtminstone aktualiserades inte den fruktade motsatsen – kan förmodligen till största delen tillskrivas IMF-spåret.

Det betyder att toppmötet i morgon måste fatta beslut.
Det akuta läget har pågått sedan våren 2010 och EU och eurozonen syns vara fångar hos ett franskt presidentval – om nio månader! – och en ökad skyldighet hos Tysklands Merkel att beakta sitt lands parlament.
Tack och lov gäller det senare sedan författningsdomstolen på sensommaren uttryckligen snävade in förbundskanslerns manöverutrymme.

Blott Frankrike franska banker har och EU verkar äntligen överens att så är fallet. När det finansiella systemet backas upp lägger EU det huvudsakliga ansvaret i två steg: hos bankernas ägare och hos nationella beslutsfattare.
Med Sarkozy i politisk motvind och hotet om en sjunkande kreditvärdighet hos franska staten gör Merkel krishanteringen en tjänst. Vad som än händer är det inte Europeiska centralbanken ECB och indirekt unionens skattebetalare som kastas in i en finansieringshasard.
Uppdraget att rädda nationella banker definieras som nationellt.
Nationella politiker i eurozonen måtte känna lättnad. Egna skattebetalare löper en mindre risk för att tvingas finansiera andras lättsinne.

Ingenting är i sig vunnet med detta.
Krishanteringen är ett simultanshack mot masspsykologins alla uttrycksformer:
q Primärt måste man trygga det finansiella systemet. Går det i stå – av brist på förtroende mellan bankerna – går allt.
q Nationellt piskas politiker till åtstramningsrejs som sammantaget minskar enskilda länders möjligheter att hyfsa till de offentliga obalanserna. Efter 2008-krisen orkade man stimulera nationella ekonomier, det krutet är nu använt.

Det låter som H.C. Andersson 2.0 att all denna hotande låsning skulle sprängas av att Kinas ledning låter sig övertygas av IMF:s roll som förtroendeskapare.
Men som gigantisk finansiell aktör är Kina lika beroende av att världsekonomin tror på framtiden som de tömda sydeuropeiska ekonomier som inte stod ut med en ny balanschock så nära in på Lehman-krisen 2008.
En kinesisk glidning i riktning kämpande Europa kan därtill senare utnyttjas som spelknapp när landet ska in på den utlovade väg där Kinas valuta bestäms marknadsmässigt och inte som nu politiskt.

EU, eurozonen och världsekonomin måste med start i morgon lyckas i kortsiktsmålet att trygga det finansiella systemet.
Stramar bankerna åt kreditgivningen drabbas också sunda företag och en ny ond cirkel är initierad.
Den grekiska ekonomin kan inte spara sig till framgång – men är därtill tvungen, om man samtidigt vill trygga att också placerarna tar ett ansvar.

På europeisk nivå reducerar nationellt sparande totalefterfrågan och givet den amerikanska oförmågan – demokraternas och republikanernas paralyserande fajt om makten – är det svårt att finna faktorer som de närmaste åren tryggar tillväxten.
Ett åldrande Europa som stänger portar för invandring och som lunkar fram med en tillväxt som urgröper pensionssystemen är inte en dynamisk faktor i världsekonomin.

Som tidigare när det kriser i Europa kallas utomstående in. Att det stavas IMF är förhoppningsvis tryggat. Om därtill Kina ger klartecken – de har ju många – till en delfinansiering av en stödfond kan framtiden ha en chans.
Då måste EU-toppmötet som inleds i morgon ha annat i beredskap än fortsatt tysk och fransk oenighet.
Sedan återstår ännu nästan allt – utom total hopplöshet.

Print Friendly