Efter månader av svårförståelig passivitet hos euroländerna och EU:s ledare verkar man vara redo att ta till en bokstavskombination som smäller högre än EU: IMF, den internationella valutafonden.
IMF har en lång erfarenhet av att skapa stadga där nationella och regionala politiker har gått bet.
Inför en ny mötesrumba med start i morgon ser ett försök till lösning ut att vara att man lockar med Kina, vars valutareserv är mer än sex gånger så stor som den tillfälliga räddningsfonden i EU (cirka 2 600 miljarder euro respektive 440 miljarder!).
Men varför skulle Kina gå in? Förr eller senare måste man i någon form. Som storspelare har Kina ett intresse att världsekonomin inte går i stå. Med IMF som ryggstöd och formell organisatör har de som lånar ut via IMF högsta prioritet vid skuldsaneringar. IMF står för så stor säkerhet som dagsläget går att uppbåda.
Att marknaden i går mottog EU-ländernas icke-beslut från veckoslutet med en svag optimism – åtminstone aktualiserades inte den fruktade motsatsen – kan förmodligen till största delen tillskrivas IMF-spåret.
Det betyder att toppmötet i morgon måste fatta beslut.
Det akuta läget har pågått sedan våren 2010 och EU och eurozonen syns vara fångar hos ett franskt presidentval – om nio månader! – och en ökad skyldighet hos Tysklands Merkel att beakta sitt lands parlament.
Tack och lov gäller det senare sedan författningsdomstolen på sensommaren uttryckligen snävade in förbundskanslerns manöverutrymme.
Blott Frankrike franska banker har och EU verkar äntligen överens att så är fallet. När det finansiella systemet backas upp lägger EU det huvudsakliga ansvaret i två steg: hos bankernas ägare och hos nationella beslutsfattare.
Med Sarkozy i politisk motvind och hotet om en sjunkande kreditvärdighet hos franska staten gör Merkel krishanteringen en tjänst. Vad som än händer är det inte Europeiska centralbanken ECB och indirekt unionens skattebetalare som kastas in i en finansieringshasard.
Uppdraget att rädda nationella banker definieras som nationellt.
Nationella politiker i eurozonen måtte känna lättnad. Egna skattebetalare löper en mindre risk för att tvingas finansiera andras lättsinne.
Ingenting är i sig vunnet med detta.
Krishanteringen är ett simultanshack mot masspsykologins alla uttrycksformer:
q Primärt måste man trygga det finansiella systemet. Går det i stå – av brist på förtroende mellan bankerna – går allt.
q Nationellt piskas politiker till åtstramningsrejs som sammantaget minskar enskilda länders möjligheter att hyfsa till de offentliga obalanserna. Efter 2008-krisen orkade man stimulera nationella ekonomier, det krutet är nu använt.
Det låter som H.C. Andersson 2.0 att all denna hotande låsning skulle sprängas av att Kinas ledning låter sig övertygas av IMF:s roll som förtroendeskapare.
Men som gigantisk finansiell aktör är Kina lika beroende av att världsekonomin tror på framtiden som de tömda sydeuropeiska ekonomier som inte stod ut med en ny balanschock så nära in på Lehman-krisen 2008.
En kinesisk glidning i riktning kämpande Europa kan därtill senare utnyttjas som spelknapp när landet ska in på den utlovade väg där Kinas valuta bestäms marknadsmässigt och inte som nu politiskt.
EU, eurozonen och världsekonomin måste med start i morgon lyckas i kortsiktsmålet att trygga det finansiella systemet.
Stramar bankerna åt kreditgivningen drabbas också sunda företag och en ny ond cirkel är initierad.
Den grekiska ekonomin kan inte spara sig till framgång – men är därtill tvungen, om man samtidigt vill trygga att också placerarna tar ett ansvar.
På europeisk nivå reducerar nationellt sparande totalefterfrågan och givet den amerikanska oförmågan – demokraternas och republikanernas paralyserande fajt om makten – är det svårt att finna faktorer som de närmaste åren tryggar tillväxten.
Ett åldrande Europa som stänger portar för invandring och som lunkar fram med en tillväxt som urgröper pensionssystemen är inte en dynamisk faktor i världsekonomin.
Som tidigare när det kriser i Europa kallas utomstående in. Att det stavas IMF är förhoppningsvis tryggat. Om därtill Kina ger klartecken – de har ju många – till en delfinansiering av en stödfond kan framtiden ha en chans.
Då måste EU-toppmötet som inleds i morgon ha annat i beredskap än fortsatt tysk och fransk oenighet.
Sedan återstår ännu nästan allt – utom total hopplöshet.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
Hej till skrivglade Ingvald Hermansson, med tanke på rådande förhållanden är det just det vi alla är rädda för och misstänker att ”det bidde ingenting av tygbiten”.
Siv Fagerlund
Äntligen har folkets spalt hemsökts av trängsel! Aldrig har det väl tyckts och skrivits så mycket som nu och detta tack vare eller på grund av (välj själva) att en bomb fällts och den har skapat fruktan och frustration hos människorna. Bomber fälldes som bekant i socknen natten mot fastlagstisdagen 1944 och då var de signerade Josef Stalin, USSR. En ung pojke rusade då yrvaken iväg till skyddsrummet i Tennby-frökens källarvåning medförande ett par golfbyxor från en ”knagg” på väggen i farstun. Här gällde det att
gardera sig utifall att hemmet inte fanns när det var dags att åter-
vända. Sträckan från hemmet till skyddsrummet var vid pass två-
hundra meter och vägen badade som i dagsljus genom att det hade
fällts ett otal lysbomber. Efter detta mellanspel skall jag försöka att
taga mig tillbaka till dagens bomb, inte heller den ”made in Finland”
utan sprungen ur folkrepubliken Kina eller rättare sagt från Kevin(a).
Bomben ifråga har inte satt samma skräck i folk som de förut omta-
lade men framkallat, vrede och kampvilja och även ett viss mått av
indignation. Man skall väl inte bära på elaka (miss)tankar men om
dylika är berättigade kan en strof ur en indignationsdikt försvara sin
plats även i detta sammanhang: Tag allt vad mörker finns i grav – och
allt vad kval i liv – och bilda dig ett namn därav – och det åt honom
giv; – det skall dock väcka mindre sorg – än det han bar på Sveaborg.
Cronstedtar äro vi väl ändock icke! För att än en gång återgå till
verkligheten så har jag nogsamt underlåtit att gå in i hetluften med
mina åsikter och detta på grund av förekommen anledning men
skrivglad som jag är kan jag igen inte låta bli´”ett katten kring het
gröt gående”. När jag för ungefär ett år sedan lade märke till kom-
mentarspalten i ÅU och började skriva så smått trots att jag är som
folk är mest – inga bestämda åsikter om någonting – då var Kay-Ove
Isaksson herre på täppan och den titeln vill jag inte ta´ifrån honom
heller idag men nu först verkar läsarna ha´upptäckt honom och hans
analyser om det mesta i vårt samhälle och nu inhöstar han beröm
och som sagt uppmärksamhet och han har även blivit flickornas Kay-
Ove. En eloge till honom, som verkligen kan konstens att formulera
sig på ett mycket berömligt sätt. Han kan verkligen konsten att tala
till bönder på bönders vis och till lärde män på latin. Han har, orädd
som han är, fört allas vår talan gentemot politiker och ledarskriben-
ter. Detta till trots skulle man kunna säga att han fram till nu skrev
och skrev men vad än han skrev, kommentarerna de uteblev men
nu har det vänt. Det måste kännas skönt med denna vändning.
Folkdebatten lär väl fortsätta fram till Lucia i varje fall och kommer
säkert att ta´ny fart därefter.
Jag vill påstå att undfallenhet är vår arvedel och därför avslutar jag med en gammal folksaga: Det var en gång en liten man som gick till
skräddaren med en bit tyg. – Goddag, goddag , mäster skräddare,
sade han. – Goddag, goddag, sade skräddaren där han satt på bor-
det och sydde med benen i kors. – Kan jag få en liten rock sydd av
det här lilla tyget?, frågade den lille mannen. – Det går bra, sade
skräddaren. – När blir den färdig? – På lördag . – Det var bra mäster
skräddare. Tack så mycket mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster
skräddare.” Jag överlåter till hugade att införskaffa fortsättningen
på sagan. Slutet blev i alla fall efter den lille mannens alla turer hos
skräddaren: – Det bidde ingenting. – Jaså, bidde det ingenting? Det
var bra mäster skräddare. Tack så mycket , mäster skräddare. Adjö,
adjö, mäster skräddare och så gick den lille mannen och kom aldrig
igen. Ja av detta skådespel kan man minst sagt bli´galen…..
God fortsättning! Betänk dock att dragning i långbänk kan få en mot-
satt effekt än den önskade. Eldhågen avtar – glöden falnar och den
eld som flammat hastigt upp sig själv förtär.
Förlåt min långrandighet!
Skulle inte förringa medborgaraktivismen om dess aktivitet var konstruktiv men då jag upplever att den senaste namninsamlingen redigerades utan saklig substans. Devisen var: skriv på, annars hamnar alla stackars gummor och gubbar ut i kylan. Och kreti och pleti skrev på av hjärtans lust.
Att ställa till med namninsamlingar och fråga folket på gatan kan man givetvis göra om det är frågan om vilken färg postlådan i stadshuset ska ha, men att gå ut och fråga allmänheten hur en 40 miljoners budget ska fördelas bäst ger mej kalla kårar. Vi har som tur behöriga tjänstemän och en del välinsatta beslutsfattare som har kompetens till att bedöma hur resurserna ska fördelas på ett ändamålsenligt sätt. Hade vi inte det sku nog en hel del gummor och gubbar ha ett minder angenämt liv på sin ålders höst.
Våra beslutsfattare har idag ett tungt ansvar med att förvalta det mandat de fått. Tyvärr är inte alla beslutsfattare sin uppgift mogen utan slösar friskt med kommande generationers finanser för egen vinnings skull. Ekonomi är svårt och det blir riktigt krångligt då finanserna sinar, att låna friskt för att täcka dagens behov är att stjäla av framtidens invånare. Gudskelov finns det beslutsfattare som ser längre än till nästa val och har kurage att även fatta beslut som i dag kan svida lite grann men i gengäld trygga servicen för alla gummor&gubbar även i framtiden.
Diskussionen mellan Kay-Ove Isaksson och Anne Eriksson är mycket intressant, båda parterna använde ett språk som löper lätt och är mycket underhållande, Isaksson är rena kåsören, vilken enorm formuleringsglädje!.
Jag tror att namninsamlingen med 3.500 namn inte bara är en namninsamling som sådan utan att vi är på väg mot en ny beslutskultur där medborgarna är aktivare och mera pålästa än tidigare. Allt tyder på att det pågår en utveckling på ett bredare plan inom det politiska livet och det är inte en dag för tidigt. Men litet sent nog, vi mognar och utvecklas ganska långsamt här i Finland.
Intressant är att se vilket MAKTSPRÅK Anne Eriksson använder för att förringa betydelsen av den pågående medborgaraktiviteten i Pargas, Genomgående använder hon sig av den svartvita skalan, hon dumförklarar undertecknarna av medborgaradressen och höjer beslutsfattarna till skyarna för deras klokhet, flit och nit. Hör här: hade tjänstemännen och beslutsfattarna låtit sig påverkas av ENFALDIGA MEDBORGARE för 60-70 år sedan hade vi fortfarande haft fattighuset som enda uppbevaringsställe för åldringar. Men mot DUMHETEN kämpar även gudarna förgäves. Vi måste kunna lita på att tjänstemännen och beslutsfattarna kan sin sak och inte fatta beslut enligt namninsamlingar där folk har skrivit på utan att EGENTLIGEN VETA VAD DE SKRIVIT PÅ på för listor – MERA TOMTAR TILL JUL kunde det lika gärna ha handlat om. …Isaksson går på sånt STRUNT SOM HELA MALMKULLADEBATTEN BLIVIT ….STRUNTPROPAGANDA är många av oss medelålders skattebetalare trötta på.
Litet beklämd blir jag av strukturen i Anne Erikssons text men hur prestigefylld man än är från tjänstemännens och beslutsfattarnas sida och hur man än kämpar för att få rätt, som barnen i sandlådan gör, så tror jag att förra kommundirektören i Kimito, kommunalrådet Harry Bondas hade rätt när han i Pargas Kungörelsens sista nummer skriver ”Jag anser att staden i princip är inne på rätt spår , men stämningarna i staden är för närvarande sådana att jag rekommenderar det som man på ishockeyspråk brukar kalla timeout”. Det är faktiskt den klokaste repliken jag läst i hela den pågående debatten! Ingen vinner men alla skulle vara ganska nöjda. Är det inte någonting att sträva efter när beslut skall fattas den 12 december?
Siv Fagerlund
JULTOMTENS HÄLSNING
Då jag flyttade tillbaks till min hemgård 1.10.2010 gjorde jag det glad i hågen och full av framtidstro.
Vad hände?
Jag mötte ett patrask beslutsfattare som alla borde tas in för vård för allvarlig demens och verklighetsfrämmande psykos. Tyvärr finns inga vårdplatser för dem heller utan även de får ”ypin vård” och går fria på sina möten och fattar idiotiska beslut.
Lagen tillåter nog frihetsberövning även emot tjänstemäns och folkvaldas vilja då nu helt uppenbart behov föreligger. Tyvärr förefaller detta osannolikt trots att akut behov finns, innan hela vår stad försvunnit i leråkern vid Kyrksundsstranden.
Rent från en ekonomisk synpunkt kanske det alternativet vore det lönsammaste, med gratis fundament bestående av stadens tjänstemän och folkvalda för kommande byggnader.
Nu är jag äntligen överlycklig. Varför?
För att en massa ansvarskännande och kärleksfulla medborgare i vår stad på ett häpnadsväckande sätt engagerat sig i Malmkullaskandalen.
Den djupa förtvivlan jag upplevde efter att jag flyttat har förbytts i en enorm eufori och framtidstro. Det finns trots allt ruter i alla ‘jultomtar’ som Anne Eriksson stämplade oss.
”Nu är det jul igen, och nu är det jul igen, och julen varar än till påska.
Nu är det jul igen, och nu är det jul igen, och julen varar än till påska.
Det var inte sant och det var inte sant för däremellan kommer fasta.
Det var inte sant och det var inte sant för däremellan kommer fasta.”
God Jul
JULTOMTEN
Jag frågade en gång Otto Ilmoinen hur mycket mer kostar Folkhälsan per år än i stadens egen regi och svaret som han gav var 1,1 milj. euro per år var Folkhälsan dyrare. Troligtvis är det investeringskostnader efter som vi är aktieägare där. Anne Erikssons uppgifter stämmer nog inte, Det är betydligt mera per år än vad hon påstår. Folkhälsans hus kostade c.a 12 milj om jag minns rätt. det betyder att på 10-11 år hade vi finansierat ett likadant bygge i egen regi. Men dagens kutym i staden är att man vill privatisera bara för att privatisera oberoende vad det kostar skattebetalarna.
357euro i månaden/person skriver Anne att staden betalar till folkhälsan. Undrar vem som gett dig dom siffrorna, för staden betalar nog mycket mer för en plats. Kolla upp på nytt!
EN ENFALDIG JULTOMTE VILL VETA MERA
Nu börjar det litegrann låta så som jag efterlyst i månader. Men…
- Staden har KÖPT 24 nya platser i Folkhälsanhuset inom serviceboendet varav fyra är intervallplatser. Detta har vi läst i ÅU åtskilliga gånger.
Vad betyder det att KÖPA?
Att hyra är annat än att köpa?
Bästa Anne Eriksson, vad betyder det att staden köpt?
Har staden deltagit i investeringen i Folkhälsanhuset? Hur är husets ekonomi uppbyggd?
Eller har staden kantänka gjort mycket långa hyresavtal med Folkhälsan? Avtal som inte kan sägas upp som normala hyresavtal kan?
Staden betalar för en plats på Folkhälsanhuset 357 e i hyra, invånaren betalar lika mycket själv men detta alltså bara för boendet. Sedan beror resten på vilken service åldringen behöver p.g.a. handikapp, demens, sjukdom etc. Dessa tillstånd är dessutom inte statiska utan varierar . Det gäller alltså för tjänstemän och beslutsfattare att kunna formulera en budget inom vilken både de ekonomiska realiteterna men dessutom befolkningens föränderliga tillstånd beaktas, ingen lätt ekvation inte. Jag tror att varken du eller jag ,med den marginella insikt vi har i hela den komplexa stadsfinansieringen, blir lyckligare av att få ekonomin dissekerad i små detaljer. Vi måste kunna lita på att tjänstemännen kan sin sak och agerar med samhällets bästa i sikte och att vi har tillräckligt engagerade och insatta beslutsfattare som vågar, vill och kan göra beslut även fast det ur tomteperspektiv kan te sig olustigt men med tanke på framtiden utvecklar och genererar god service och livskvalité åt alla.
EN ENFALDIG JULTOMTE SVARAR
Det var just vad jag efterlyste.
Bort med allt smussel och om våra beslutsfattare inte förstår min fråga om Folkhälsans servicebostäder och kostnaderna därför så är allt hopp ute. Hur kan jag lita på någon som inte berättar för mig som ‘ägare och investerare’ det jag vill veta?
En sådan VD får sparken bums!!!
Men bäste Isaksson, VEM ska vi förlita oss på om inte våra tjänstemän och beslutsfattare? Om alla kämpiga ärenden i en kommun ska manglas genom en namninsamling eller ännu värre ,folkomröstning, så är vi nog snart en stad utan både pengar och service. Du skriver själv ”Vi sitter ju bevare mig inte inne med all den kunskap våra beslutsfattare har. ” men ändå ska beslutsfattare fatta beslut enligt namninsamlingar där folk skrivit på utan att egentligen veta VAD de skrivit på för lista – mera tomtar till jul kunde det lika gärna handla om.
VI ENFALDIGA MEDBORGARE I FARTEN
Anne Eriksson och många andra populister med henne gör personliga angrepp på person, inte på sak. Det är fult, mycket fult. Det visar att befattningshavarnas arsenal är helt tömd.
Tjänstemän och folkvalda har frivilligt valt sin befattning och är till och med enligt lag tvungna att tåla mycket mera kritik än vi vanliga ”enfaldiga” medborgare, som Anne Eriksson kallar oss. Vi sitter ju bevare mig inte inne med all den kunskap våra beslutsfattare har. Jag har aldrig fått svar på min fråga hur mycket VI SKATTEBETALARE pungade ut för alla servicebostäder som staden köpte i Folkhälsanhuset. Jag anser att vi som bekostar fiolerna har all rätt att få veta en så viktig sak. Men, ser du Anne, ingenting berättas för oss om detta. Varför?
Jag skattar mig lycklig då jag ingalunda är den enda enfaldiga medborgaren i vår kära stad. Över tretusen andra enfaldiga finns det åtminståne, de som skrev under listorna emot stängningen av avdelningen på Malmkulla. Det inger mig förströstan för att staden är VÅR, inte ER. Dessutom har vi sett mycket uttömmande och omtänksamma insändare i ÅU. Så till den grad att min förtröstan inför framtiden har avsevärt stärkts.
Vi är inte längre villiga att svälja all smörja som vi fått till dels av dem vars löner vi bekostar.
Siv Erikssons skrämselpropaganda i ÅU 25.10. är avskyvärd. Hon talar om MOTSTÅNDSRÖRELSE. Kan den liknas vid IRA i Nordirland, Frelimo, Al Fatah, Talibanerna eller vem?
Är motståndsrörelsen kanske rentav beväpnad? Det framgår inte ur Sivs ”sakliga debattartikel”, tyvärr.
Många gånger nämner hon just motståndsrörelsen och populistpolitikerna.
TILL SAKEN:
”Minskning av en dryg handfull platser i Malmkulla” kommer enligt Siv Eriksson att radikalt förskjuta tyngdpunkten från anstaltsvård till den öppna vården, exakt på samma sätt som vi nu hört till lust och leda i månader. Inget nytt på Väståbolandfronten härvidlag.
Så enfaldiga är vi ändå inte, trots Anne Erikssons stämpel, att vi tror på detta. Det är rena rama sagoberätterskorna som är i farten! Siv och Anne, denna gång, för omväxlings skull!
Bara fundamentalistiska cykloper är så borta med vinden som de nu är.
Nu väntar jag på att nästa maskingevärskompani ska ta vid och papegoja samma liturgi bara med ett annat foto i övre vänstra hörnet på debattsidan i ÅU.
Ingenting annat behöver göras än byta huvud och av dem finns det gott om inom stadens byråkrati.
Folke, Otto, Ewa, Gun, Kurt och vem alla nu redan ha varit i farten, har redan dragit potatissäcken över huvudet. Vi hoppas staden kan skrapa ihop tillräckligt många säckar innan hela patrasket har färdigt lekt apa.
Begriper inte hur K.O.Isaksson får Siv Erikssons sakliga debattartikel till tom jargong samtidigt som han påsår i ett annat inlägg att han aldrig skriver strunt visar att Isaksson går just på sånt strunt som hela Malmkulla debatten blivit.
Struntpropagandan är många av oss medelålders skattebetalare trötta på. Tjänstemännen i vår stad jobbar under ett tungt ekonomiskt ansvar och försöker arbeta fram hållbara lösningar inför framtiden, några beslutsfattare tycks gudkeslov ha en egen hjärna att tänka med , andra kör endast populistisk politik utan matematik. Hade tjänstemännen och beslutsfattare låtit sej påverkas av enfaldiga medborgare för 60-70 år sedan hade vi fortfarande haft fattighusen som enda uppbevaringsställe för åldringar. Men mot dumheten kämpar ju som känt även gudarna förgäves – jag hoppas våra tjänstemän och beslutsfattare orkar fortsätta kämpa med sikte på en bättre morgondag för alla och envar.
ÅLDRINGAR SOM HANDELSVARA?
Bästa chefredaktör Kevin,
Jag är tvungen att genast be om ursäkt, men jag tänker inte kommentera Eder säkert i sig ypperliga ledare. Om Kina eller var det om EU?
Jag orkade denna gång ännu inte läsa igenom den, tyvärr. Kanske på julafton. Vi får se.
Jag önskar innerligt att Ni inte tar illa vid er. Jag helt enkel kan inte finna ord efter att i dagens papperstidning ett par tre gånger ha läst Mona Fernelius’ utomordentliga insändare.
Chefredaktören borde nog ha bytt ut sin ledare emot hennes hjärtslitande ord, så klart med full respekt för Eder sakkunskap.
Jag tror mig veta att herr Kevin är av samma åsikt, att det är helt otroligt, ja häpnadsväckande att konstatera, hur fantastiska skribenter det finns i vår region.
Speciellt under Malmkulladebatten har jag varit helt perplex, positivt chockad och jag känner själv skam inför mina egna tafatta försök till debatt.
Om denna trend fortsätter kan jag helt tryggt gå i graven och fullt förlita mig på att vi kanske trots allt ändå är på väg mot ett riktigt medborgarsamhälle. där inte bara tjänstemännen styr och rent av bespottar oss medborgare på gräsrotsnivå.
Ett mycket sorgligt exempel har vi idag då vi läser Siv Erikssons bedrövliga jargonger som vi hört åtminstone hundra gånger. Den ena tjänstemannen och förtroendevalda efter den andra ställer upp som måltavla bara för att igen bli nerskjuten, som tjutande papegojor. Tyvärr finns det en lång kö av dem som står i kö, eller snarare sittande på kvisten, beredda att uppoffra allt. Något slut står inte för handen.
Därför nu min gränslösa eloge, denna gång för Mona Fernelius.