En stinkande hantering

Vårdbolaget Carema väcker rubriker och debatt i Sverige sedan några akuta vårdmissar har granskats medialt. Ett bokstavligen stinkande mönster rullas upp.
Äldrevården är ingen svartvit sektor, men den här mediala förstoringen är nödvändig.
Här behövs åtgärder inte bara av etiska orsaker utan av samhällsekonomiska.

Carema har landstigit också i Nyland. Det ligger i sakens natur och det är därför det gäller att se mönstret innan monstret växer fram i oåterkallelig skepnad.
Nämligen: Det som började som en lokal strävan att anställda i offentligvården bildar bolag – så kallade avknoppningar – har i oroväckande drag skapat ett mönster med internationella spelare.
Det finns ett naket och upprörande samband mellan vanskötsel av åldringar och miljonintäkter som rullar in på konton i internationella skatteparadis.

Att rulla upp ägarskapet i Carema kan bara det vara en sedelärande historia.
Carema ägs till 100 procent av Ambea – som på fifty–fifty-basis ägs av två riskkapitalbolag, amerikanska KKR och bolaget Triton som uppges ägas av utlandssvenskar (men lördagens nämner också Tapiola och kommunernas pensionsförsäkring som ägare).

Vad gör riskkapitalbolag? De köper upp företag, styckar och reorganiserar med målet att objektet ska vara säljbart med god vinst om 3–7 år. Risken ligger i att de inte lyckas.
I åldringsvården i Sverige har lokala företagare efter några års arbete lockats att sälja till större vårdbolag. Vi har sannolikt bara sett början på denna kedjebildning.

Mekanismen är sedan enkel:
q Lokala chefer och mellanchefer lockas med bonusprogram att skära ned kostnaderna. DN har till exempel rapporterat om hur Carema låter åldringarna ligga med kisstunga blöjor för att spara på inköpen.
q Samtidigt i en annan del av världen: Ägarföretaget påtvingar det lokala bolaget ett stort lån på 30 år med en ränta på 12 procent. Långivare: ägarbolaget.
q Låneutgiften – räntorna – eliminerar i praktiken Caremas vinst – som via lånet förs ut till skatteparadiset Jersey i Engelska kanalen.

Det existerar med andra ord ett direkt samband mellan maximalt slimmad vård – också vanvård – och vinster som aldrig når någon offentlig skattkammare någonstans i världen.
Ett slags samhällsekonomiskt harakiri initierat av – beslutsfattarna i den offentliga sektorn.
Någon måste vakna innan det är för sent.
Det här gäller så länge de uppmärksammade fallen i Sverige.

Det finns naturligtvis både i Finland och Sverige lokala företag och stiftelser som driver äldrevård på annan bog. Inte en skugga ska falla över dem – tvärtom.
Men betyder detta ”tvärtom” något? Det beror på hur våra politiker hanterar Carema-mönstret.
Vi är inte där nu men mycket talar för att ett i tiderna kritiserat kommunalt monopol riskerar blir ersatt av kapitalistiska monopol.

Där tanken var att konkurrens och privatisering skulle ge mer för mindre – dvs. bättre service via marknadsdrivna innovationer – riskerar välfärdssamhället stå med Svarte Petter i snopen hand:
q Sämre service.
q Uteblivna (samfunds)skatter.
Vilken blåsning.

Bortblåst är den konkurrens som på en fungerande marknad i bästa fall håller priserna nere och – i den bästa av världar – genererar förbättringar i vården.
Interna ockerräntor på 12 procent som i praktiken omdirigerar vinster så att de aldrig når beskattaren är – behöver det sägas? – inte sunt.
I Finland finns sedan 2010 ett HFD-beslut att koncerninterna räntor ska ligga på marknadsnivå. Men skattemyndigheterna har inte resurser att övervaka det.

Det mediala ståhejet kring Carema får inte lägga sig innan de ansvariga har besvarat några frågor.
Hur kommer det sig att EU fortfarande hukar sig inför skatteparadisen? Vilket allmänintresse gagnas av så nakna särintressen?
Hur trygga att lokala upphandlare ger sig själva möjlighet att granska ingångna avtal – och reagera då missbruk uppdagas?
Hur skapa en avvägning mellan lägsta pris och ens ett minimum av kvalitet?

Den övergripande frågan är naturligtvis denna: Kan man av branschorganisationer som näringslivets EK kräva att de i samhällsekonomins namn agerar så att kapitalism inte i slutändan övergår i en okontrollerad snikenhetshantering?
Skatteparadis i kombination med riskkapitalbolag som närmar sig faktisk monopolställning urgröper samhällsetiken – och därmed i slutändan basen för en sund företagsamhet.

Ambea-kretsens – styrelseordförande är för övrigt finländske Mikael Lilius – agerande måste fungera som en väckarklocka.
Våra politiska partier måste avkrävas en generell – men tillräckligt tydlig – varudeklaration: Ska vi tillåta att snikenhetskapitalismen utplånar plattformen för våra samhällen?

Om ingenting görs har vi bara sett början – och den är avskräckande nog.
Lösningen är inte att förbjuda vinst i vården. Men det måste vara omöjligt att tjäna på vanvård.

•