Bryta upp och komma hem

• BOKEN
  DET ENDA SOM EGENTLIGEN HÄNDER OSS
  Ett år i livet
  MERETE  MAZZARELLA
  Omslag: Helena Kajander
  Söderströms, 2012
  273 sidor, ca 29 euro

”För övrigt antecknar jag snarare än skriver, det här är spridda anteckningar om stort och smått, fragment med en kronologisk linje, från vår till vår.”
Så beskriver Merete Mazzarella sin nya bok ”Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet”. Det är en bra beskrivning.
Reflektionerna och de små essäistiska utflykterna kastar sig från det ena ämnet till det andra, men tar nästan alltid sin utgångspunkt i någonting just då upplevt eller läst. De varvas dessutom av lösryckta små notiser som ytterligare understryker dagbokskaraktären.
Den här rapsodiska karaktären fanns redan i hennes förra bok ”Resa med rabatt – om konsten att vara pensionär” och har egentligen vuxit fram efterhand.

Man befinner sig alltså ganska långt från de böcker där Mazzarella avsevärt mera samlat skrev om ämnen som identitet, åldrande, kropp och hälsa, otrohet eller om läsandet respektive samtalandets konst – och samtidigt inte.
Många av ämnen som hon tidigare skrivit om återkommer och kommenteras i den nya boken. Det innebär inte nödvändigtvis upprepning; tiderna förändras och nya undersökningar ger nya vinklar och kastar nytt ljus. Och MM läser gärna undersökningar.
Kvar finns ju också ambitionen och förmågan att skriva underhållande och samtidigt tänkvärt. Det lyckas hon med också den här gången.
Boktiteln har f.ö. hämtats från ett intervjuuttalande av Marilyn Monroe: ”Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra.”

Egentligen händer det en hel del under det år som boken speglar.
Den 65-åriga författaren flyttar för första gången; lämnar sitt smått berömda barndomshem vid Villagatan för en lägenhet vid Fänrik Ståls gata med utsikt över morgonrusningen på Mannerheimsvägen. Det är en flyttning som gör att hon upplever sig ha blivit vuxen.
Samtidigt är det en känsla av ha kommit hem. Hon upplever sig kunna vara helt sig själv tillsammans med sin nya kärlek och sambo.
Det innebär också ett uppbrott från äktenskapet med mannen i Uppsala. Det är ett odramatiskt och stillsamt uppbrott, vilket inte utesluter skuldkänslor. Det är känslor som omtalas, men egentligen inte gestaltas, vilket också säger något om boken.

Mera om kärlek än om arbete med andra ord, också om arbetet och vår inställning till det kommenteras en del. Som tredje huvudmotiv anger hon nödvändigheten, ett begrepp och en hållning som naturligt nog är hör samman med arbetet, men inte enbart.
Som en fara i pensionärstillvaron ser hon bristen på nödvändigheter, en avsaknad av ”den goda stressen, den som inte tar utan ger energi”:
”…om man inför varje aldrig så liten utmaning ständigt har möjlighet att fråga sig om man verkligen vill eller orkar så växer risken att det blir allt mindre man vill eller orkar.”
Men dessa huvudmotiv är långtifrån det enda som lockar Mazzarella till funderingar och kommentarer. Det handlar också t.ex. om ting och om tid, om läsande, lögn, förslagenhet, tillit, nyfikenhet, samtal, turistliv, service, identitet, gener och lycka.

Den stora rörligheten gör det svårt att riktigt få grepp om boken som helhet. Det är så att säga en bok att vistas i. Det är trivsamt och stimulerande medan det pågår, lätt att nicka instämmande till det mesta, om också rita frågetecken då och då.
Formen gör emellertid att det känns splittrat och ”flyktigt”, att man efteråt inte riktigt förmår komma ihåg vad som sades.
En sak jag i alla fall kommer ihåg och roades av är hennes initiativ att i svenskan introducera ordet ”paltra” – från engelskans ”to palter”. Att paltra är att uttala sig vilseledande utan att uttryckligen ljuga.
Om man säger att man blev tredje i tävlingen utan att nämna att det bara var tre deltagare, då paltrar man. Bill Clinton paltradenär han om Monica Lewinsky  svarade ”Jag hade inte sex med den där kvinnan” – överhuvudtaget är ju paltrandet en konst som flitigt odlas av politiker.

Själv försöker Mazzarella låta bli att paltra, utan försöker vara så ärlig som möjligt när hon skriver om förhållandet till den nya respektive gamle mannen – inom de ramar hon drar upp för sig, vill säga.
Det är nämligen berättelsen om dessa både relationer som bildar bokens röda tråd. Det är den som framom annat utgör ”ett år i livet” och håller det hela samman; naturligtvis vid sidan MM:s personlighet och tankevärld.
Samtidigt vill Mazzarella uppenbarligen hålla detta enbart som ram och vardagsförankrad utgångspunkt för sina reflektioner och inte göra det till ett klart huvudmotiv – av hänsyn till de inblandade eller helt enkelt för att det inte är den sortens bok.
”Merete Mazzarellas sätt att skriva autofiktion”, påstår baksidestexten. Det är ett påstående som är lika rätt som det är fel.

•