Kolumnen / Yrsa Stenius, författare
Håller vi i individualismens tidevarv på att lägga oss till med ett nytt personlighetsideal, undrade den finlandssvenska statsvetaren Ann-Cathrine Jungar nyligen vid ett seminarium om folkstyrets väl och ve i ABF-huset i Stockholm.
Eller för att ställa frågan mer precist: Har vi börjat hylla de starka, bestämmande, kompromisslösa och drivande människotyperna efter att i decennier ha haft den lyssnande, samtalande, inkännande och samarbetsvilliga människan som ideal i det samhälle vi strävat att bygga?
Statsvetenskaplig forskning har på senare tid visat att ”det allmänna bästa” eller ”allmän anständighet” inte längre utgör någon självklar värdegrund för folkvalda när de fattar beslut. I stället tenderar mått som ”konkurrenskraft” och ”effektivitet” att mer och mer dominera referenssystemen bakom beslutsfattarnas val.
Det var denna anmärkningsvärda förskjutning i synen på det eftersträvansvärda i politiken som i förlängningen ledde till Ann-Cathrine Jungars retoriska fråga om auktoritära drag är på väg att smyga sig in i vår mänskliga idealbildning – en viktig fråga, som inte är lätt att svara på.
Likväl hade jag ett svar på tungan som inte var seriöst nog att framföras i det nämnda sammanhanget men som kanske ändå tål att fundera på:
För några veckor sedan läste jag boken ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”, den svenske fotbollsstjärnans berättelse om sig själv i osminkad återgivning av David Lagercrantz, en av Sveriges mest väl renommerade journalister.
Viktig, fascinerande och i många stycken motbjudande läsning. För på bokens sidor framträder en fullfjädrad despot som beundrar despoter och föraktar svaghet, som anser att ”respekt” är något man ”tar” – skrämmer sig till – inte något man ”får” eller ”förtjänar” på grund av mänskliga kvalitéer. Zlatan lystrar bara till människor som säger ”jag har bestämt”, pronomenet ”vi” anser han vara fegt. När Zlatan inte får som han vill är maktspråk rutin.
Zlatan Ibrahimovic uppträdande och attityder till medmänniskorna, livet, samhället och fotbollen kan i hög grad förklaras av hans miserabla uppväxtförhållanden.
Zlatans bedrift att vända kursen i sitt liv etthundraåttio grader, från stadig lunk in i utanförskapets kriminalitet till en brant bana upp i världsberömmelse och rikedom är värd all beundran. Men Gud bevare oss för att göra Zlatan till förebild för de uppväxande släktet.
Icke desto mindre är det vad Zlatan håller på att bli. Hans bok slår alla försäljningsrekord och säljer i fantasiupplagor. För tiotusentals, för att inte säga hundratusentals unga som tillbringat sitt liv i cyberrymden och som aldrig öppnat en bok är ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” Boken i deras liv. I idrottsklubbarnas utbildningar är självbiografin redan kurslitteratur för blivande vinnarskallar.
Visst har en och annan kritiker lyft fram en del osympatiska drag hos Zlatan Ibrahimovic i samband med att memoarerna kom ut. Men tongångarna har varit hovsamma och någon debatt har det inte blivit. Få redaktioner vill riskera den fruktade mannens raseri med tyåtföljande bojkott av misshagliga journalister då fotbolls-EM där står för dörren och Sverige spelar med sin självsvåldige världsstjärna som landslagskapten.
Undantaget som bekräftar regeln är Göteborgs-Postens kulturredaktion som oförväget publicerade en artikel av undertecknad som påtalade det olämpliga i att en person med diktatoriska ideal och dito uppförande leder Sveriges fotbollslandslag.
Det är dock inte bara idealiseringen av Zlatan som är ägnad att väcka frågor om vilken typ av personlighet som säljer bra idag.
I Stieg Larssons Millenium-trilogi är det inte den demokratiskt sinnade Mikael Blomqvist som är mångmiljonpublikens favorit utan Lisbeth Salander – en anarkistisk tjej som går sin egen väg från förnedring till hämnd, obekymrad om alla medel så länge hon når sina mål. Mål som inte alltid är så ädla även om Mikael Blomqvist förlöser vissa av hennes slumrande instinkter för ”det rätta”.
Boken om Zlatan och Millenium-trilogin är Sveriges genom tiderna mest sålda böcker.
Där predikas egenmäktighetens evangelium för andäktiga skaror som har hittat på ett nytt invektiv att rikta mot människor som upplevs som för mjuka och veliga: Sådana människor får numera höra att de är ”sossiga”.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
