I den globalt lokala världen

BOKEN
INGEN MÄNNISKA ÄR EN Ö
Reportage från 2000-talets början av VIVECA DAHL
Layout: Peter Björkas
Vasabladet / HSS Media, 2011
236 sidor

Som titel för sin bok med resereportage har Vbl-journalisten Viveca Dahl valt ”Ingen människa är en ö”, en klassisk sentens formulerad av John Donne 1624.
Det är en välfunnen titel, som kan sägas spegla en övergripande idé med boken, liksom författarens inställning – om också här med stark global betoning: ”ingen ö är längre en ö”, d.v.s. ingen del av världen längre oberoende och oberörd av världen i övrigt.
Viveca Dahl har själv vuxit upp på en ö utanför Vasa och har varit reporter på Vasabladet sedan mitten av 1980-talet. I fjol fick hon Topeliuspriset för sin förmåga att ”synliggöra och förklara även komplicerade sammanhang på ett lättfattligt sätt” och att ”sammanlänka det lokala och det globala”.

I boken har hon samlat nio reportage från lika många resor. Det börjar med Göteborg 2001. Rubriken är ”När Sverigebilden rämnade” och motivet alltså kravallerna vid EU-toppmötet.
Efter det blir det Johannesburg, Nicaragua, Ukraina, Japan, Nairobi, Kurdistan, Västafrika och Yorkshire. De flesta av resorna har sin utgångspunkt just i olika konferenser, men dessa får ofta något av en biroll i reportagen, också om den problematik som behandlas hålls framme.
I stället söker hon sig bort från politikernas svada och det officiösa sammanhanget och försöker spegla problematiken via enskilda personers levnadsöden och/eller engagemang.
Rösterna är många och eftersom en del av dem är inresta konferensdeltagare kommer exemplen och problemfokuseringen att täcka avsevärt större delar av klotet än just de ställen hon besöker.

En liten specialitet är att hon ofta lyckas hitta någon landsman eller nordbo som bor på platsen. Till bilden hör också en historisk orientering som ger bakgrund till aktuella lägen och händelser.
I Johannesburg 2002 handlar det om hållbar utveckling och kretsar mycket kring globaliseringskritik, men en utfärd ”i bushen” ger lokal vinkling och speglar sydafrikanska förhållanden.
I Japan 2005 är det stor fredskonferensen i Hiroshima, 60 år efter bomben. Det handlar om kärnvapen och strålningsproblematik, inklusive ett samtal med en ”hibakusha”, en av dem som överlevde.
I Nairobi 2006 är det klimatkonferens och intervjuer både med drabbade och sådana som försöker bjuda motstånd på olika sätt.

I Västafrika 2009 är det kvinnokonferens i Liberia med blivande nobelpristagaren Ellen Johnson Sirleaf och vår egen Tarja Halonen som ordförande. Då ingår i Dahl i Halonens följe och konferensen ingår i en rundresa som också går till Senegal, Nigeria och Benin.
Det är det reportage som kanske tydligast ger en bild av journalistens arbete, en aspekt som aktualiseras också annars utan att för den skull bli någon huvudsak. Till det här bidrar också den introduktion hon fogar till varje resa. Klokt nog rundar hon också av med att berätta lite om vad som hänt efter besöket.
I Benin väljer hon för övrigt att hoppa över väldokumenterade Villa Karo och besöker i stället ”Madame Svan”, d.v.s.den i Åboland välkända textilkonstnären och företagaren Svanhild Åbonde.
De reportage som informationsmässigt fungerar bäst är emellertid de resor som inte haft någon konferens som ramverk – kanske för att de är mindre splittrade.

Resan till Nicaragua 2003, ”Rapport från resterna av en revolution” arrangeras av utrikesministeriet för en liten journalistgrupp. Fokus ligger på olika biståndprojekt, men man får sig också till livs en orientering i landets moderna historia, kryddad med möten med ett antal färgstarka personer.
Motsvarande kan sägas om resan till Ukraina. Den skedde på initiativ av Peter Lodenius och tanken var att ressällskapet, i vilket också ingick Kristina Rotkirch, My Lindelöf och Joakim Groth, tillsammans skulle skriva en bok.
Så blev det inte. Lodenius skrev emellertid en egen bok om det tudelade landet. ”Ukraina i Europas mitt” kom ut 2006.
Resan till Kurdistan 2008, närmare bestämt norra Irak, var däremot ett eget initiativ, om också exilkurden Shakho i Ekenäs, var en oumbärlig förutsättning för att det hela skulle fungera. Han fungerade som researrangör, guide och tolk.

Det är långa reportage, flera av dem över 30, ett rentav över 40 sidor, vilket motsvarar närmare det dubbla i vanliga boksidor räknat.
Det innebär massor av information, ibland så mycket att det blir belastande i stället för berikande. Som skribent förstår jag utmärkt väl förförelsen i att få berätta mer än tidningsformatet tillåter. Som läsare önskar jag ändå att hon förmått ta livet av lite fler ”darlingar”.
I en efterskrift beklagar hon bruket av ”det lilla ordet jag” och försvarar det med att texterna är mellanting mellan journalistik och subjektivt berättande. Själv hade jag gärna sett fler ”jag”.
Till de märkliga förskjutningar som sker när artiklar flyttar från tidningssidan till boksidan och dessutom växer i längd, verkar nämligen höra ett större behov av berättarröst, ett centrum och en ingång för läsaren där känslobaserade reaktioner också har sin plats.
Nu finns rösten där ibland, men kunde ha fått göra det i ännu högre grad.

”Ingen människa är en ö” är likafullt intressant och ställvis fascinerande läsning, som erbjuder välgörande insikter i samhällen vi vet föga om, särskilt då Nicaragua, Kurdistan och de västafrikanska länderna.
Den visar att detta med att föra världen närmare oss, inte ens i dessa tider behöver vara enbart en trött fras.