Kakel, stumfilm och språk

• BOKEN
  MAGNETMEMOARERNA
  essä/dikt av RALF ANDTBACKA
  Omslag: Metha Skog
  Ellips förlag, 2011
  105 sidor, ca 16 euro

Ralf Andtbackas lilla svarta bok ”Magnetmemoarerna” kan – rent konkret – läsas på två sätt.
Man kan ostört läsa den övre hälften av sidan och följa en berättelse om hur muraren Alf och poeten Ralf renoverar en stor kakelugn genom att först riva ned och sedan bygga upp den igen. Det är en berättelse med essäistiska utflykter, särskilt till stumfilmens värld, men också till poesins och skrivandets.
Berättelsen är emellertid försedd med åtskilliga fotnoter som finns på undre hälften av sidan. Det är ibland traditionella noter, men oftare kommentarer, associationer, minnen och språkliga eller poetiska infall och utflykter som gör läsningen till en vindlande och oförutsägbar resa.
Detta särskilt som noterna kan kännas ganska aparta, ibland är de ganska långa, ibland regelrätta dikter, ibland ganska nonsens. Till bilden hör också noter till noterna.

Boktiteln syftar på ett diktprojekt som ”alstrade ett trettiotal texter men sen rann ut i sanden”, men som ändå på sätt och vis blir klart i och med boken.
De dikter som finns i boken får väl förmodas härstamma därifrån, också om det inte är någon självklarhet. Det är svårt att se någon klar linje i dem; det handlar mera om ditten och datten.
Det man möter är alltså en text som rör sig över många plan och flitigt förflyttar sig mellan olika motiv och nivåer. Det sker delvis inom ”huvudtexten”, men särskilt i notapparaten, som blir något av ett kuriosakabinett av fakta och infall – associationen går alltså till hans bok ”Wunderkammer” från 2008.
Helheten är visserligen lite svår att få grepp om och hålla samman – vilket lugnt kan påstås vara meningen – men samtidigt egendomligt stimulerande. Det som tilltalar är inte minst respektlösheten visavi litteraturen med stort L och lyhördheten visavi den egna upplevelsen och personlighetens mångskiktade art.

Andtbackas dikter och texter kan således säga vila på en språk- och litteraturskepsis, samtidigt som hans texter på ett paradoxalt, om också inte alltid så lättdefinierbart sätt, är intensivt upptagna med just språk och litteratur.
När han kommenterar det insomnade diktprojektet ”Magnetmemoarerna”, förses betecknande nog nästan alla betydelsebärande ord med citationstecken; en signal om att orden inte täcker eller stämmer med det han vill ha sagt.
Han är inte den enda som skriver från sådana utgångspunkter.
Bland yngre finlandssvenska författare kan förslagsvis Ulrika Nielsen och Oscar Rossi hänföras till samma kategori, vilket inte betyder att de i övrigt liknar varandra så förfärligt mycket. Var och en har hittat sina egna vägar ur dilemmat.

Andtbackas väg har gått dels via en inriktning på det konkreta, dels via ett överskridande (överskrivande) av alla genregränser, också den mellan poesi och prosa – liksom av den uppdelning i ”högt och lågt” som envist präglar litteratur- och kultursynen.
Med det skriver han på sätt och vis in en osäkerhet kring ironiska nivåer och kring vad som är lek och vad som är allvar. Eller rättare sagt: sådant får mera uppenbart än hos de flesta bli en angelägenhet för läsaren.
Således får man i essä/dikt-boken veta en del om renoveringen av gamla kakelugnar och om spelet mellan ”arbetsgivaren” Ralf och ”arbetstagaren” Alf i ett sådant fall.
Men man får också veta en hel del om expressionistisk 20-talsfilm och ett och annat om senare film, eller om 1700-talsbarnboken ”The History of Little Goody Two-Shoes”, vokalljudens förstärkande effekt i poesi, Dennis Potter och den ena med det femte.

Till det mest särpräglade i boken och överhuvudtaget i författarens senare produktion (detta är sjunde boken) hör en märklig kombination av lyhörd samtidskänsla och fascination för gamla ting och flydda tider – sin samlarnatur har han ju aldrig gömt, snarare framhävt.
Det är något av en postmodern museiman som för pennan, en samlare som inte låter sig uppslukas av det gamla som egenvärde och låter samlarobjekt skymma sikten, utan som är nogsamt (plågsamt?) medveten om tidsavståndet och det tolkningsmässigt grumliga och relativa i vår relation till det förflutna.
Det är en hållning som Andtbacka utvinner en hel del intressant och meningsbärande stoff ur och som han effektfullt låter integreras med och kontrasteras mot det högst konkreta renoveringsarbetet.

•