Metodfel i mars

Det drar ihop sig till nedskärningstalko. Regeringen ska om drygt två veckor ta sig an ett anpassningspaket i storleksklassen 2,5–5 miljoner euro.
Spannet är brett för att de ledande partierna rör sig med utgångspunkter som är mer än nyansskillnader.
Det är lite da capo över förrättningen. Samlingspartiet och SDP gick till val på samma diskrepans.

Ur medborgarsynvinkel är läget frustrerande. Hur fångar man upp nyansskillnader – politiska prioriteringar – om avstampet sker i varierande verkligheter?
Skatter måste höjas, offentliga utgifter skäras bort. Men i vilken mix, och på vilken nivå?

Armbrytning av den här storleksklassen föregås alltid av ändamålsenliga läckage.
Titta:
Om den minsta insatsen ligger på totaleffekten 2,5 miljarder och den maximala på 5 miljarder – hur kommer det sig att det första läckaget gäller en kalkylerad inbesparing för staten på futtiga 30–40 miljoner?
Svar: För att någon någonstans har intresse av att agera väktare.

HS fick i fredags läcka om hur regeringens lär ska förkorta hemvårdsstödet till familjer som vårdar sina småbarn hemma.
Staten betalar nästan 330 euro i månaden till en familj som inte väljer att sätta ett barn under 3 år  i kommunal dagvård. Stödet löper under de tre första åren.
Regeringen påstås nu vara beredd att förkorta tiden till två år.

Cirka 120 000 familjer valde ifjol att ta emot hemvårdsstöd och hålla barnet hemma.
Hemvårdsstödet kom till på 1990-talet som en starkt Centerdriven familjepolitisk insats. Ideologisk motpart var SDP – den största förespråkaren av institutionellt skapad dagvård.
Det råder politisk radiotystnad kring sparbetingen – naturligt nog när en så politiskt känslig samling som Katainens sexpack för första gången testas på allvar.

Centerns ordförande Mari Kiviniemi förklarar planerna vara en krigsförklaring. Det är väntat. Hon tänder på allt felsläckt och får hon själv definiera är regeringen Katainen historiens mest hopplösa brandkår.
I rättvisans namn: tanken på ett förkortat hemvårdsstöd är inte i detta skede regeringens.
Tjänstemän har fått i uppdrag att granska allt som kan omprövas.
Hemvårdsstödet är naturligtvis ett moment bland statens utgifter.

Men vad händer om staten sparar in cirka 30 miljoner på att kapa ett år av tre?
Så länge vi har subjektiv rätt till dagvård för barn under skolåldern betyder det att en betydande del av minst 120 000 barn potentiellt är på väg in i de kommunala daghemmen.
De platserna finns inte.

Aamulehti räknade i går ut att justeringen bara i Tammerfors betyder ett tilläggsbehov av 6 daghem.
Kostnad: Minst 20 miljoner euro – för den offentliga sektorn i en enda finländsk stad.
Två tredjedelar av inbesparingen äts upp bara där.
För den offentliga sektorn som helhet innebär reformen en betydande tilläggskostnad.

Regeringssnacket kretsar mycket kring det så kallade hållbarhetsunderskottet.
Det sägs stå för vilka framtida ansvarstaganden som är ofinansierade om inga strukturer förändras.

Hur hållbart är det för den offentliga sektorn om kommunerna måste betala tiotals gånger mera för att staten ska spara in 30 miljoner euro?
Argument struket.
Då sägs ingreppet stå för en strukturell reform som ska få mödrar tidigare ut i arbetslivet.

Storstadspartierna i söder säljer gärna hemvårdsstödet som en kvinnofälla. Det fördröjer och försvårar karriären när kvinnan väljer att stanna hemma i tre år efter förlossningen.
Förvisso. Men om det är vad man väljer – vill Samlingspartiet frånta familjerna den valfriheten?

Mera frågor: Vad betyder det om regeringen – som det antyds – är beredd att inskränka den subjektiva rätten till dagvård?
Ett svar: Fler kvinnor tvingas stanna hemma.
Ett annat: Det motverkar en av idéerna med kortare hemvårdsstöd. Att arbetskarriären förlängs.

Hemvårdsstödet är en minimal del av ett sparbeting som ska till i slutet av mars.
Men det illustrerar att alla nedskärningar inte är tekniskt ekonomiska – utan kringeffekter på mycket annat i samhället.
Det illustrerar också ett gigantiskt politiskt dilemma: När regeringsprogrammet rafsades ihop under några snabba timmar valde man att skjuta alla strukturella frågor på framtiden.

När bilden blev uppenbart mörkare mot slutet av fjolåret valde man att vänta – delvis lamslagen av att centrala partier i regeringen definierade sparbehovet så olika.
Med en bobollsterm: Alla bon är nu fulla. Man tvingas springa. I vilken riktning?
Hemvårdsstödet kan flexibelt utformat bidra till att småbarnfamiljer – läs: mammor – kan återgå till arbetslivet på deltid med en snabbare rytm.

Samhällsekonomin är full av liknande delmoment där en mer utdragen analys skulle ta fram större flexibilitet och – inte minst – en kontrollerad förändring som beaktar fler mål i samhällspolitiken.
Nu rusar vi i stället.
Det är som om ett år av samhällsanalys var utraderat.
Risken finns att marsdrabbningen om budgetramarna förstör mera än det bygger upp.
Det illustrerar ett politiskt metodfel av katastrofalt art.

•