En förmiddag i oktober ringde telefonen hos 92-åriga Ellen som bor i centrala Åbo.
Hon svarade och hörde en mansröst vänligt fråga ”hej hur mår du?” Ellen svarade ”jo tack bra – hur är det själv?” Mansrösten svarade att han var så förkyld. Ellen frågade vem hon talar med och fick svaret ”känner du inte igen rösten? Det är ju ditt barnbarn i Sverige.”
Sedan börjar mannen berätta att han har ett dilemma. Han ska köpa en bil och behöver låna pengar, 5 000 euro. Ellen frågar varför det är så bråttom, mannen svarar att bilfirman inte kan vänta för det finns en annan spekulant som kan betala 5 000 i kontanter direkt.
Ellen föreslår att han borde gå till banken och be om ett snabblån för hon kommer inte över sådan summor. Hon har inte ens sådana summor att låna ut. Mannen frågar om hon inte har några smycken hon kan pantsätta.
Ellen svarar nej och och säger att eftersom det handlar om en så stor summa så måste de ses först. Men det går inte, för mannen måste vara hemma för att han väntar på ett samtal från bilfirman. Kort därefter avslutar mannen samtalet med orden att han hör av sig lite senare. Det gör han inte.
– Det var ett lustigt samtal och efter det kändes det obehagligt. Det var något som inte stämde. Den känslan fick jag redan under samtalet, berättar Ellen.
– Men han var så vänlig och artig att jag först tänkte att det var någon bekant. Men när jag under samtalet insåg att det var någon klurig fisk blev jag nyfiken och ville prata lite med honom och höra vad han hade att säga. Därför försökte jag hålla mig så neutral jag kunde och försökte ge goda råd.
Hon berättade för sitt barnbarn som bor i Sverige om händelsen och han blev upprörd och tyckte Ellen skulle kontakta polisen. Ellen ringde men fick inte tag på någon polis i Åbo som talade svenska och kunde ta emot hennes anmälan. Hon bestämde sig då för att låta det vara.
Men i början på mars ringde telefonen igen. Rösten var densamma som i oktober.
Också denna gång frågade mannen vänligt och artigt hur det är. Ellen frågade ”vem är det som frågar” och fick svaret ”vem tror du att det är?”
Hon svarade: En person som försöker lura mig, vem tror du att jag är? Mannen svarar: Är det inte Birgitta jag ringt? Kort därefter avslutade han samtalet.
När Ellen sedan läste artiklarna i Hufvudstadsbladet om mannen som ringt till gamla och utgett sig för att vara deras svärson som behöver låna pengar, började varningsklockorna ringa.
– Det är precis samma metod. Tydligen byter han också ort. Men jag känner igen mina nära och kära på rösten. Och nu känner jag också igen hans röst så det är ingen idé att han försöker ringa fler gånger. På mig vann han dessutom inget. Han gav mig bara obehag.
Ellen vill berätta för att varna andra äldre som bor ensamma i Åbo. Speciellt de som har släkt utomlands.
– Han tycks ju ta reda på så mycket om en innan. Som om han observerar en. Det är skrämmande. Man ligger och grubblar över hur det är möjligt?
– Helt säkert är det redan fler som fått liknande samtal. Det är ju hemskt att man numera inte kan lita på någon som ringer. För en som ringer och frågar hur man mår eller säger ”hej farmor” kan ju faktiskt vara en person som ringt fel. Man kan ju inte vara så burdus att man genast utgår från att någon är en bov. Det är det som är så farligt.
– Och kanske många tänker att det är någon som skojar med en. Dessutom talar mannen på ett sätt som inger förtroende.
Denna gång har Ellen efter påtryckningar från nära och kära polisanmält händelsen och hon hoppas att fler som råkat ut för samma sak gör det.
– Men jag förstår om man inte gör det. För det var verkligen inte lätt. När jag ringde till polisen i Åbo och bad att få prata med en svensktalande polis blev jag kopplad till Pargas. Där undrade de förvånat varför jag ringde dit?
I Pargas fick Ellen dock numret till den polis i Helsingfors som har hand om utredningen av den så kallade ”svärsonen”. Polisen tog emot hennes anmälan med stort intresse.
– Förhoppningsvis får de tag på honom. Men nu när många vet hur han går tillväga är det nog inte lika lätt att lura oss gamla. Då måste han först byta taktik för jag tror och hoppas att varningsklockorna börjar ringa när man får sådana här samtal.
Händelserna har fått Ellen att ha säkerhetskedjan på om natten och hon släpper inte in någon hon inte känner igen.
– Det är ruskigt och obehagligt. Det rubbar ens dagsrytm. Men man måste försöka att inte tänka för mycket på det. Då låter man honom vinna.
I Stockholm greps i dagarna två män som använt sig av samma tillvägagångssätt. De hade hunnit lura tills sig pengar från ett 30-tal äldre kvinnor, totalt omkring en miljon svenska kronor.
Ellen heter egentligen något annat. Hon har bett om att få vara anonym på grund av det som hänt.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
