- PJÄSEN
KUNGEN AV Ö
av Anders Larssson
Regi: Joakim Groth
Scenografi och dräkter: Markus R. Packalén
Ljus: Birger Bergfors, Jouni Haavisto
I rollerna: Andrea Björkholm, Ulla-Britt Bostrom, Max Bremer, Lidia Bäck, Lasse Fagerström, Jessica Grabowsky, Simon Häger, Monica Nyman, Martina Roos, Jerry Wahlforss, Bror Österlund
ÅBO SVENSKA TEATER
Vi har ett hus på en ö, ett hus där fyra generationer möts. Den äldsta generationen är visserligen borta, men ständigt närvarande i farmoderns kommentarer.
Vi har en herre i huset, vars glassfabrik inte längre lönar sig och som nu vill bygga en gästhamn med två vågbrytare, något som kommunens miljönämnd motsätter sig – liksom resten av familjen.
Vi har den yngsta generationer med sällskap på midsommarbesök. Med sig har de en annan syn på livet och kärleken. Med grannen igen kommer konsten och stora världen; hon är operasångerskan som gift sig med en marockansk performanceartist.
Sådan är i korthet utgångspunkten för Anders Larssons ”Kungen av Ö”, som på torsdagen fick sin premiär på ÅST i Joakim Groths regi.
Titelgestalten heter Lasse och spelas övertygande av Max Bremer. Han är en viljestark, slug och fyrkantig person som hävdar sin rätt oberoende av omgivningen och myndigheterna.
Han är en man som buffligt går sin egen väg – i den mån han tar en omväg är det för att det är enda sättet att nå målet. Likafullt ska det visa sig att också han går att rubba.
Hustrun (Monica Nyman) är ofta av annan åsikt, men låter honom hållas. Bristen på stöd har gjort att hon numera inte alltid informeras.
Brodern Allan (Lasse Fagerström) är en undanglidande och smått hunsad ungkarl som återvänt efter många år i Indien och som sedan åratal jobbar på en bok om postrodden och rustar upp ett pittoreskt hembygdsmuseum.
Dottern Elin (Jessica Grabowsky) är hankeit och har ärvt en del av faderns viljestyrka, även om hon än så länge saknar makt att driva sin sak. Hon anländer tillsammans med vännerna Sara (Lidia Bäck) och Ben (Simon Häger).
Nästan genast får man veta att de tre lever i ett triangelförhållande, något som visserligen ska komma att kompliceras när starkare känslor och Beatrice (Andrea Björkholm) kommer in i bilden – hon är småkusinen Steffes (Jerry Wahlforss) senaste erövring.
Ulla-Britt Boström gör ett härligt återbesök som den pratsamma farmodern, en skärgårdskvinna med egna tolkningar och bestämda åsikter. Hon lever rätt mycket i det förflutna och ger på så sätt vissa nycklar till nuläget och sönernas karaktär.
Det hela kompletteras med operasångaren i granngården (Martina Roos), som har en roll i Lasses förflutna och bjuder på skön sång, och hennes man (Bror Österlund), vars bakgrund inte är riktigt den som de låter påskina.
Ett så här stort persongalleri hör inte till vanligheten hos Anders Larsson och det absurdistiska drag man brukar förknippa med honom lyser med sin frånvaro. Men humorn finns där. Det bjuds på en hel del dråpliga repliker och situationer.
Någon renodlad komedi är det emellertid inte. Känsloläget är väl närmast tragikomiskt, både sett till intrigen och humorns funktion. Här finns också en allvarlig klangbotten i aktuell skärgårdsproblematik, liksom tragiska inslag och en del yttre dramatik.
Det är inslag som effektivt för handlingen framåt. Larsson är en driven dramatiker som vet att när väl konstellationerna är etablerade så måste de snabbt sättas på glid.
När pjäsen ändar i avskedets och försoningens tecken har viktiga förskjutningar skett mellan praktiskt taget alla inblandade – ibland i ganska överraskande riktning.
Den roande och underhållande kvaliteten i uppsättningen har mycket att göra med en lyckad balans mellan det tillspetsade och det välbekanta, ett läge där dramatikern och regissören verkar vara något av samma andas barn.
För visst blir titelgestalten något av en karikatyr ibland, men samtidigt finns det någonting igenkännbart hos honom. De koleriska humörskiftningarna är legio och Bremer kastar sig vällustigt ut i dem. Snävt realistiskt sett kan hans snabba attitydförändringar te sig lite svårsmälta, men har förstås sin funktion i pjäsen.
En annan tillspetsad gestalt som drar en hel del skratt är Ben. Simon Häger fångar utmärkt den blåögde figurens paradoxalt avväpnande egoism och självklara integritet. Mot alla odds börjar Lasse tycka om och respektera honom, kanske ser han något av sitt yngre jag i figuren.
Mera problematisk är brodern Allan, som förblir tämligen diffus och som både regissören och Lasse Fagerström verkar stå lätt handfallna inför. Kanske hade man behövt veta ännu mera om hans livsöde för att riktigt få grepp om hans karaktär.
Däremot trivs jag utmärkt med andra tolkningar och särskilt med Lidia Bäcks varma och karismatiska gestaltning av Sara, en person som kommer att få en större roll i det sociala spelet på ön än man kunde vänta sig.
Hon får också omedelbar kontakt med farmodern, som Boström gör till en välträffad och obetalbar figur – lätt tillspetsad men välbekant även hon.
En viss tillspetsning och stoff att ta ställning till finns det ju också i själva intrigen, utan att den för den skull kan beskrivas som problemorienterad. Det är liksom mera trivsamt än rynkade ögonbryn.
Handlingen utspelas på stranden, framför stora huset och inomhus efter begravningen – en sådan ryms nämligen också inom känsloskalan.
Markus R. Packalén har skapat en klippstrand som förvandlas till gårdsplan framför den nedsänkbara husväggen. Till andra akten röjer man sedan undan för ett plant salsgolv.
Det är en scenografi som utmärkt avspeglar miljön och som också bjuder på en rejäl överraskning.
Den tänker jag inte avslöja, liksom inte heller svängarna i spelet om gästhamnen eller i de ungas förhållande. Där finns en del oväntade element, liksom en klurighet som vinner på ens ovetskap.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
