En anständighetsfråga

Fattigdomen suger musten ur Sara, rubricerade Hbl i går – några veckor efter att de gröna riksdagsledamöterna Ville Niinistö och Outi Alanko-Kahiluoto i HS (28.3.2012) än en gång hade förespråkat ett system med basinkomst.
Sara är en ensam mor med två små barn. När hon lyfter lägsta arbetslöshetsersättning får hon bostads- och andra stöd som vid minsta tilläggsinkomst krävs tillbaka.
Sara sitter i en dubbelfälla: fattigfällan och byråkratifällan. Hon är inte ensam. Hon och hennes medsystrar och -bröder är en politisk restpost. Få bryr sig om dem.

Alanko-Kahiluoto och Niinistö dammade i HS av en gammal modell som förr gick under namnet medborgarinkomst eller medborgarlön. Tanken på en viss minimiinkomst som när den byggs ut via arbete förblir ograverad.
Man skulle slippa springet i byråkratiska luckor och man skulle motiveras att arbeta när man får tillfälle.

Ur de mest utsatta individernas synvinkel är en basinkomst – en tryggad minsta nivå – det enda rätta.
Varför är den då så provocerande?
För att de flesta analytiker ser på basinkomsten ur en makrosynvinkel. De har systemets glasögon på sig och de har blinda fläckar.
De ser inte Sara och hennes systrar och bröder.

Det måste finnas ett sätt att bygga ihop de lägsta sociala ersättningarna med en smidighet som gör att en tilläggsinkomst inte drabbar stöden.
Många Saror skulle ta de jobb som erbjuds om inte effekten på den disponibla inkomsten är – ja, i värsta fall negativ. Man förlorar mer i stöd än vad man får i nettoinkomst av det tillfälliga jobbet.
Till detta kommer osmidig byråkrati – genererat av ett samhälle som sätter in sitt kontrollbehov på fel ställe.

Den gröna duons HS-kria fick naturligtvis mothugg.
Förvaltningsdirektören vid servicefacket Pam, Esa Suominen skrev i Demokraatti (12.4.2012) att en ”basinkomst förnekar intressekonflikten mellan arbete och kapital”. Den godkänner ”arbetsgivarnas krav att de inte har ansvar för de anställdas utkomst”.
Osv, osv.

Sara blir en bricka i ett maktspel som i sig kan vara nödvändigt ur fackets synvinkel.
Men Suominen och hans gelikar håller den fackliga fanan så högt att den inte solkas av Sara & Co.
Suominen & Co förnekar Saras sits i den ädla kampens namn. Det luktar stel omvärldsanalys och gårdag.

Det är inte bara facket som är motsträvigt. Regeringen Vanhanen försökte revidera hela ersättningsdjungeln, men den så kallade Sata-kommittén blev ett ståtligt magplask.
Våra ledande partier stirrade på sina respektive skogar. Man såg inte alla de trän – Saror – som försöker stå raka medan samhället gör allt för att de ska förlora sin värdighet.

Tammerforstidningen Aamulehti fann (16.4.2012) att inkomstfällorna lägst nere är fatala. Man medger att socialskyddet saknar sporrande element.
Men Saras glädje är inte långvarig. Några stycken senare har Aamulehti nyktrat till och förklarar att Sarornas arbetslöshet beror på att det inte finns arbetsplatser och det igen beror på strukturomvandlingen i näringslivet.
Mönstret går igen: Samhället diskuterar ovanför huvudet på Sara.

Men fullmakter hämtar man oblygt bland finländarna. Aamulehti skriver att ett socialskydd som är bundet till inkomsterna svarar mot den finländska värdegrunden: Det ska finnas en orsak till att man får stöd.
Har någon förnekat det? Fallet Sara handlar om en grupp individer som är gisslan hos ett minimalt socialskydd – som trots att det är minimalt inte tillåter att man via arbete skaffar sig tilläggsinkomster.
De flesta i Saras position kan inte på kort sikt räkna med fast arbete.

Men kommer de inte in i arbetstrallen riskerar de ”hospitaliseras” i ett system som alla kritiserar men som det politiska etablissemanget inte förmår bräcka.
Glöm termen medborgarlön.
Glöm att alla skulle få basinkomst.
Börja lägst nere – bland de kategorier fattiga som enligt gårdagens Hbl växer fatalt. Barnfattigdomen i Helsingfors har sedan 1995 ökat från 6 procent till 18.
Vi vet att den här fattigdomen riskerar gå i arv.

Pam-bossen Esa Suominen undrar i Demokraatti om ”människan har rätt till av samhället erbjudna pengar, varefter arbete sedan är ens eget val”.
En total ovilja att förstå Saras vardag.
Den organiserade eliten har i decennier agerat utifrån intressekonflikter man behöver och förstorar för att nå de egna målen.

Saras sits kan lösas utan att det drabbar statshushållningen eller utan att det skapar snedvridna beteenden som strider mot ”finländska grundvärderingar”.
Men det kräver att den organiserade eliten erkänner att dagens system är förnedrande för Sarorna och att det går att förändra utan att samhället skakas i sina grundvalar.

Det kan göras utan att samhällsekonomin lider.
Att det – decennium efter decennium – förblir ogjort är cynism bortom all anständighet.

•