Ett europeiskt intresse

Den politiska journalistiken har efter SDP-kongressen förra veckan hakat upp sig på personen Jutta Urpilainen. Vi får veta att partiordföranden efter två ordförandeperioder har partiet i sin hand. Vad hon ska göra av läget intresserar i mindre grad.
Det är – svagt uttryck – synd. Det är likaså synd, om än helt förståeligt, att SDP lutar sig tillbaka i en tillfredsställelse över att allt är så väl i partiet. Partiledningen föryngrades kraftigt. Stämningen i partiet är i topp.

Varje parti måste unnas dylika vilolägen. Jutta Urpilainen hade en svår start när hon för fyra år sedan tog sig an förnyelsen av partiet.
De första åren tvingades hon gå i medial motvind. Kommunalvalet 2008 blev en blek tillställning och i riksdagsvalet 2011 gjorde partiet under hennes ledning sitt sämsta val någonsin.
Andra platsen räddade henne och ett drygt år senare är det snudd på Urpilainenkult.
Inte för att en förnyelse har inträtt utan för att SDP anser sig vara tongivande i finländsk ekonomisk politik.

Urpilainen inledde sin finansministerkarriär med att jobba i 880 timmar (!) med de famösa garantier för Greklandspaketet som inget annat land ville ha och vars faktiska effekt är höljd i ett dunkel vi kanske aldrig vill att skingras.
Sin första statsbudget berömde Urpilainen för att man äntligen har dämt upp ökningen av inkomstklyftorna. Därtill höjde man de lägsta socialskydden.
När Urpilainen säger att det inte hade skett utan SDP:s medverkan har hon rätt.

Men den framgången kan inte skrivas på förnyelsens konto. Det är traditionell socialdemokrati.
Inte heller partikongressen i Helsingfors var någon ideologisk förnyare.
Dess betydelse ligger i att partiordförande Urpilainen har en partiapparat hon förfogar över. Pubertale Mikael Jungner gav över partisekreterarskapet till en slipsnisse och vice ordförandeposterna intogs av ung entusiasm.

Det betyder att Urpilainen opererar under tydligare ansvar med målet att erövra statsministerposten 2015.
Hon har ett odelat ansvar för att partiets budskap når väljarna.
Om inte opinionsvindarna viker har hon tre år på sig att återföra partiet till Lipponenska glansdagar.
Vilka är förutsättningarna?

Med demagogisk upprepning kan man få finanskrisen att se ut som ett borgerligt-kapitalistiskt misslyckande.
De första reaktionerna ute i Europa tyder på att tillräckligt många väljare köper versionen och satsar på en socialdemokratisk räddning.
Urpilainen satsade i lördags på terminologisk joggning. Hon utlovade ”mer demokrati i marknadsekonomin” och målade en motsatt bild av de politiska fienderna, som enligt henne vill ha ”mer marknadsekonomi i demokratin”.

Partiets färska demokratiprogram tar sikte på ökad reglering och på att slå till mot de ekonomiska aktörer som i sin ”för-stora-att-falla”-position hittills har kunnat räkna med att det offentliga har trätt till med hundratals stöttande miljarder.
Banker och andra finansinstitut ska kunna styckas, kräver partiet.
Som politisk position under osäkerhetens försommar 2012 är den trygg.

Mer konkretism än så fick inte plats under tre dagar av partikongress.
Men det saknar inte betydelse att ett stort bärande parti i ett nordiskt EU-land ens verbalt kräver att ekonomin riktas om mot större rimlighet – läs: bättre spridning av ekonomins frukter, större rättvisa, en mer etisk marknadsekonomi.
I det lössläppta finansiella rejset har Europa förlorat mot Sydostasien.

Den europeiska offentligheten ger samtidigt – otroligt nog – den franske socialistiske presidenten Hollande äran att som första politiker ha insett att EU behöver tillväxt.
Urpilainen efterlyser konjunkturpolitiskt uppbackad hållbar tillväxt och ökad sysselsättning.
Men var ska Hollande och Urpilainen ta´t?

Vi raljerar inte. Det är tvärtom ett europeiskt intresse att vi återfinner tillväxten samtidigt som vi kapslar in de subversiva effekterna av skuldsättningen.
Jutta Urpilainen får gärna vara den ledare som finner sitt ”Euphoria” i den eurovisionen.
Men det är en sak att vinna val på löften om en ny politik och en annan att få med övriga Europa på det annorlunda som kanske inte alls ska kallas nytt.

Det Urpilainenska budskapet är nämligen just det: traditionell socialdemokrati med rättvisa, jämlikhet och social sammanhållning som trepartsmarkerad kvalitet.
1990- och 2000-talen gick i hög grad Samlingspartiets och dess europeiska kollegers väg.
Men Europa klarade inte av det globala produktivitetsrejset. Vi har halkat efter och står nu med lurviga ben i kladdig skuldspenat.
Alternativlöshetens politik har fört fel.

Det vore märkligt om socialdemokratin inte klarar av att vända opinionerna i det läget.
Om Urpilainens SDP därtill förmår tvinga Katainen till tydligare politisk positionering och om mönstret upprepas i Europa är det till gagn för hela världsdelen.
Det måste inte kallas förnyelse, det är nog att det är hållbart annorlunda.
Det behövs mer än en partikongress för att avgöra om så är fallet.

•