Mats Lundbergs hockeykrönika: Jesses, vilket mål!

De fyra kvartsfinalerna i Hartwallarenan och Globen på Kristi himmelsfärds dag bjöd på dramatik och underhållning för hela dyra slanten. Jag vågar ändå slå fast att ishockeyvänner i Finland kände betydligt större tillfredsställelse över utgången än svenska dito.

Både Lejonens och Tre Kronors matcher avgjordes då mindre än halvminuten återstod av ordinarie speltid och alla satt och väntade på förlängning. Med den lilla skillnaden att det i det första fallet slutade bra mycket lyckligare för hemmalaget än i det senare.

Toppidrotten är grym och marginalerna så minimala att de knappt går att urskilja med blotta ögat. Jovisst gick det att se Jesse Joensuu och Milan Michalek göra tunga mål men det var svårare att sätta fingret på varför just deras lag belönades.

Ässätfostrade Joensuu, till vardags i HV71 och Jönköping, är inte känd som nån stor målskytt utan mer för sitt fysiska, ibland på gränsen till brutala spel. I Elitseriens kvartsfinalomgång fick han matchstraff sedan han sänkt en motståndare med tvärställd klubba och Färjestad tackade och avgjorde i powerplay.

Den gången var han syndabock och två månader senare står han som firad nationalhjälte i sitt hemland. Inte bara med en utan två kassar, också om den inledande snabbt glöms bort i jämförelse med det han uträttade 8,8 sekunder från slutet.

Och hemma-VM lever som aldrig förr eller åtminstone fram till i eftermiddag då ryssarna är ute efter revansch för den förolämpning som Mikael Granlund med sitt zorromål för ett år sen tillfogade dem.

Nu ställs grannländerna åter mot varandra i en match där en plats i en stor final står på spel. För inte mindre än femte gången inom den närmaste sjuårsperioden. Lejonen har faktiskt tre segrar mot bara en rysk i de fyra tidigare mötena av den denna dignitet.

Trots att många spelare bytts ut och andra förutsättningar råder, är det inte en alldeles oväsentlig faktor i sammanhanget. Flera killar, inte minst lagkaptenen Mikko Koivu som varit med vid alla tillfällen då ryssbjörnen nedlagts, vet vad som krävs för att det också denna gång ska gå vägen.

På pappret, namn för namn, är det ryska manskapet bättre än det finländska. Det är egentligen bara på målvaktssidan som de blåvita har en liten fördel. Petri Vehanen håller en högre lägstanivå än kollegan Semjon Varlamov som dock varit utmärkt hittills i turneringen.

Lyckligtvis är det inte spelarlistan utan dagsformen i rinken som fäller utslaget då det i VM bara behövs en och inte fyra segrar som i de nationella ligornas slutspel. Oddsen kanske väger över 55–45 i rysk favör men ishockey är som bekant en lagidrott. Det blir inte automatiskt bättre bara för att fyra bitar i pusslet råkar heta Jevgenij Malkin, Aleksandr Ovetjkin, Pavel Datsjuk och Aleksandr Sjomin.

Lejonen har gett sig själva upprättelse för den plåga de utsatte oss för i söndags och turneringen är räddad. Hemmalaget finns med i dag och i morgon då medaljerna ska fördelas. Också om det inte skulle räcka att försvara fjolårsguldet garanterar semifinalplatsen att stämningen i Helsingfors bibehålls under återstoden av VM.

Just därför var doldisen Joensuus slutsekundspärla viktigare än det mesta Lejonen bjudit på i målgodisväg genom åren. I mervärde kan bara Ville Peltonens tre finalbaljor och de fem puckar Viktor Fasth fick släppa förbi sig i slutperioden i Bratislava mäta sig med det stordåd Jesse uträttade i förrgår.

I fjol blev Joensuu världsmästare utan att vara ombytt i en enda match. Nu har han tagit en roll mycket större än den som tillhör den tjugofemte spelaren.

Semifinalpacken har fått ett mycket oväntat utseende. Av de favoriter jag och många andra trodde på i kvartarna var det bara Ryssland som överlevde. Genom att med visst sjå betvinga ett syttende mai-firande Norge. Vem vet, hade inte backbusen Aleksej Jemelin tidigt i den tredje perioden fått hål på målvakten Lars Haugen, hade måhända ett nytt mirakel på is inträffat.

Sverige, USA och Kanada, som bara förlorat varsin match under den långa transportsträcka som kallas gruppspel, slogs ut på snöpligast möjliga sätt. Lönnlövskaptenen Ryan Getzlafs fula knätackling på TPS inlån Juraj Mikus gav Slovakien nästintill en gratisplats i semin. För svenskar och amerikaner var en tiondelssekunds lapsus i försvaret fullt tillräckligt för att spräcka VM-drömmen.

I ödeskvartarna som ibland har karaktären av lotto går ingen säker. Särskilt tungt är fallen för Sverige och Kanada som kom med stjärnspäckade manskap med en uttalad mission att vinna guld. Nu fastnar kanadickerna i första playoffomgången redan för tredje turneringen i rad medan kronorna för första gången på tolv år inte återfinns bland de fyra främsta i VM.

Print Friendly