Vad vill vi?

Vad driver en 18-åring till bestialiska dåd som skotten i Hyvinge? Frågan är omöjlig att besvara. Därför måste den ställas – om och om igen, har det visat sig, kommer det att visa sig.
De mediala reaktionerna på skottdramat i Hyvinge följer tidigare mönster. Man letar efter avvikande drag hos gärningsmannen. 18-åringen hade avbrutit sina studier. Det gör faktiskt en och annan. Han hade deltagit i uppbåd men inte valt militärtjänst – trots att han sägs beundra delar av det militära och en känd prickskytt ur finländsk krigshistoria.
De ”förklarande” elementen duger inte. Det finns handlingar vi inte kan förstå eller förklara.
De flesta illgärningsmän är ”normala” fram till att det onormala inträffar.

Det finns övergripande trender i samhället som ger oss anledning att befara att våldsbrottet i Hyvinge inte blir det sista.
Finland präglas av gigantiska centrifugala krafter. Här predikas en framgångskultur på livets alla områden – med början från de första stapplande stegen.
Den tid som formar våra unga domineras av ett ständigt upprepande av framgång som främsta mål i livet.

Det problematiska är att våra samhällen behöver framgången om vi ska klara av den levnadsstandard vi eftersträvar i global konkurrens.
Finland och andra ”gamla” europeiska länder får inte stå stilla. Vi måste utvecklas. Hotet från framtiden är ett ständigt närvarande element.
Men dagens generationer växer upp under ett framgångstryck som denna nation inte tidigare har skådat.

Det syns i form av individuella framgångar som medier och annan offentlighet gärna lyfter fram i ett mentalt stärkande syfte.
Kvällspressen frossade i går i intervjuer med framgångsrika studenter och deras föräldrar. Vårens glada budskap i stark harmoni med den gröna explosionen i naturen.
Vi behöver självfallet också detta.

Men vi måste kunna läsa de makrosiffror som har följt på 1990-talsrecessionen för cirka tjugo år sedan:
q Det subjektivt upplevda behovet av psykvård – eller ens stödande insatser – har exploderat, resurserna har imploderat.
q De preventiva resurserna på samhällets alla områden har offrats på det årliga budgeterandets kortsiktiga konto.
Inte på länge har så mycket lämnats ogjort för så många. Det sätter sina spår.

90-talsrecessionen skapade därtill förlorare vars barn riskerar gå samma väg.
Observera: Vi säger inte att 18-åringen i Hyvinge är son till förlorare. (Är inte för övrigt termen förlorare en del av den mentala ramen?)
Vad siffrorna berättar är att vi har skapat en stor potential av människor som utan aktivt stöd av samhället kan vara morgondagens gärningsmän.
Än en gång: Vi säger inte att människor som inte har ”framgång” predestineras till illdåd.

Till detta kommer att Finland är ett av Europas vapentätaste länder – och att alkoholmissbruket i kombination med tigandets kultur med statistisk sannolikhet genererar våldsbrott vi har svårt att förstå.
Finland är ett hårt samhälle där man från tidiga år lotsas in i en mental ram där människovärdet blir en funktion av framgång.
Vi närmar oss en främmande människa med frasen ”vad gör du” – och bygger in ett antydan att människans värde i första hand definieras via yrke och därtill hörande identitet och framgång.
Vi ser inte primärt människan, vi ser utföraren.

Det går inte att förebygga bort våldsbrott – men det måste vara samhällets strävan att minimera dem.
Det går inte att lagstifta bort problemen med skärpta vapenlagar – också om vettiga lösningar kan bita till och med på mycket kort sikt.
Också om vi återför psykvården till tidigare statistiska möjligheter – antalet vårdare per behövande – vidgas tragedigeografin framöver. Jokela, Kauhajoki och Hyvinge får efterföljare.

Det hör till fraseologin i stunder av chock att vi betonar allas ansvar inför medmänniskan.
I tiderna var den sociala kontrollen i närmiljön en form av ansvarstagande.
Den definierades – inte helt felaktigt – ut som varande etablissemangets sätt att stämpla avvikande.

Vi ersatte omgivningens ansvar med det yrkesmässiga ansvarstagandet. Sedan monterade vi ned förutsättningarna för det preventiva.
Kvar blev individerna – de framgångsrika och de mindre framgångsrika. Smeder med olika förutsättningar att skapa sin egen lycka.

Det har varit uppenbart en längre tid nu – oberoende av Jokela, Kauhajoki och Hyvinge: Våra politiker måste skapa en berättelse som det land de vill att Finland ska vara.
Lagstiftningen griper i regel in i detaljer. Men vilken är helheten? Vilket är det Finland politiken vill bygga?
Vi behöver en stoltenbergisering av finländsk politik. Våra politiker måste visa att de bryr sig. Det gör man med berättelser om en nation där människovärdet är det högsta värdet.
Det är tunnsått om det ledarskapet i finländsk politik.

•