Hannu Olkinuora har varit journalist i tre språkliga miljöer: på Svenska Dagbladet i Stockholm, i finska Aamulehtikoncernen och på finlandssvenska Hbl.
I Svenskfinland nådde Olkinuora positionen av en person man lyssnar till – inte minst för att han andas nykter pragmatism och ekonomiskt kunnande.
Olkinuora har nu bidragit med en analys av bland annat de finlandssvenska mediernas framtid – i boken ”Överlevnadsstrategier för minoritetsmedier” (Magma).
Bokens fokus ligger på public service och Yle.
Symptomatiskt nog (?) fokuserade dagspressen på denna mening av Olkinuora:
”…när det tryck som riktas mot det svenska språket ges växande utrymme fördriver det den finska publiken och en del av de tvåspråkiga.”
Alltså:
Mindre gnäll, mera journalistik som gäller hela Finland. Annars tappar svenska medier finska läsare, lyssnare, tittare.
Olkinuora döper detta till paradoxen i den Taxellska paradoxen.
Olkinuora – och Yle-chefen Lauri Kivinen – kallar denna finlandssvenska attityd för igelkottsförsvar.
Ex-undervisningsministern Riitta Uosukainen (Saml) präglade i tiderna termen ”tvångssvenska” – och kom att påverka det finländska språkklimatet mera än hon kanske avsåg.
Vem vill bli kallad igelkott – också om djuret i regel röner odelad sympati?
Hbl:s ledarskribent Susanna Ginman komprimerade (30.5.2012) Olkinuoras budskap till devisen ”mera skäll, mindre gnäll – det vill säga mediala vakthundar får och ska skälla, gnäll drabbar trovärdigheten.
Här råder huvudstadens infallsvinkel. Hbl:s läsare består i Storhelsingfors till 30 procent av finskspråkiga läsare. På Yle är andelen ännu högre.
Olkinuora drar av detta slutsatsen att ”de svenska medierna(s)…existens är helt beroende av hur språkmajoriteten förhåller sig”.
Upplägget är bekant.
Det är tillåtet att vara exotisk – inte att irritera majoriteten.
Vbl har redan (30.5.2012) pekat på kardinalfelet i Olkinuoras analys: Finska medier som talar för god vård behöver inte haka på tillägget att språket är en central aspekt av vården. Det är införstått, inbyggt och självklart.
Magmabokerns budskap är att finlandssvenska medier borde rapportera mera om det finska Finland.
Och tvärtom, tillägger man pliktskyldigast.
Till detta säger chefredaktören för HS Mikael Pentikäinen att man var gång man skriver om tvåspråkigheten får ”massor av aggressiv respons” (Hbl 29.5.2012).
Ser vi ett mönster här?
När tvåspråkigheten i utbildningen lyfts fram som idealtillstånd är det svenska skolor som förutsätts byta fot.
Nu uppmanas svenska medier tona ned det svenska – i en tid då statliga och andra strukturreformer systematiskt ifrågasätter det svenska.
Inte av illvilja, inte alltid medvetet – men dock med full kraft.
Lägg till detta HS-chefens vittnesmål. Var hamnar vi då?
I slutsatsen att alla skriverier om det svenska som en del av tvåspråkigheten leder till kraftiga reaktioner.
Att vi ska huka oss för att inte väcka irritation.
Det finns en annan slutsats att dra – också för Hbl med sin stora andel finska läsare: De läser Hbl tack vare svenskan.
Olkinuoras analys tycks utgå från att svenska medier i Finland är till bredden fulla med värnjournalistik och att vi därmed har förlorat det finländska perspektivet.
Vi vänder gärna på det: Är det inte det finska Finland som isolerar sig från det svenska snarare än tvärtom?
Den dag Hbl och andra medier börjar huka sig för en antagen irritation från sin finska läsekrets riskerar vi få en karta som distanserar sig från verkligheten.
Eller verkligheterna.
I Dragsviksdebatten i vintras sköt enligt Olkinuora finska och svenska medier in sig på så olika frågeställningar att man inte ens levde i samma land.
Det kan se så ut för en person som obehindrat rör sig över alla gränser.
Majoriteten i Svenskfinland gör inte det. Om språklig flexibilitet är ett drömtillstånd beror på hur man definierar tvåspråkigheten.
I den frågan – det visar vinterns skoldebatt – är vi i början av en resa.
Resebroschyren inbjuder till en miljö av kreativ tvåspråkighet – blockerad enbart av ett svenskt igelkottsförsvar.
En majoritet behöver sällan definiera. Det finns – som Vbl påpekar – där underförstått och inbyggt.
Och när HS-chefredaktören säger att man borde skriva mer om språkklimatet – men möts av aggressivitet låter det som en ursäkt att låta bli.
Det finns en inkongruens i ansvaret för landets tvåspråkighet.
Behovet och hindren är registrerade – men motåtgärder krävs bara av det svenska.
I fråga som fråga är det det svenska Finland som ska tänja och vara flexibelt, gå på tå för att det inte ska bli utslag på den mentala richterskalan.
Det låter inte som en hållbar utveckling. Än mindre hållbart är att den svenska journalistiken i grundläggande frågor om tvåspråkigheten ständigt förutsätts beakta det taktiska.
Olkinuora hör knappast till de journalister som i andra frågor hyllar en journalistik som hela tiden tar hänsyn till konsekvensen.
Det finns en given agenda för svenska medier när samhället förändras.
Vi får naturligtvis inte bidra till cementeringar som hindrar kreativa lösningar. Oföränderlighet är inte alltid den bästa lösningen.
Men än en gång: Det gäller hela landet – oberoende av språk.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
Då när man på 1800-talet började ge ut tidningar i Storfurstendömet hade alla finskspråkiga en klart nationalistiskt språkpolitiskt budskap (skrivna av svenskspråkiga fennomaner) medan de svenskspråkiga tidningarna var liberala internationalister. Småningom måste de svenskspråkiga tidningarna motvilligt välja språklig ståndpunkt då gammalfinnarna krävde en total förfinskning av den svenskspråkiga eliten. Allt enligt L.A. Puntilas doktorsavhadling från 1944, relaterad i min senaste bok.
Tack, Maria. Minnet är gott men inte perfekt.
Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
Dylan Thomas (1914-1953), från Swansea, Wales
Finlandssvenskarnas framtid sträcker sig knappast ut i oändligheten. Som någon amerikansk poet – Pound eller Sandburgh – skrev, av mig här snabbt översatt: ”Gå inte in i natten stilla som sig bör / rasa, rasa mot det faktum att du dör.”
Svenskheten i Finland är inte antifinsk, men kräver sitt utrymme såväl på dagisar och i skolor som i journalistiken. Olkinuora däremot vill att vi ska vandra samma väg som samer och tornedalingar.
SAMARBETE ELLER PROVOKATION
**************************
”Katten hukade sig.” – Bra eller dåligt?
”Bättre fly än illa fäkta.” – Kanske tvärtom i stället?
”Huka er, han laddar om!” – Klokt!
President MAUNO KOIVISTOS motto var alltid att man inte ska låta sig provoceras.
Betyder inte det att det är klokt att ibland huka?
Han var en av Finlands bästa presidenter. En statsman.
Har någon lärt sig av honom?
ROGER BROO beskyllde mig för en tid sedan att jag hukar inför finskan.
Jag vet ännu inte vad jag i stället borde göra.
Man måste nog ofta huka sig för att inte få halsen avhuggen.
Sådant kallas självbevarelsedrift.
Jag själv har i flera i mitt tycke livsviktiga frågor under den senaste tiden gjort allt annat än hukat mig, alltså inte gällande svenskan.
Vad har resultatet varit?
Tystnad, likgiltighet, nonchalans, ignorans, översitteri, stämpel mm.
Vad drar jag för slutsats av detta?
HUKA SIG inför överheten bör man i Svenskfinland i alla andra fall än i fråga om svenskans ställning. Någon annan slutsats drar jag inte av de senaste årens diskussion.
Är det dit vi vill komma?
UR LEVANDE LIVET:
Häromdagen satt jag på Pargas hälsocentral och köade till laboratoriet. Bredvid mig satt en man med sin Nokias Lumia i handen och jag med min iPhone.
Han allt annat än hukade sig med sin nya mobiltelefon. Allting var fantastiskt, påstod han. Perfekt.
- Det är då trevligt att du är nöjd, svarade jag. Jag tycker att min mobiltelefon faktiskt har en hel del brister som borde åtgärdas. Du är då förnuftig som inte valde en iPhone. Jag var dum nog att inte vänta på Lumian. För dumt huvud får kroppen lida.
Konstigt nog påtalade han därefter inga flera finesser med sin Lumia. Jag undrar varför?
En bra analys, men det jag saknar är en vidareanalys av varför språkmajoriteten tycker eller tror att ett civiliserat försvar av det svenska är emot det finska. En mycket starkt bidragande orsak till de antisvenska reaktionerna ligger i den äktfinska svenskfientliga historieuppfattning som serveras i dagens skolor, samt i en felaktig uppfattning om den finlandssvenska vardagen och finlandssvenskarnas sociala situation. Alla finlandssvenskar bor inte i en herrgård i Grankulla. Varken medierna eller den finlandssvenska eliten försöker ändra på dessa felaktigheter, – kanske de behövs?
nå joo , kyllä finland on, tvåspråkig land . Allla finlandssvenskar och jag en av dem är tvåspråkiga , tvåspråkigheten är bra. Vi förlänger svenskans överlevnad i våran land . Så heja heja/hurrata hurrata.
Jag vill ännu tillägga att Hannu Olkinuora, antagligen omedvetet, gör svenskheten en tjänst. Hans ohövlighet blir konstruktiv när han rör vid svenska journalisters egenintresse. Den för journalisters fokus från den abstrakta tvåspråkigheten till den nära svenskheten.
Forskaren Hannu Olkinuora kunde undersöka om det finns skillnader mellan finska tidningars dåtida roll i finnarnas kamp för språkliga rättigheter och svenska tidningars roll idag.