Magnus Londen. Foto: Johanna Bruun
Magnus Londen är en mångsysslare. Man känner honom som radioröst, kolumnist, författare och företagare. Han är pappa, sambo, naturvän, kosmopolit, joggare och en lycklig man.
– Ja, det kanske inte hör till att erkänna det. Men jag har faktiskt alltid varit ganska lycklig. Bra barndom. Jag har tre friska pojkar, ett bra förhållande, en fin sommarstuga, vad mer kan man begära?
Magnus sitter på sommarstugans terrass och utstrålar semester med en kopp grönt te i handen och ett par gula crocs på fötterna.
På sommaren gömmer sig Magnus Londen i Pargas mörka skogar bland blåbärsris och sega tallar eller på familjens andra sommarställe i Savolax. Arbetsrummet i Pargas finns i en gammal bastukammare. I sommar lever familjen i exil. Lägenheten i Helsingfors genomgår en, som han uttrycker det, brutal rörrenovering.
– I samband med renoveringen har jag för första gången på allvar i mitt liv oroat mig över om pengarna ska räcka till, säger han.
Pengar är inget som Magnus värdesätter högt. Viktigare är att han själv får bestämma över sin tid. Frihet är den ultimata lyxen, att kunna ta en ledig dag och hänga med barnen, jogga i skogen eller vandra. Som frilansare har man friheten, och hela ansvaret.
– En frilansare eller egenföretagare måste alltid jobba. Om man blir sjuk finns det ingen annan som betalar. Semester och jobb går in i varanda. Fördelen är att man ofta kan jobba utan att det känns som jobb.
Intresset för medievärlden har Magnus haft sedan barndomen.
– Då jag var liten gjorde jag egna tidningar, ”Sportbladet” och ”Minibladet”, som min bror fick prenumerera på. Jag skrev i scouttidningen och i skolans egen tidning. Med två professorsföräldrar hade vi dessutom en massa dagstidningar hemma. Jag minns hur jag brukade läsa ledarna i dem och jämföra hur opinioner bildades, ofta enligt en vänster-högeraxel. Det var en viktigt insikt att se hur väl men ensidigt man kunde argumentera för något.
På somrarna i Pargas är det ÅU som gäller. Lokaljournalistiken ger enligt Magnus ett viktigt perspektiv.
Har du aldrig velat ha fast anställning som journalist?
– Att vara frilans har varit ett medvetet val. Det är kanske naivt, men jag är lite rädd för det där med fast anställning, att jobba någonstans för evigt. Tidningsjournalistik innebär att man alltid har bråttom. Jag har ju tidigare jobbat en del på Hufvudstadsbladet. Ofta fick man nys om jäkligt spännande saker, men det fanns ingen chans att fördjupa sig. Lyckligtvis finns det nyhetsjournalister som är otroligt bra på det, mycket bättre än vad jag hade varit.
Vad tror du om papperstidningens och journalistikens framtid då?
– Jag är inte den som sitter i ett hörn och säger ”aldrig”, men visst har det att man kan prassla med tidningen och hålla den i handen ett egenvärde för mig. Men man får ju helt enkelt se hur det blir. Duktiga journalister kommer alltid att behövas. Folk som kan välja ut och analysera saker på djupet. Journalisterna sitter inte och pantar på sanningen som förut, nu sprids nyheter snabbt på nätet. Men journalister har en yrkeskunskap man ska vara stolt över.
Hur är en bra journalist enligt dig?
– Man kan inte vara negativ eller cynisk utan måste tycka om utmaningar, vara nyfiken och intresserad av andra människor, gärna mer intresserad av andra än sig själv. Man måste också vara uthållig och envis.
Har du de här egenskaperna?
– Hmm… svårt att säga. Jag är i alla fall inte cynisk och nyfiken är jag, men inte alltid envis. Som ung var jag mera envis.
En gång i livet har Magnus Londen sökt fast anställning.
– Som tur fick jag inte jobbet, konstaterar han. Jag trivs väldigt bra med hur saker och ting är just nu. Eftersnack, kolumnerna, företaget och i höst reser jag till Albanien med ett gäng kompisar. Jag älskar projekt, vilket lätt leder till att jag har fullt upp.
Det som tar mest av Magnus tid just nu är det egna företaget Come to Finland. Företaget började med en bok med klassiska finländska reseaffischer och har nu fortsatt med en mängd olika produkter kring affischerna.
– Företaget tar ungefär hälften av min tid, det var lite överraskande. Min dröm är att det ska växa så mycket att jag kan vara visionären, den som sitter och funderar i bakgrunden, men ännu är vi långt därifrån, konstaterar Magnus sekunden innan telefonen ringer och han ursäktande rusar i väg efter streckkoden till en ny produkt, en bricka som pryds av en gammal affisch av Skärgårdsvägen.
– Jag gillar verkligen de där gamla reklambilderna. De är enkla, det är drömmar och illusioner. Finland porträtteras som romantikens land. Det är otroligt att ingen kommit på det här konceptet tidigare.
Att just reseaffischerna fångade Magnus intresse är ingen slump. Resandet är något av det bästa han vet och det är genom resor som många av hans böcker, kolumner och reportage kommit till.
– Vi reste mycket då jag var liten, ofta under enkla former. Att resa är det som vår familj satsar på. Vi har en gammal skruttig bil för sommarbruk och reser istället för de pengar som blir över.
”Till världens ände” heter Magnus första bok, den handlar om Sibirien. Dit åkte han i två repriser, med ett kompisgäng år 1992 och på nytt med sambon Maria Sundell 1995.
– Resorna till Sibirien var otroligt häftiga, Sovjet hade just fallit. Det rådde politisk och industriell katastrofstämning i landet, men alla var förbluffande gästvänliga. Och naturen är alldeles fantastisk, så mycket plats. När jag reser vill jag se både stadslivet och myntets andra sida, naturen, liksom hur de lokala bor och har det.
Londen själv är nöjd med vad han åstadkommit. Mest nöjd är han över sina böcker.
– Att skriva min första bok var en fin upplevelse. Jag minns att jag steg upp varje morgon och kände både lycka och spänning i magen. Det är mitt mål just nu att uppleva den känslan igen med nästa bok. Jag tror på att skriva av passion, inte av ångest.
– Att skriva en bok är ett enormt projekt, att jag faktiskt rott iland flera såna projekt är jag stolt över. Jag ser upp till författare som kan skriva berörande med humor, det strävar jag alltid efter.
Vi vandrar ner till stranden för att fotografera. På andra sidan fjärden ser man Kimitoön, i en annan riktning skymtar ett pompöst sommarpalats, det tillhör en nyrik rysk familj. En lonkeroburk har flutit iland, kanske flaskpost, en hälsning från någon annans midsommar. Det verkar som om Magnus Londen lyckas med det omöjliga. Att ha kakan och äta den, jobba utan att det känns som jobb och gömma sig i skogen men ha omvärlden nära till hands.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
