Jalägrets ansvar

Styrelseordföranden för Turun toriparkki, bolaget som driver på den underjordiska p-hallen, Heikki Vaiste hoppas i dagens ÅU att motståndarna inte går besvärsvägen.
Det uttrycker möjligen mer än vad det ser ut som – en orealistisk förhoppning.
Kanske är det också ett uttryck för den envishet som har präglat projektet. En ovilja att ta vara på den konstruktiva delen av motståndet.

Det är möjligt att det aldrig skulle ha gått att blidka motståndet – som till en del verkar vara permanent medan objekten varierar.
Men är det en ursäkt för att man låtit bli att ens försöka?
Hur som helst skrivs följden av bristande försök i siffrorna 34 för, 33 emot.

Demokratin ska tåla att stora frågor avgörs med knappa majoriteter.
Ett renande faktum är därtill att siffrorna motsvarar fullmäktiges faktiska ståndpunkter – de fyra som i SDP-gruppen motsatte sig parkeringen satte sig i stadsfullmäktige upp mot gruppdisciplinen. De elva som röstade för i gruppen röstade för i stadsfullmäktige.
Rent spel på den punkten alltså.

Vad händer nu? Inom trettio dagar besvärar sig bland annat föreningen Vårt Åbo.
Bollen hamnar hos den regionala förvaltningsdomstol som förkastade stadsplanen våren 2010 – och fick rätt av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i oktober ifjol.

Ska man tro på någon som helst rationalitet i det aboensiska beslutsfattandet – vi slutar aldrig hoppas – har man nu utrett det geotekniska ”tillräckligt”.
Det var det frågan föll på i HFD.
Men HFD har fler kort den dag det blir aktuellt. Man tog aldrig förra gången ställning till det trafikmässiga (man hade argument nog i det geotekniska).

Åbo stad kan med andra ord om ungefär tre år stå där med ett upprepat nej av HFD.
Kan. Så behöver inte ske. Men något måste ske på det politiska planet i Åbo.
Det första sker utan vidare: Torgparkeringen blir ett valtema i oktober.
Den processen blir emotionellt ett da capo byggt på idel upprepningar av argument som alla kan.
Ingetdera lägret tar till sig motpartens argument.

Det gör väljarna till domare. Men blir effekten så stor som motståndarna utgår från?
Cirka 8 000 personer skrev på mot p-planerna. Av dem var cirka tio procent icke-aboensare. Det gör cirka 7 200 Åbobor aktiva nog att skriva på.
Är den siffran stor nog för att stadsfullmäktige borde ha beaktat den?

Frågan är omöjlig att besvara. Cirka 7 200 personer utgör knappt fem procent av de röstberättigade i valet för fyra år sedan.
Det är inte självklart att fem procent har rätt att utgå från att deras röst måste bli avgörande.
Vad vet vi om dem som inte skrev under?
Att en del av dem är likgiltiga. Att det bland folk som inte har yttrat sig finns personer som stöder p-projektet.

Den politiska rekylen syns – eller inte – i slutet av oktober.
Oberoende av det måste beredande tjänstemän och de ledande politiker som har förespråkat p-projektet ta sig an det man aktivare borde ha gjort för länge sedan.
Man borde tydligare och upprepande ha lyft fram vilka andra projekt man är beredd att driva för innerstans del.

Det är en del av den kollektiva psykologin att man resonerar i termer av ge och ta.
Den aboensiska process som gått via förvaltningsdomstol och HFD har präglats av låsta positioner på båda sidor.
Det har inte funnits något ge eller ta.

Demokratier kan ta sig fram med knappa majoriteter – men då stöter man ifrån sig aktiva medborgare.
Den finns bättre vägar för Åbo:
q Turun toriparkki som under den tidigare styrelseordföranden präglades av nonchalans har inget att förlora på att bjuda in motståndarna till diskussioner under den fortsatta resans gång.
q Ledande politiker har anledning att komma med utfästelser om fortsatta beslut om de ”mjuka” delar som måste följa på det nu fattade ”hårda” beslutet.

Tyvärr valde man fel bro över ån i Köpmansgatans förlängning. Men den tärningen är redan kastad.
Nu gäller det för pådrivarna att tydligt och manifesterat berätta hur man ska utveckla vistelsemiljön i stadens absoluta centrum.
Hur man tänker satsa på en bättre kollektivtrafik.
Hur man tänker förbättra torgets möjligheter att vara aktivt också utanför torgtiderna.

Förespråkarna har vunnit en knapp seger.
Det är inte säkert att den håller i sista rättsinstans – men man måste utgå från det.
Och agera därefter. Återvinna en bit av det förtroende som kanske aldrig funnits bland moståndarna.
Etablissemang har mera makt – därför också mera ansvar och större skyldigheter att agera klokt.
Det är inte för sent för att överraska stadsborna med ett mönsterskifte.
Åbo behöver det.

•