Maktens mönster

Debatten i ÅU:s spalter om vårjaktens vara eller icke vara är en så kallad god debatt. Debattörerna vinlägger sig om att försöka förstå motparten – åtminstone gäller inte motsatsen.
Debatten andas respekt för andra åsikter samtidigt som man är tydlig i sin egen argumentation.
ÅU håller spalterna öppna för fortsatt debatt. Frågan är inte avgjord och det kan vara till nytta för dem som fattar besluten att vårjaktens lokala förespråkare får formulera sig om och om igen.

Vi tror nämligen att Alice Björklöf i sin fredagsinsändare (22.6.2012) berör en viktig del av problematiken: Skärgårdsborna kan inte när det gäller lobbning mäta sig med organisationer som Birdlife eller fritidsfiskarna.
Följderna av detta har synts i det politiska beslutsfattandet de senaste decennierna – med en konsekvens som är total.

Där urbana intressen har ställts mot glesbygdens har de förstnämnda gått segrande fram – inte i kraft av argumentering utan för att de stora politiska partierna inte har vågat motsätta sig urbana fritidsfiskares intressen.
Spinnfisket blev en symbolfråga – en vägskylt in i framtiden.

Spinnfiskelagen på 1990-talet var i många stycken unik:
q Borgerliga partier som Samlingspartiet och Centern som normalt är envetna markägarpartier hittade en nisch där äganderätten kunde dras in. Att den fanns på (svenska) kusttrakter förklarar mer än något annat.
q Den är veterligen den enda lag vars godkännande i riksdagen har firats med offentligt skålande i skumvin. (Att en av tillskyndarna – Veltto-Virtanen – var/är en politisk pellejöns förändrar ingenting.)

För några veckor sedan drev riksdagen igenom en ändring av fiskelagen som vidgar den urbana rätten till annans glesbygdsegendom.
För en årlig avgift på 100 euro (!) kan en företagare som kallar sig fiskeguide snart köra in sex spinnfiskare i snart sagt vilken vik som helst i skärgården.
Det gör inte fiskeguiden utan att ta betalt – de är företagare.

När mannen som i tiderna drev igenom spinnfiskelagen – Kari Rajamäki (SDP) – i mars 2008 tog sig an fiskeguidningens juridik frågade han regeringen vad den tänker vidta för åtgärder för att underlätta fiskeguidernas business.
Ingen omskrivning där inte.
Yrkesfiskare måste fortfarande betala arrende till vattenägare.
Deras business har inte väckt urban förståelse – snarare tvärtom i skenet av WWF-listorna och den följd de fick för sikförsäljningen.

WWF har i ÅU:s spalter inte dementerat rykten om att man får årligt stöd av norska företagare som odlar lax.
Däremot har man informellt påvisat att WWF minsann inte har rödlistat annat än den hotade vandringssiken.
Men den springande punkten är att WWF aldrig var aktivt när det gällde att skingra de missförstånd som listan förorsakade – och som drabbade yrkesfiskarna hårt.

Den nya yrkesgruppen fiskeguider – en förskönande omskrivning, de behöver inte kunna annat än ta betalt – uppstår så snart lagen är stadfäst och närings-, trafik- och miljöcentralerna hinner bevilja tillstånd.
Att de beviljas är väl snarast en formalitet.
Ty så har äganderättens partier Saml och C funnit det för gott att hanteringen ska administreras.

Det finns en röd tråd i detta.
Den går som en bärande tanke i hur de urbana intressena ser på glesbygden då den heter kusttrakt och skärgård.
Stora borgerliga partier säljer en av sina heligaste principer för en röstpotential som kanaliseras via fritidsfiskarnas lobbyorganisationer.

Det är politik när den är som sämst: när ideal är till salu – selektivt.
ÅU motsatte sig spinnfiskelagen.
Vi finner den nu gjorda förändringen av fiskelagen minst lika principvidrig.
Vi har ifrågasatt hur Norrlångviken i Korpo baxas in i Natura.
Vi ifrågasätter starkt WWF:s agerande när det gäller siken.

Mönstret får oss att undra om inte förbudet mot vårjakt på sjöfågel är ett led i samma mentala kedja: det urbana mot glesbygden, det urbana mot skärgårdsintressen.
Av samma orsak motsätter vi oss att förturerna på landsvägsfärjorna dras in.
NTM-centralens argument håller inte. Än sen då om förtursköerna skulle vara längre än de ”normala” – tydligt nog fyller de trots det en funktion.

Det handlar inte om miljöpolitik. Fiskeguider som brummar in i större farkoster idkar inte ett mer hållbart fiske.
En parallell till vårjakten: De transporterar ”nöjes”fiskare utan vidhängande debatt om det etiskt riktiga i detta beteende.

När det urbana vidgar sina revir ryker politiska principer.
När starka lobbyorganisationer talar lyssnar de stora partierna med en oreflekterande hållning.
Makten ger periferin en underordnad serviceroll – samtidigt som man fråntar den gamla identitetsskapande element som vårjakt.
Det handlar också om detta.

•