Tiggare vid Salutorget i Åbo. Foto: Dan Lolax
– Vi är inte djur. Men folk behandlar oss som hundar.
Mariana Bobu, 30, är som vilken EU-medborgare som helst som kan röra sig fritt över gränserna.
Med ett undantag: hon hör till den mest diskriminerade folkgruppen i Europa, romerna.
Berövad på alla möjligheter att få jobb i hemlandet Rumänien tog Mariana ett lån för att betala resan till Finland och Åbo.
Det här trots att tidigare obetalda lån gjort att hon förlorat sitt hus.
Nu sitter Mariana sedan en månad tillbaka på Salutorgets stenbeläggning och tigger.
– Jag vet att det här inte är bra. Det här är inte vad jag vill göra men vad annat kan jag? Ingen vill ge mig ett jobb.
Med sig har hon Silvia Berchez, 25, och Simona Caldararo, 30. De reser i ett sällskap på 13 personer, alla medlemmar i samma släkt.
Mariana för de andras talan. Hon talar en utmärkt engelska. Men inte för att hon gått i skola.
– Jag har plockat upp ord och uttryck här och där.
Hemma i Rumänien, hos släktingar, finns hennes två barn. Det är för dem hon tigger.
– De behöver mat, kläder, en framtid. Jag bryr mig inte om mig själv men trodde jag kunde spara ihop pengar här.
Det har visat sig vara omöjligt. De slantar som gruppen samlar ihop under en dag går till mat. De har inte råd att på en campingplats.
– Vi sover i skogen. Vi stör ingen. Ändå kommer polisen och jagar bort oss. De behandlar oss illa, säger Mariana.
Av rädsla för polisen vill tiggarna på Salutorget i Åbo inte att jag fotograferar deras ansikten.
Hur behandlar Åboborna er?
– En del är vänliga och ger oss pengar. Andra är ilskna, ropar ”Saatana!” och beter sig våldsamt. De som druckit är värst. I går kväll hoppade två män på mig och en av dem…
Här tystnar Mariana men av gesten förstår jag vad hon menar. En av männen urinerade på marken framför henne.
Här finns ingen respekt, fortsätter Mariana. Respekt är nåt som är viktigt för henne.
– Om du kommer till mig, i mitt hemland och ber om hjälp så hjälper jag dig. Om du behöver mat så får du mat. Här hjälper få, ännu färre visar respekt.
Jag frågar romerna ifall de vet vart de ska vända sig ifall någon av dem blir sjuk eller råkar ut för en olycka. Det vet de inte.
– Och vad hjälper det fast vi visste? Vi har inga pengar för mediciner, säger Mariana som själv blev rädd förra veckan då hon började må dåligt. Det visade sig vara solsting. Hennes mamma, som också är i Åbo, har astma.
Alla har vi små hälsoproblem, tillägger Mariana sedan.
– Men det är inte konstigt. Se på mig. Se på mina kläder. Jag sover i dem. Vi har ingenstans att tvätta oss.
Jag undrar hur länge de orkar leva på det här sättet.
– Vet du, om jag hade 200 euro skulle jag resa tillbaka till mina barn. Jag saknar dem. Det här är inget liv.
Sedan tittar hon misstroende på mig.
– Men du har ingen aning om hur det är att leva så här.
Jag säger nej, det har jag inte.
– Och jag hoppas att du aldrig behöver uppleva det, säger Mariana.
I LÖRDAGENS ÅU: MER OM TIGGARPROBLEMATIKEN, OCH MYNDIGHETERNAS PASSIVA HÅLLNING
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
