Nationalspråksstrategi, nu

Nu brådskar det med nationalspråksstrategin – utlovad i regeringsprogrammet och satt i händerna på självaste statsministern.
Delar av Finland har inlett en tjurrusning mot språklig och pedagogisk anarki.
Tvåspråkiga skolor är Finlands mest upprepade modernitet. Lika upprepad som odefinierad.
Det sker under maximal intellektuell lättja – kanske för att det primära målet inte är att öka språkkunskaperna.
Man är ute i en antipolitik. Den historiska barlasten – svenskan – ska lämpas överbord.

I spetsen går en krets samlingspartistiska unga som förmodligen ser sig som en dynamisk spjutspets för det moderna Finland.
De kan inte ha mera fel i sin blockering.
Deras väg är en språkpolitisk återvändsgränd.

Partiordförande Jyrki Katainen satte ned foten rejält på Samlingspartiets partikongress under veckoslutet. På bästa Holkeri-manér dundrade han ut sin syn på Finland som ett folk med två språk: Vad är det för nation där man inte ens försöker förstå varandra?
Glädjande många vägrade svälja ungtupparnas bete. En överväldigande majoritet stödde partiordföranden.

Katainen talade för rätt forum. I salen satt samlingspartistiska unga som så till den grad låter ändamålet helga medlen att man driver på en pedagogisk förvirring – huvudsaken att svenskan förlorar sin nationalspråksstatus.
Det är politiskt legitimt. Partiets unga kan naturligtvis driva på ett uppbrott från den gamla nationalspråkstanken.
Men är man uppriktig i sin tolerans? Huvudsaken verkar vara att den språkliga autonomin monteras ned i den svenska skolsektorn.

När ordföranden för partiets språkfrihetsgrupp Ossi Mäntylahti säger att ”språklig integration är det bästa sättet att öka toleransen mellan språkgrupperna” (Hbl 15.6.2012) ger han skenet att han besjälas av ett ädelt mål – tolerans – och ser integration i klassrummen som medlet.
Det måste kallas för vad det är: naiv anarki.
I dess slutpunkt finns inte svenskan längre kvar som ett gångbart språk i Finland.

Finland upphör att vara en tvåspråkig nation den dag finlandssvenskarna inte längre talar en korrekt svenska.
Det är där vi hamnar om vi monterar ned den svenska skolautonomin på lättvindiga grunder.
Några andra går det inte att få syn på i de samlingspartistiska ungas ”argumentation”.

Men nu är Samlingspartiets unga formellt inte ute efter att montera ned nationalspråken. De utropar sig till toleransens apostlar och ser valfriheten som upphöjd kvalitet.
Valfrihet i sig är inte ett medel av större slagkraft.
Valfrihet i sig tryggar inte bättre språkkunskaper – om det är vad partiets unga vill uppnå.

Går man in för att slå ihop svenska och finska skolor oberoende av lokala variationer i språkförhållandena måste man vara medveten om vad man gör.
Man driver på en nedmontering av landets tvåspråkighet.
Som sagt: Det är legitimt för en politisk rörelse.

Men det är en politisk dygd att man tydliggör vart man strävar med vilka medel.
Partiets språkfrihetsgrupp är på den punkten ute på en vinglig cykelfärd. Vid målet väntar inte en bättre tvåspråkighet – eller en språkighet överhuvudtaget.

Partiets unga bör veta att Finland besväras av en språklig blockering överlag.
Vi har i decennier ängslat oss igenom en språkundervisning som inte har levererat.
För så är det: Man kunde kanske lära sig svenska i skolan – om det fanns något i det omgivande samhället som stimulerar bruket av svenska.

Man glömmer matematik också – om den inte är en del av vardagen. Man går inte omkring och pratar matematik. Men vi säger inte att matematikundervisningen inte fungerar.
Finland kunde i betydande delar av landet vara ett enda språklaboratorium där det svenska och det finska stöder varandra.
Men så sker inte.
Nyfikenheten är för liten. Den kan organiseras fram med pedagogisk inspiration.
Men så sker inte.

Unga samlingspartister väljer att gå längs av finskhetsförbundets upptrampade stigar. Det primära motivet är inte att minska fördomar ”om att alla finlandssvenskar är elitistiska” (Mäntylahti i Hbl).
Man talar om språkbad och tvåspråkiga skolor (klasser!) som samma fenomen – på tvärs mot allt förnuft.
Man torgför inte en idé om hur Finland överlag ska bli bättre på språk.

Jyrki Katainen läxade upp sina ungtuppar och fick partiet att backa upp de två nationalspråken.
Nu gäller det att intensifiera arbetet med nationalspråksstrategin.
Tvåspråkighetsflåset bygger i för hög grad på icke-redovisade motiv.
Finland måste uppdatera tvåspråkighetsstrategin.

Det är ett nationellt intresse att vi blir bättre på språk och att vi får en bejakande attityd till språk överlag.
Sådan är inte de samlingspartistiska ungas väg.

•