Hundra år fyllda. Signe Erfors ser inte ut att ha åldrats en dag och så verkar det inte heller när man pratar med henne. Foto: Alexandra Granberg
I går fyllde Signe Erfors 100 år. Hon verkar precis lika pigg och alert som för åtta år sedan när ÅU också intervjuade henne. Hennes äldsta dotter Eila Flinkman öppnar dörren. Små, söta kaffekoppar och ett antal bakverk står framdukade på köksbordet.
Signe Erfors började som nittonåring jobba i köket på Själös mentalsjukhus. Där jobbade hon tillsammans med två kokerskor och en bakerska, och blev senare värdinna. Fortfarande ser hon Själö som sitt hem, men numera bor hon i en radhuslägenhet i Nagu kyrkby tillsammans med äldsta dottern.
– Varje sommar åker vi ut till Själö. I år har vi redan varit där en månad och firade bland annat midsommar där. På Själö växer en massa frukträd nu men förr odlade vi allt möjligt som vi sedan sålde, gurkor bland annat. Min man befann sig vid fronten vid den tiden.
1940 träffade Signe Erfors sin blivande, numera framlidne man och ett år senare gifte de sig. 1942 föddes första dottern och då bodde Signe Erfors på annan ort, men blev snabbt övertalad att flytta tillbaka till Själö.
– Dit flyttade jag med barnvagn och allt. Jag hade inte hunnit vara borta i mer än någon månad. Sex år senare föddes min andra dotter. Döttrarna gick i Simonby skola på finska, och var borta från måndag till lördag. När Maila, min yngre dotter, var liten blev hon skött av en av patienterna, en tystlåten, äldre dam. Jag kände att jag kunde lita på henne, alla barn gillade henne.
Efter att äldsta dottern Eila blev pensionerad ett antal år sedan flyttade hon in med sin mamma som inte kan bo ensam, men heller inte vill bo på ett åldringshem. Förutom hemmet på Själö och det på Kyrkbacken, har de på sätt och vis ett tredje hem. I Runosbacken i Åbo har dottern ett stort egnahemshus där de två bor ibland.
När de är i Åbo brukar de gå på teater och träffa släktingar. I Nagu deltar Signe Erfors i alla festligheter som Röda Korset ordnar i Grannas servicehus, vare sig det är påsk eller midsommar som firas, och hon är väldigt engagerad i församlingen. Så nej, sysslolös är hon inte.
– En gång lyckades jag samla in 400 namn på en lista för att församlingen skulle få hålla sin stuga. I dag står den ännu kvar på samma plats.
På Själö brukar de besöka kyrkan och promenera mycket, till stranden till exempel.
– Jag rör mig med rullator och med Eila går vi varje fin dag en länk.
Sport tittar de på i tv, också naturen intresserar. Studerande från Åbo universitet kommer ibland och småpratar med henne. På Själö känns det lite som att man får vila, tycker hon.
Nuförtiden är Signe på Själö så mycket som hon bara hinner. I september åker hon dit igen.
Signe Erfors har sin ålder till trots många nära och kära kvar. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn och vänner har hon, och det märks på mängden gratulationskort hon fått. På ett litet bord ligger närmare trettio kort och en vacker, vit pion, och fler gratulationer är antagligen på kommande.
På sin födelsedag firade hon med bara familjen. I dag på lördag kan man hitta henne i Nagu församlingsstuga där det ska firas stort med 150 personer.
– Jag undrar hur det ska gå för färjan när alla gäster ska över på samma gång, säger hon och småler.
Ett guldsmycke med en blåaktig sten vilar vid hennes hals. Hon berättar att hon fick det som minne när hon slutade jobba.
Efter att mentalsjukhuset stängde flyttade Signe Erfors till Uleåborg för att jobba på ett sjukhus där, och stannade till sin pension.
– Barnen blev på Själö med sin pappa för att gå i skola. Jag minns hur Maila, min yngre dotter, ringde och ville att jag skulle åka med henne till Åbo och köpa en fin vit klänning åt henne, hon skulle nämligen bli konfirmerad. Det gjorde jag för jag hade min sex veckors semester då.
När Signe Erfors berättar minns hon en del händelser in i minsta detalj, datum och allt. Det här är ingen vanlig hundraåring.
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
