Påslakanen har blivit fransiga i kanten.
Dags att köpa nya med andra ord.
Blicken fastnar på lappen i dem. Även om den vid det här laget är rätt urtvättad ser man fortfarande en symbol som visar att lakanet är finländskt.
Sommaren innebär ofta att man köper annat än på vintern.
Gåvor behövs, när släktingar konfirmeras och bekantas barn blir studenter. Folk gifter sig eller firar jämna födelsedagar på stugan.
Stuglivet i sig innebär vissa inköp, liksom båtsemestrar. Och scoutläger aktualiserar behovet av nya gummistövlar eller en sovsäck.
Många köper också mer under sommaren. Resor till nöjesparker och muminparadis leder ofta till att ytterligare ett härligt mjukisdjur per barn hittar hem till familjen.
Och en t-skjorta från Kuopio torg är ju aldrig fel.
Behovet av förnyat sänglinne får tankarna att gå till FN-steels konkurs i Dalsbruk.
Kopplingen är kanske inte självklar, men den finns där.
För det är inte bara 180 arbetsplatser vid själva stålverket som nu är hotade.
Som en löpeld sprider sig effekterna.
Ett exempel är det lokala transportbolaget Wendelin, vars transporter till sjuttio procent har beställts av FN-steel. Bolaget har dessutom investerat i specialfordon för att klara transporterna mellan Dalsbruk och Koverhar.
– Läggs valsverket ner måste vi sälja dem eller bygga om dem, konstaterar företagaren Kim Wendelin (ÅU 28.6.2012).
Det handlar om hälften av bolagets fordon. Och bolagets alla anställda hotas av permitteringar efter semestrarna.
I följande dags ÅU (29.6.2012) är det Nordkalk i Pargas som sannolikt måste permittera trettio personer i åtminstone tre månader, som en direkt följd av FN-steels konkurs.
Mer än hälften av kalkverkets produktion har gått till FN-steels stålverk i Koverhar.
Vice vd Jan Kaplin vid Nordkalk säger att man måste anpassa sin produktion till det faktum att produktionen vid FN-steel avbryts. Han säger också att det verkligen inte är lätt att hitta nya kunder inom basindustrin.
Också andra drabbas direkt av konkursen. Ett exempel är det Pargasbaserade rederiet Ronja Marin, som har transporterat valstråd från Dalsbruk till Sverige.
– Också andra mindre rederier har haft både Nordkalk och FN-steel som viktiga och långvariga kunder, säger Olof Widén, vd för rederiernas intresseorganisation i Finland till Yle Åboland.
Ringarna sprider sig snabbt på vattnet. Det som nyss var en lugn vattenyta i semestertider rörs oroligt upp.
Turun Sanomat konstaterar i ett ledarstick på måndagen att en gammal tumregel gör gällande att förlusten av tre arbetsplatser inom produktionen dessutom drar med sig en arbetsplats inom servicebranschen.
– Oron för förtvining är stor på orten, skriver tidningen om den senaste tidens tråkiga nyheter som har drabbat Dalsbruk, Hangö och Salo.
Tankarna går tillbaka till påslakanen som borde förnyas.
Den enskilda konsumenten kan fundera över de köp man planerar att göra. Ska man köpa billiga påslakan tillverkade i Bangladesh eller ska man köpa påslakan som åtminstone har rätt att bära märket ”Design from Finland”, även om de numera kanske sys utomlands?
Naturligtvis behöver också textilarbetarna i Bangladesh den lilla inkomst som de kan få genom att sy slit- och slängvaror för oss.
Men med tanke på alla de finländska arbetsplatser som hotas och faktiskt också försvinner varje gång en stor arbetsgivare lägger ner sin verksamhet här, så kanske man borde tänka efter en gång till.
Som exemplet från Dalsbruk visar drabbar en konkurs inte bara alla dem som har arbetat för ifrågavarande bolag.
Dess skadeverkningar rusar iväg och drar andra med sig i fallet. Tråkigt nog många andra i värsta fall.
Inte bara på samma ort, utan också i regionen. Eller i landsändan.
På vad man väljer att lägga sina pengar har betydelse, inte bara för den egna plånboken.
Det har betydelse för grannarnas arbetsplatser, för släktingarnas arbetsplatser och för hela orter.
Också ett nytt påslakan här och där spelar en roll.
För det som ingen köper försvinner till sist.
Och då försvinner också mycket annat.





































Cafépatrullen



Jag har inte läst ”Das Kapital” och inte studerat nationalekonomi
överhuvudtaget men jag respekterar kommentatorernas syn på
privatekonomin – ett område jag ej heller behärskar. Tå man ska
far ti Malmn å handla å skrapa ihåup elvaåfemti o byxfickona å on-
di birongin – tå behöver int funder så myki po varifron allt kåmber
såm man köper. Man gar millan hyllona po markettan å plåckar i
korgin å räknar i hovo va he ska kåsta men tå man kåmber ti
kassan ha man räkna feil å man for läm tibaks ein deil – ti ein plast-
kass räcker he int otan man e tvongin ti bär ut he man köpt såm
ein vidabördå. Men för dem som har råd att rida är förstås ett noga
genomtänkt matinköp t.ex. tacknämligt. Frågan är om butikerna
kan uppbevara alla tänkande matköpare under den långa tid, som
inhandlandet torde innebära.
Med vördnad
Ingvald hermansson
Köpa inhemskt, det skulle man göra på 1980-talet. Det ledde med tiden till mycket höga priser jämfört med omvärlden. Det var också en av anledningarna till den stora smällen i början av 90-talet. Jag köper närodlat, men i övrigt får oftast priset avgöra.
Är det Mirja någon skillnad vad man köper?
Eller är det kanske huvudsaken att det man köper är inhemskt?
Oavsett om man behöver det eller inte?
25 euro per vecka gör ju futtiga 1 300 euro i året.
Fem miljoner invånare gånger 1 300 euro ger 6,5 miljarder euro, i året.
Inte illa då man beaktar att Finlands BNP är under 200 miljarder euro.
En avsevärd ökning av BNP, hela 3,4 %.
Hux flux!
En briljant ide!
Just så, om en blir arbetslös, många drabbas. Me vi kan varje dag titta, vad vi köper. Också allra minsta beloppet till finländska produkter påverkar mycket. Om varje finländare köper värd 25 euro per vecka inhemska produkter och tjänster, betyder det 100 000 årsarbetsplatser mera i Finland.
Mirja Ekholm
Förbundet för Finländskt Arbete