Kära åbolänning. Vill du göra
mina sensommarkvällar ännu blåare?
Jag är en tjej på snart 40 höstar som söker kontakt med nya blåbärsställen i Åboland.
Jag har rosor på kinden och solsken i blick, men känner att jag känner för få blåbärsställen. Min mamma och pappa visade mej, under min uppväxt i Österbotten, många blåbärsställen, men de känns avlägsna och här i Åboland har mina sensommarkvällar sedan en längre tid känts för ljusblåa.
Alla svar inom 02-området beaktas, helst inom en 50 km radie från Åbo. Jag är tvåspråkig med lite rödgul böjning så objekt i Väståboland och mot Kimitoö-hållet är extra intressanta. Gärna bilväg nästan ända fram, kvällssol ej nödvändigt, ej heller egen strand. Ett visst mått av snokar och fästingar tolereras på området.
Blåbärsstället ska gärna befinna sig i lantlig skogsmiljo (dvs helst inga svar i stil med ”skogen vid Ispois simstrand” eller ”skogsremsan bakom Kärsämäki gräsplan”).
Som bärplockare är jag lugn och sansad, utan benägenhet att göra upp öppen eld i riset eller ens använda engångsgrill. Ej heller lämnar jag något annat än ett ”tack och ingenting” efter mig i skogen, min fostrarklubb är scoutkåren Kristinestads Nybyggarflickor. Använder ej bärplockare. Jag är ekonomiskt sinnad, till och med nationalekonomiskt, intresserad av självförsörjningsgrader och självhushållning och därför bekymrad över uppgifterna i medier om att 90 procent av bärskörden i våra skogar förblir outnyttjad.
I mitt hushåll har jag fem munnar att mätta (varav en är mors lilla Olle).
Mina intressen är: blåbärspaj, blåbärsmuffins, blåbärssmoothie och blåbärssoppa med risgrynsgröt.
Seriösa svar sänds, inom en vecka, till detta blads kontor (se e-postadress ovan). Exakta koordinater behöver ej anges, det räcker med ”kör 3 km längs med Blåbärsstigen, sväng till vänster på grusvägen, kör 100 meter och stig direkt ut på ett Blåbärsställe).
Alla svar som föreslår plocking på Åbo torg åker direkt i skräpkorgen.
Mejla mej på pia.heikkila@fabsy.fi
Cafépatrullen
ÅU på Facebook
Blå, blå är kärleken….
Jag är överväldigad – jag trodde inte sådana tjejer fanns.
En sjuttitalist men ändå så nära ens egen idévärld. En bit in i annonsen finns förklaringen – hon är en tjej från Österbotten, varifrån annars. Tyvärr kom man inte i kontakt med österbottniska tjejer under ungdomstiden men senare tiders sporadiska kontakter har gett vid handen, flickorna, som kan det, de finns på landet (i vårt svenska Österbottens blåbärsskogar) .Flickor, som obekymrat talar sina mål med ett härligt tonfall och en dito satsmelodi. Lägg därtill
deras sprudlande humoristiska sinnelag, då är lyckan fulländad.
Men de österbottniska grabbarna – jag gjorde min värnpliktstjänst-
göring i Dragsvik och kom då i kontakt med en hel del ynglingar,
som då inte kunde någon finska men det var festligt att höra dem
prata sinsemellan och i synnerhet då åsikterna gick isär. För att hålla
sig kvar i det militära så var sommaren liktydig med skjutläger i lapp-
marken för de ”kungliga” – artilleristerna, hela Nylands Brigad tömdes
på ”röda kragspeglar”. Jag och en annan pargaspojke kom till Drags-
vik i slutet av juli efter avslutad utbildning på annan ort och tog tä-
get med tredjeklasskonfort till Rovaniemi, där vi hämtades av en buss
som saknade bänkar – vi satt på plåtgolvet i bussen, som körde 30km
på minst sagt gropiga grusvägar och vi flög som vantar mellan golv-
och tak men överlevde. Där kom jag igen i kontakt med ”plattlännin-
garna – jag fick rycka in ibland som tolk med bruten finska – lägret
bestod ju av folk från hela landet. Det var glada skojfriska grabbar -
jag minns speciellt ett par som var från Jakobstadstrakten och
JBK-are i själ och hjärta – Drott var ett fult ord för dem! Den ena
hette Lillkvist och sjöng så rent och vacker – det var förstås rikssven-
ka schlagers, som jag var undernärd på efter vistelse på finsk ord.
Han sjöng bland annat Åke Jelvings ”Flickan i Hagen” – Inger Berg-
rens ”storhit”, hon kan höra musik, hon kan höra sång och skratt,
som vinden bär till henne där… det kanske var flickan i blåbärshagen
Vår återfärd till Dragsvik startade en lördag eftermiddag och i må-
nadsskiftet augusti- september och vi var framme i Dragsvik på tis-
dags morgonen. Vi låg i oxvagnar på trälavar – en lyxtillvaro jämfört
med uppfärden för oss eftersläntare – vi hade med oss kök och köks-
personal, hästar etc. Ibland gjorde vi längre uppehåll vid statio-
nerna – jag minns särskilt ett någonstans i trakten av Jutas, som
fick mig att tänka på ”Döbeln vid Jutas” – Herr doktor, skriv ut en sats
min herre som gör mig för i morgon sjufalt värre men som hjälper mig
idag på mina ben…eller något i den stilen. Vi var rätt många man, som invaderade samhället nära stationen och i ett öppet fönster
hängde en tjej – en frän en som munhöggs med ett helt batteri på
sin festliga dialekt och som hade en stor portion humor – det var
nog tur att hon höll sig inomhus – hon roade oss i varje fall furstligt!
Jag kom visst ifrån ämnet – när det gäller vår dagsaktuella tjej får
jag hoppas att någon kan erbjuda henne ett blåbärsställe, person-
ligen är jag nästan beredd att flytta ut på bar backe och erbjuda
henne mitt. Jag lär nog också hamna där om jag kommer med för-
slaget hemma…Smultronställen brukar ju annars vara förhärskande
och ”skogen är full av lingonben” men ”tuffa tjejen ” har valt blåbär-
inget dumt val. Det känns nästan som om man ville kasta sig ned i
blåbärsriset och grabba tag i detta men man måste ju tänka på sin
vita tropikkostym. Blåbärsris är hellre inte till för ”vita frun” att ligga
i och blicka upp mot en sommarblå himmel. Till tidningen bör man
frambära en önskan om att den bör slå vakt om flickan för annars
försvinner hon tillbaka till Österbotten. Tänk om alla torra tidnings-
skriverier bar hennes språk och humor. Hon är ju sprungen från
samma trakter som en av mina militärkamrater – Sune Mangs.
Jag avslutar min föga humoristiska kommentar med
Uti vår hage
Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd!
Vill du mig något, så träffas vi där.
Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia!
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!
Lycka till i jakten på blåbärsställen!
Med högaktning
Ingvald Hermansson