Klimatskeptiker

Kolumn: Johan Werkelin

Kan man vara troende kristen och samtidigt vara kärnkraftsanhängare? Den frågan debatterades på Huvudstadsbladets insändarsidor i början av april. Insändarspalter når sällan konsensus, men en stor majoritet av de många insändarna anser att, jo det kan man. På samma sätt som man kan kombinera en kristen tro med en homosexuell läggning eller ett jobb som börsmäklare (jmf. tullindrivare). I torsdags på Kåren undrade (!) vi varför klimatskeptiker på så många punkter emotsätter sig klimatforskarnas teorier. Kan man vara en seriös forskare och samtidigt ifrågasätta de generellt accepterade teorierna för global uppvärmning? Jo, det kan man.

Vetenskapliga teorier, oavsett om de utarbetats inom naturvetenskaperna, samhällsvetenskaperna eller inom humaniora, kan och ska ifrågasättas. Teorier är vetenskapliga modeller som förklarar varför något sker. De prövas kontinuerligt och kan också förkastas om en ersättande teori anses vara bättre. En vetenskaplig teori är inte heller konstant eller statisk, den utvecklas med tiden. Vanligtvis blir den mer och mer invecklad för att kunna förklara de avvikande forskningsresultaten. Hellre korrigerar man en existerande teori än att försöka hitta på en helt ny förklaring till något. ”Man” i det här sammanhanget är inte en enda person utan en hel grupp människor i olika delar av världen som forskar med samma frågeställningar. Det som vi kallar vetenskap, sanning och ibland t.o.m. fakta är alltså ett ständigt pågående grupparbete i mastodontformat mellan forskare i världens olika universitet och forskningsinstitut.

Alla som har gjort ett grupparbete någon gång vet hur svårt det är att få alla i gruppen att dra åt samma håll. Det blir nästan alltid någon som misstycker och inte vill samarbeta. Inom forskningen leder det här till olika sätt att förklara samma sak, ibland förknippat med bittra fejder mellan olika falanger som kan pågå i decennier. Slutligen kanske den ena eller andra sidan vinner hävd eller så kan två teorier existera parallellt eftersom de anses komplettera varandra. Med tiden lägger sig stridsdammet och i dag har vetenskapen producerat ett stort antal generellt accepterade teorier. Den mest kända torde vara evolutionsteorin som förklarar arternas uppkomst (Darwin 1859). Mycket få vetenskapsmän ifrågasätter evolutionsteorin, men det finns fortfarande de som gör det, även om de knappast tas på allvar någonstans.

En accepterad vetenskaplig teori upphöjs i vardagsspråket till fakta, vilket inte är helt korrekt. Även om jag stöder teorin för arternas uppkomst genom evolution och naturligt urval borde jag inte använda ordet fakta. Vad är då fakta? Jo, det är ett faktiskt föreliggande sakförhållande, t.ex. en observation. Det kan vara frågan om en kvalitativ observation ”tröjan är grön” eller en kvantitativ observation ”i dag är det 10 grader ute”. En upprepad observation ”en sten faller alltid nedåt, inte uppåt” har större allmängiltighet och kan upphöjas till lag, i det här fallet tyngdlagen. Observationer är alltså fakta. De är inte svar på frågan varför, de är svar på frågan vad.

Global uppvärmning orsakad av människans utsläpp av växthusgaser ligger i dag på gränsen mellan att vara ett framtidsscenario (en teori) och ett faktum (en observation). Klimatforskningen är mycket komplex och starkt tvärvetenskaplig. Den inbegriper bl.a. fysik, kemi, geo-, bio- och samhällsvetenskaper. Forskningslaboratoriet, d.v.s. studieobjektet, omfattar hela jordklotet med dess geosfär, biosfär, atmosfär och hydrosfär. Själva observationen är svårfångad. Hur mäter vi den direkta förändringen i den globala medeltemperaturen? Hur många termometrar behövs och var ska de sättas? Hur stora är de naturliga variationerna och i vilken riktning går de?

Som kemist bildar jag min egen uppfattning i klimatfrågan utifrån två observationer. Den ena är att koldioxidhalten i atmosfären stiger oroväckande snabbt och har sedan direkta mätningar på 50-talet gått från en nivå på ca 300 ppm (miljondelar) till dagens 390 ppm. Den här ökningen måste vara orsakad av människan. Den andra observationen är att koldioxid är en gas som absorberar och emitterar elektromagnetisk strålning i det infraröda området, så kallad värmestrålning. Det gör den till en av atmosfärens fyra viktigaste växthusgaser. Det betyder att gasen är med och reglerar temperaturen på jordytan. Utan växthusgaser i atmosfären skulle här vara mycket kallare. Ökad koncentration av koldioxid i atmosfären ska därför leda till en ökning av temperaturen på jordytan. Vilka effekter det här får för klimatet i olika delar av världen är klimatforskarnas sak, men enligt min uppfattning är det tillräckligt illa att ökningen av koldioxid i atmosfären sker så snabbt och i en omfattning som systemet troligtvis inte tål.

Det finns många saker som kan kritiseras inom klimatforskningen, men jag skulle personligen vilja se en mer nyanserad debatt. Måste man vara så hårt för eller emot? Kan vi inte acceptera att forskningsprocessen framskrider och att teorierna utvecklas och finslipas. En dag blir kanske klimatförändringen ett obestridligt faktum, många hävdar att så redan är fallet. Men vi kan också vända på frågan i Undra! Kan man vara en seriös forskare och samtidigt blint acceptera teorierna för effekterna av global uppvärmning? Jo, det kan man. Men man borde vara medveten om att mänskligheten alltid lyssnat på domedagsprofeter och att politiker, journalister och medborgare tenderar att svälja budskapet ganska okritiskt. Bäst skulle det vara om vi forskare istället riktade kritiken mot vår egen forskning och granskade resultaten som vi och våra anhängare publicerar. Då skulle  vetenskapen gå fortare framåt och alla skulle få snabbare svar på sina frågor.

Print Friendly