När ”periferin” är starkare

När väderrapportören i Yle Fem lovar ”vackert väder i Svenskfinland” kan man dra på mun åt att en konstruktion får en så konkret funktion.
För Yle Fem är det rätt tänkt om man accepterar – vilket alla inte gör – att det finns en identitet som ska vattnas. Samtidigt har tidigare FST (Finlands svenska television) urvattnats till Yle Fem i en strategisk omfamning avsedd att betona den flexiblare tvåspråkigheten framom två isolerade språk.
Det illustrerar existensen av fler verkligheter. Yle är inte landet i miniatyr. Yle är centralstyrt, det påverkar strategierna.

Samhällsdebatten i Svenskfinland tog sig förra veckan till ett plan där det blev svårt att skilja på revyernas sketcher och den mentala plattform av seriös offentlighet där finlandssvenskarna försöker arbeta sig fram till samsyn i fråga som fråga.
Yle Fem ställde den irrelevanta frågan var Svenskfinlands huvudstad ligger. Och se: Ju mindre relevant, desto större inflöde av ”åsikter”.

I botten låg först den seriöst framkastade tanken av Konstsamfundets vd att ”Svenskfinlands huvudstad är varken Jakobstad, Vasa eller Ekenäs. Den är Helsingfors där regeringen sitter.”
Kaj-Gustaf Bergh valde infallsvinkeln att Svenskfinlands framtid avgörs på central politisk nivå. Följer man den logiken är det lätt att utse Helsingfors till viktigaste ort för Svenskfinland.

Om det är kommunerna och staten och inte de finlandssvenska fonderna som har någon betydelse är det självfallet i Helsingfors som finlandssvenska ”lobbare” – i vid mening – ska sitta, eller snarare ränna runt i maktens boningar.
Den Berghska verklighetsbilden punkterades något av hans krav att en enskild rektor för en yrkeshögskola ska sitta i Helsingfors – utifrån samma maktperspektiv.

Den finlandssvenska yh-nivåns framtid avgörs inte av om en rektor sitter eller inte sitter i Helsingfors.
Den svenska verkligheten i Helsingfors påverkas överhuvudtaget inte av att en enskild tjänsteman har sin stol i huvudstaden.
Kaj-Gustaf Bergh säger (Hbl 23.4.2013) att ”det på riktigt är ett stort beslut att flytta bort ett rektorat från Helsingfors.”

Den finländska politiska eliten i huvudstaden torde fortfarande vara omedveten om Arcada-rektorns existens.
Den Berghska bilden ter sig konstruerad. Å ena sidan ett trängt svenskt Helsingfors som behöver alla poster där finns. Å andra ett regionernas Svenskfinland som det har ”satsats för mycket på”.

När Bergh i Hbl kommenterade kommentarerna till sitt första utspel var budskapet att debatten skjuter förbi hans huvudpoäng: att Svenskfinland inte kan fungera enbart på fondpengar.
I själva verket var hans huvudpoäng så uppenbar och tydlig att den inte behöver mejslas ut ytterligare.
Den stora kommunreform som av regeringen dras i förvirringens långbänk oroar Svenskfinland av samma orsak. Vad händer om vi förlorar de kommunala apparater där vi i dag har konkret inflytande?

Tillspetsat: Svenskfinlands övriga regioner närmar sig Helsingfors position av språkligt tyst bolagsman. Oartikulerade intressen tenderar alltid bli förbisedda.
Vasabladets Kenneth Myntti skriver den 28 april att det är absurt att benämna Helsingfors som Svenskfinlands huvudstad eftersom man här tenderar osynliggöra svenskan genom att tala finska i de flesta officiella situationer.

Myntti har rätt. Helsingfors är i termer av levande svenskbygd mer periferi än centrum.
Att den språkliga mentaliteten har uppstått just i den politiska maktens centrum följer maktens psykologiska mönster. För att nå inflytande talar man maktens språk. Ju lägre den procentuella andelen är desto tydligare blir man i denna strävan.
Det kan försvaras som maktskapande taktik – men urvattnar den längre sikten om man samtidigt inte markerar svensk närvaro.

Huvudstaden är i den meningen en svag strategisk miljö för Svenskfinland. Den lilla procentuella andelen reduceras ytterligare av ett språkligt beteende som förminskar språket.
Beslutsfattare i regering och riksdag – placerade i Helsingfors – ska varsebli den svenska vardagen där den finns eftersom den inte kan ses där den själv gör sig osynlig.

Att ”satsa” på regionerna är som term befängd. Det är där den svenska närvaron är stark som den bidrar till att påminna om landets två språk. Det är där den är organisk och naturligt stark som svenskan också har en nationell roll – inte där svenskan ber om ursäkt för sin existens.

Helsingforssvenskar ska naturligtvis tala för sin region. Men den största nyttan för sig själv och övriga delar av Svenskfinland bidrar man till om man talar i sin region.
Berghs budskap i första intervjun (21.4.2013) var att det avgörande för svenskan inte är att tala svenska i butiken eller vifta med lagboken. Det avgörande är huruvida majoriteten av beslutsfattarna tycker att tvåspråkigheten är viktig eller inte.

I verkligheten är det bara den talade svenskan som kan övertyga beslutsfattarna. Att stärka – ”satsa på” – regionerna ger styrka för argument som artikuleras i maktens centrum.

Print Friendly