Se över anonymiteten, Yle!

Yle har det största ansvaret.

Diskussionen om näthat avancerar i ryckig takt. Intensiva dagar, som denna vecka, följs av tystnad.
Det som framkommer i den offentliga debatten om näthat är isbergstoppar. Under vattenytan döljer sig troligen en ännu mörkare sanning.
Därför är det skäl att doppa tån i vattnet som isbergen flyter i.

Vi gör det genom att backa bandet. Internet och de sociala medierna har alltid omgivits av myten om att det demokratiska öppna samhället utvecklas i takt med teknologin.
Det här har länge präglat diskussionen om webbens möjligheter. Det har också hjälpt företag att klä kommersiella intressen i idealistisk skrud.
Då Google i tiderna mutade in den kinesiska marknaden erbjöd företaget att själv censurera material som inte föll makten i smaken. Den officiella motiveringen löd att censurerad information är bättre än ingen information alls.

Sociala mediers roll i till exempel dokumentationen av den burmesiska militärjuntans brutalitet och i den arabiska våren har misstagits för att vara den drivande kraften bakom folkresningarna.
Deras plats i framkanten av bevakningen av naturkatastrofer, krig och misär har förstärkt illusionen som alla medier dras med – den om att mer information gör människan till en mer medveten varelse.
Sanningen är trots allt den att det inte är mängden information som är avgörande utan hur vi tar den till oss.
Det är också det här som avgör hur vi förhåller oss till informationsflödet – som underhållning förklädd till nyheter eller kritiskt och utan att glömma vår egen roll som åskådare.

På grund av att de här illusionerna fått härska från första början har inställningen till nätet och allt det rymmer kommit att handla mer om rättigheter än om skyldigheter.
Det har lett till följande resonemang: information, till exempel i form av nyheter, är en bra sak och därför ska tröskeln mellan den och konsumenten vara så låg som möjligt. Medborgarna har rätt inte bara till informationen men också till att vara aktivt involverade i den. Att kommentera händelser är en del av det demokratiska samhället och därför ska också den här tröskeln vara låg. Och den lägsta av trösklar är möjligheten att kommentera anonymt.
I det här resonemanget finns kommersiella intressen dolda, liksom en förenklad bild av den välinformerade och aktiva medborgaren – hon som utvecklas i takt med teknologin genom att den är tillgänglig.

Det är i de här vattnen som isbergen flyter.
Det är viktigt att skilja på seriösa nyhetsmedier och allehanda debattfora. De senare spelar en betydligt större roll som hatspridare än de förra.
Men trots det är det de seriösa aktörerna – de med det uttalade uppdraget som vakthund och hörnsten i demokratin – som bär det stora ansvaret.
Och bland dem bär Yle det största ansvaret.

Rundradion tillåter anonyma kommentarer och motiveringen har bland varit att det här sporrar folk som annars skulle dra sig för att delta i debatten.
Då diskussionen om anonyma kommentarer blossat upp har man från Yles håll resonerat att kommentarerna på bolagets webb inte motiverat att man tänker om.
Yle förhandsmodererar de anonyma kommentarerna, ratar en del men godkänner det mesta och också efter att de publicerats kan läsare anmäla dem.
Yle har en tydlig kommentarpolicy där folk uppmanas skriva under eget namn. Men policyn är rätt så undangömd och knappast någon manual för den genomsnittliga webbesökaren.

Poängen är inte att Yle uppmanar till god ton och förbehåller sig rätten att inte publicera kommentarerna.
Snarare handlar det om att bolaget slår ett slag för det anonyma samhället genom att betrakta högsta antalet kommentarer som ett självändamål. Det är ohållbart att hänvisa till den offentliga debattens betydelse då en av de mest avgörande förutsättningarna för en debatt – att personligen ställa sig bakom sin åsikt – är frånvarande.
Därför ska Yle omvärdera sin kommentarpolicy. Inte för att bolaget är en grogrund för näthat utan för att det har ett ansvar att vara det totalt motsatta.

7 kommentarer till Se över anonymiteten, Yle!

  1. Först en del helt vettiga points för att sedan smyga in den smörja som rubriken syftar till som slutkläm. Självklart måste man erbjuda möjlighet att skriva under pseudonym, man kunde ändå överväga att kräva identifiering per t.ex. SMS som vissa tidningar redan gör. Mao. ifall av brott vet tidningen högst antagligen vem förövaren är.

    Dina påståenden om YLE:s motiv är till stor del helt godtyckliga antaganden och därmed oförskämd smörja. Det totala kravet på att skriva under namn är också en illa underbyggd fix idé bland vissa journalister, bra att YLE inte hakat på.

    • Tack för kommentaren. Ett förtydligande: mina hänvisningar till Yles motiv baserar sig på hur bolaget internt och officiellt resonerat kring sin kommentarpolicy – resonemang jag själv funderade på under mina fem år på Yle. De är inte godtyckliga./Dan

  2. Nåja, då sitter du säkert på mer YLE-info än mig. Men hur som helst finns ju nog där en del egna åsikter också, som ang. blint stirrande på kommentarsantal.

    Tycker ändå att åtm. svenska YLE:s kommentarsspalter (som jag mest följt med) brukar hålla betydligt högre nivå än HSS-medias (kan ha ändrat nu när man måste betala för artiklarna och därmed kommenterandet). Detta trots att HSS-media kräver identifiering, men då igen inte förhandsmodererar.

    Skulle identifiering räcka för dig, som brottsförebyggande åtgärd… eller vill du av andra orsaker tom. ha hela namnet ute i offentligheten? Vilka typer medier tycker du att man kunde förvänta sig detta av?

    Om jag tolkade dig rätt är du inte ute efter totalförbud mot anonym (tom. oidentifierbar?) sådan, utan närmast att traditionella medier skulle tillämpa traditionella insändarpolicyn även på nätet. Frågan är hur man klassificerar sådana. Dagens stressjournalistik innehåller mycket slarv och slarvnegligerande oförmåga att erkänna journalisttabbar. Medan många alternativa medier saknar hum om källkritik och värdet av journalistiska principer.

    • Bra att det blir diskussion!

      Som jag skriver så är inte Yles webb på långt när ett forum där påhoppen frodas. Men jag tycker att Yle – i egenskap av skattefinansierat, statsägt rundradiobolag – inte borde vara en upprätthållare av anonymiteten som ett sorts default-läge för debattkulturen.

      På ett sätt kan man säga att näthat finns vid sidan om den här diskussionen. Även om anonymiteten är en viktig faktor då folk skriver sånt de i 9 fall av 10 aldrig skulle säga till en människa så finns det också lagar som avgör när en gräns passerats.

      Jag efterlyser en mer principiell diskussion om varför anonymiteten, också då det gäller kommentarer som till sitt innehåll inte motiverar den, blivit förhärskande.

      Vad gäller det mer praktiska: Yle kunde utgå från att underskrift är ett krav, som de flesta dagstidningar gör. Då webbesökarna skriver sina kommentarer och väljer att göra det anonymt kan de kryssa för en ruta som säger att innehållet motiverar anonymiteten. Då kan den som modererar bedöma om så är fallet. Det borde vara lätt se skillnaden mellan ”XX pratar strunt och är en idiot” och ”Har personlig erfarenhet av…”

      Klart att det kräver resurser – personer som gör detta på heltid – men det tror jag Yle fixar om bolaget vill./Dan

  3. Vad jag minns har jag aldrig skrivit något anonymt, men visst kan jag tänka mig situationer där det skulle kunnna behövas. Det är ju i linje med ÅU:s egen policy, som jag tycker är helt riktig.

    Mycket av det anonyma som skrivs är ju en sorts krypskytte mot folk som för det allra mesta bara gör sina jobb så gott de kan. Om skribenterna måste sätta ut sina namn lär väl deras inlägg oftast bli mer sansade. Det borde ju vara bra även ur YLE:s synvinkel.

  4. ”Svar med foto och diskretion”
    Jag är ju en blaha blaha skrivare, som skri-
    ver hellre än bra och som saknar erfarenhet
    av att skriva i tidningar – ja att överhuvud-
    taget exponera mig – men genom ÅU:S kommen-
    tarspalt halkade jag in på detta nya i till-varon, tokskriverier, och saknar man själv-
    kritik så är det inget problem med att tala
    om vem man är. Det som är förvånande är att
    det är ytterst få, som skriver någonting övehudtaget. Det finns fortfarande folk från fornstora dar utanför kyrkogårdsmurarna men
    man väljer tydligen tystnaden Jag tror in-
    te att anonymt skrivande skulle medföra trängsel i spalten utan det förhåller sig
    snarare så att man inte bryr sig om nutid och saknar bestämda åsikter om det mesta
    eller också använder man ett annat forum för sina åsikter – sömnlösa nätter.
    Speak low!

Kommentarerna är stängda.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng