Att dela på ensamheten

BOKEN
Annanstans. Roman
Malin Kivelä
Schildts & Söderströms 2013

Malin Kivelä hör till de mest intressanta finlandssvenska författarna av en yngre generation. Hon har i de två tidigare romanerna odlat ett noggrant, poetiskt och alldeles eget språk.
I ”Annanstans” undersöker hon de språkliga dimensionerna av minnet, drömmar, tankar och inte minst kroppar.

Fyra generationer kvinnor är berättelsens nav.
Nina studerar dans i New York i slutet av 1990-talet, hon ligger på golvet i sin sunkiga etta i Chinatown och försöker jobba på sitt slutarbete, men hon fastnar i klibbiga minnen av sin barndom.
Hennes mamma, den rastlösa äventyrerskan Lida, är försvunnen.
Mormor Vailet, som tagit hand om Nina i hennes mors frånvaro, försöker minnas sitt eget dunkla förflutna där ett mysterium ruvar.
Vailets moster Helga ligger i berättelsens nu döende, men arbetade som barnflicka i New York på 1920-talet och är den som håller i en av berättelsens många nycklar.

Romanen är ett slags lovsång till de motsträviga, de ensamma och övergivna, de icke-välanpassade. Över huvudtaget, också i barnböckerna hon gjort tillsammans med Linda Bondestam har Kivelä tagit som sitt projekt att undersöka motståndets villkor – för kvinnor och andra varelser.
För läsaren blir datumen viktiga, de blir ledtrådar till hur allt egentligen gick till, hur familjen delades upp i de som stannade kvar och de som reste sin väg.

Mor-dotterrelationerna skaver och gör ont i ”Annanstans”.
Huvudpersonen Nina är så osynlig i sin egen barndom att hon inte ens använder pronomenet ”jag” utan enbart ”man” då hon minns den.
Hennes mor är alltid på väg till nästa ställe, någon annanstans. Tillsammans kör de än hit, än dit för att mätta Lidas behov av äventyr.
Den försvinnande flickan spökar också för den vuxna Nina, som försöker röja sig en plats i den värld som präglas av moderns stora svek.

Beskrivningarna av den osynliga flickan som väntar på sin mamma i ouppvärmda vinterbilar hör till romanens finaste stunder, just eftersom de beskrivningarna fokuserar så mycket på kroppen: känslan av att sitta på sina händer för att värma dem, känslan då isflisor från vindrutan trillar in i rockärmens glipa då man skrapar rutan.
Väntan, oro, bilbänkens fjädring, is på bakrutans insida.
Det är långsamt och klokt, iakttagande och varmt, men en underton av våld och frän förlust strömmar mellan raderna och ensamheten ekar genom de tomma rummen.

Kärleken är här något ordlöst, som delas mellan kvinnor. De talar nog – men aldrig om det Stora Viktiga.
De historiska skildringarna av Helgas upplevelser i 1920-talets New York påminner mig om Sarah Waters ”Tipping the Velvet”.
Liksom Waters bygger Kivelä en värld som snurrar kring kvinnors relationer, kvinnors tankar, drömmar och känslor – tematik som uppfattats som vare sig djup eller viktig under största delen av den moderna litteraturhistorien.
Nina och hennes mormor Vailet träffar till slut en outtalad överenskommelse. De är ensamma – men tillsammans.

Kiveläs precist finlandssvenska upplevelsespråk är helt eget.
Här finns samma språkliga säkerhet som i den tidigare romanen ”Du eller aldrig”, men inte samma långsamhet eller detaljfokus.
Ibland förstår jag inte upprepningarna riktigt, de förlorar sin pregnans när de används för ofta.
Här finns även några språkliga tabbar, där grammatiken underställts ordens melodi på ett sådant sätt att det blir mera irriterande än snillrikt. För det mesta fungerar den språkliga trollformeln ändå, Kivelä kidnappar det svenska språket och romantraditionen och gör sin alldeles egen grej.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng