När titanens kropp blir fri igen

När titanens kropp blir fri igen
En fast och målmedveten komposition. Martina Moliis-Mellbergs debutsamling består av tre separata delar som har en viss kontaktyta gemensam och tillsammans utgör en minutiöst genomtänkt helhet.

BOKEN
A
av Martina Moliis-Mellberg
Omslag: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms 2015, 130 s.
Vårens emotsedda debutdiktsamling är skriven av Martina Moliis-Mellberg. Samlingen består av tre delar, tre olika berättelser, som har vissa kontaktytor. Alla börjar till exempel på ”a”: ”Ad undas”, ”Alfa Cassiopeia” och ”Atlas”. De har kontaktytor, men framför allt är de delar i en noggrant doserad berättelselogik.

Alla är också på olika sätt berättelser om en kamp. Den första är en historia om ett brutalt försök till anpassning. Den kunde ha varit för kryptisk utan sin åskådliggörande huvudperson, djuphavsforskaren Cousteau, som med alla medel försöker göra om dig till haj:
”Han ser drömmen som ett tecken. Börjar studera/ havsdjurens andningsmekanik. Gälar. Gälspringor./ Filament. Membran. Det måste gå.// I sin loggbok skriver han:/ Det måste gå.”

Hajarna har hela tiden funnits där, men Cousteau har varit fokuserad på annat. Men när han en gång tagit in dem i sin värld finns ingen återvändo. Det kräver en del omställningar, tänderna måste slipas, gälar måste skapas.

Det är en ganska bisarr historia, sammanhållen av ett ekonomiskt och smidigt berättarspråk, som oavvisligt glider fram. Emma Strömberg som gjort omslaget har helt kongenialt valt bilden av en slingrande orm. Ormen har alltid varit en stark symbol för förvandling, och i mytologiska berättelser har den sin plats.

Diktberättandet går från den mer individuella sekvensen om mannen som vill bli en haj, mot berättelser om gestalter med helt andra konturer. Först är det Alfa Cassiopeia, som är en flicka ute på korståg, en hämnare av stora mått. Men hon är också ett landskap, hennes hud är full av tatuerade blommor. Och så är hon en stjärna, hennes namn tyder på det. Hon är oåtkomlig.

I den sista avdelningen möter vi Atlas, titanen som bär världen på sina axlar. För att orka med det har han enligt myten på egen begäran försatts i ett tillstånd av förstening. Men i Martina Moliis-Mellbergs dikt börjar titanen röra på sig. Det är en fantastisk känsla när det händer.

Diktläsning är att tillåta sig att gå med det skrivna, känna (på) det, mer än att treva efter avgränsade innebörder. Den här samlingen har också en ovanligt stark magnetism. Och fastän bildspråket, särskilt i den mellersta avdelningen, använder sig av bjärta färger är det aldrig kryptiskt.

Magnetismen är också en del av motivet särskilt i del två. Där finns det ett jag, och så finns det den oemotståndliga Alfa Cassiopeia:
”vi liftar så ofta vi kan, följer de eviga vägarna. det är/ nästan för lätt. Alfa Cassiopeia står vid vägkanten med/ handen på höften. banditerna stannar alltid, de kan inte/ slita blicken ifrån henne. de är precis som jag.”

Ett sjävförverkligande kräver sin plats när bilderna har lagts så här långt. Magnetismen består av sexuell attraktion och revanschlust, åtminstone det. Det är lättantändligt, självförbrännande. I det skrivna skildras det ofta i närgångna bilder, som i en film som består av många fler close ups än panoreringar (som i citatet ovan).

Men i del tre kan man försöka andas igen, titanen får lägga ner sin börda. Kroppen börjar leva, landskapet svarar på rörelserna. Man lägger bakom sig hindren från de första delarna, det som försökt kväva en. I Cousteau-avsnittet är det vattnet som kan ta andan av en, i Cassiopeia-sviten är det ökensanden.

”Ad undas”, som den första delen heter, kan förstås läsas bara som en lite högtravade latinsk fras som betyder att något återbördas till havet. Men i en del av den skandinaviska språkfamiljen används uttrycket vardagligt om något som gått i putten, som gått åt helvete, som misslyckats.
Så läst får diktsamlingen ett stråk av befrielseprojekt. När titanens kropp är fri att röra sig igen blir slutdikternas rader allt färre, de sista sidorna får hålla till godo med varsin enrading.

 Så sluter sig diktberättelsen – som i sin helhet fått namnet ”A” – vid en ny punkt. Det är en löftesrik början.

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@fabsy.fi

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng