Hur mycket kostar du?

Synvinkeln

Fanny Malmberg

 

Föregående veckas fredag bevittnade jag massdemonstrationen mot lönesänkningar på Järnvägstorget i Helsingfors. Förutom fackens egna symboler svajade Che Guevaras ansikte på röda flaggor lite här och där. Det var kanske lite att ta i.

Att tala om löner har tidigare handlat om att jämföra olika yrkesgruppers lönenivåer, om rekommendationer för hur mycket man kan ta betalt, eller om önskade löneförhöjningar. Det har oftast handlat om ett behov att få mera pengar, antingen för att öka jämlikheten eller som en bekräftelse på att ens arbetsinsats uppskattas. Det har varit en strävan uppåt.

Men vem som helst som någon gång har räknat ihop en budget där mänsklig arbetskraft ingår, vet att det alltid är människor som utgör den största utgiften. Människor är dyra, löner tillsammans med socialavgifter är det som driver upp kostnaderna.

Eftersom vi har ett progressivt beskattningssystem, är de som har en hög lön de mest lönsamma för samhället. De betalar avsevärt mycket mera skatt och är oftast anställda inom privata sektorn. Det kanske inte behöver nämnas separat att yrkesgrupper som är lågavlönade enligt samma tankemodell är olönsamma och utgör en kostnad för den offentliga ekonomin, eftersom de här yrkesgrupperna främst finns på offentliga sidan. De här personerna genererar mycket lite skatt och har dessutom en så begränsad personlig ekonomi att de inte förmår konsumera mycket. De utgör alltså ett hinder då Finland ska försöka ragla sig upp ur lågkonjunkturdiket.

Det finns fler grupper i samhället som är extremt olönsamma. Barn ända upp till 18 år betalar inte skatt men kräver samtidigt resurser och får statligt bidrag. Långtidsarbetslösa, sjukpensionerade, åldringar – de är visserligen skattebetalare men de lever på understöd och pensioner, de kräver resurser och bidrar med knappt något alls.

Men vänta nu. Är inte ett av Finlands största hotbilder att befolkningen åldras och att nativiteten är för låg? Kommer det inte att bli fler arbetslösa på grund av alla nedskärningar? Det är så många lösa trådar här och så mycket i sparlogiken som är svårt att förstå. Samtidigt som samarbetsförhandlingar lämnar tusentals utan jobb, ska arbetsdagen förlängas.

I denna underliga logik gror det allmänna illamåendet. Allting har översatts till summor och alla har fått en prislapp. Vi medborgare är inte längre en tillgång i samhället, utan en dyr kostnad i budgeten.

Kanske Che Guevara trots allt inte var så malplacerad i demonstrationen.

I senaste nummer av Ny Tid (9/2015) intervjuas Roland Paulsen, sociolog och arbetskritiker. Hans tes är att vi måste börja tänka på ett annat sätt kring arbete: det borde inte definiera vem vi är som individer och det borde inte vara så viktigt för vår ekonomiska “överlevnad”. Det är inte bara industrijobben som har försvunnit i och med automatiseringen, också välbetalda yrken inom informationsbehandling och finanssektorn kan ersättas av datorprogram, nämner Paulsen. Till exempel har bankernas personal minskat radikalt under de senaste 20 åren i och med nätbankstjänsterna.

Paulsen föreslår kortare arbetsdagar, och ökade möjligheter till att göra annat nyttigt än lönearbete. I förslaget ingår en basinkomst för alla. När jobben minskar kommer allt fler att känna sig olönsamma så länge fokus ligger på tillväxt.

De lösningar vi har framför oss nu handlar inte lika mycket om att rädda Finlands ekonomi som att rädda kapitalismen som system.

Fanny Malmberg
Skribenten är filosofie magister
och dokumentarist

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng