Konstkritik: Schjerfbeck-klassikern som håller måttet

 

Åbo konstmuseum. Helene Schjerfbeck. Målningar. Till 21.1.

Det finns få så erkända och älskade konstnärer inom den finska konsthistorien som Helene Schjerfbeck (1862–1946). Schjerfbeck är mest hyllad för sina självporträtt, som hon målade under så gott som hela sitt 70-åriga konstnärskap. Speciellt stor roll fick självporträtten under hennes sista år, då hon bodde på Saltsjöbadet i Stockholm. Det var då Schjerfbecks fick en stor beställning på en serie självporträtt, som ledde till att hon nästan uteslutande koncentrerade sig på att måla självporträtt. Det är också i dem som hennes abstraktionsprojekt når sin kulmen och det karaktäristiskt avskalade men uttrycksfulla stilen kristalliseras.

Utställningen på Åbo konstmuseum ger en kronologisk bild av Schjerfbecks konstnärskap. Det begränsade utrymmet är utnyttjat på ett fungerande sätt med ett tydlig fokus på Schjerfbecks styrkor som konstnär, det vill säga självporträtten och människogestalter. Utställningen inleds med en inblick i Schjerfbecks tidiga realistiska måleri med fokus på historiemåleriet. Under guldåldern var det nationalistiska historiemåleriet den mest uppskattade genren. Den var också en traditionellt manlig stilinriktning, mycket beroende på att kvinnor inte fick teckna nakenstudier och därmed inte ansågs kapabla av skildra så invecklade och laddade motiv. Schjerfbeck gjorde det ändå. Hennes mest kända verk –i den realistiska traditionen–utgörs trots allt av mer jordnära motiv som ”Konvalescenten” från år 1888, som hon vann bronsmedalj för på världsutställningen i Paris år 1889.

Schjerfbecks konst och uttrycksförmåga behövde inga storslagna krigsscener. Hon kunde uttrycka något innerligt engagerat och rörande i de mest vardagliga händelser. Genom en allt mer förenklad stil lyckades hon fånga en persons hela väsen med bara några få linjer eller färgmässiga accenter; nackens böjning, axlarnas position, huvudets ställning eller en röd detalj någonstans fungerade som kraftfulla symboler för ett inre tillstånd.

Schjerfbeck blev uppskattad och känd redan under sin livstid, speciellt under sina sista decennier, då hon redan flyttat bort från huvudstaden och levde i isolation från Helsingfors konstkretsar. Den här isolationen, under tiden i Hyvinge och efter hennes mammas död­ vidare i Ekenäs, kan ha varit det allra viktigaste för hennes konstnärliga utveckling.

Schjerfbecks stil är unik och hon räknas till en av Europas viktigaste modernister. Trots att hon tog avstånd från det inhemska konstnärslivet, höll hon sig informerad och inspirerad av samtidens konstvärld genom böcker och konsttidskrifter. Till förebilderna räknas modernistiska pionjärer som Manet, Van Gogh och Cézanne. Också symbolismen var en viktig inspirationskälla.

En av de saker jag uppskattar mest med den här utställningen är det sakliga narrativet kring konstnären. På hennes 150-års jubileumsutställning i Ateneum år 2012, upplevde jag att det lades omotiverat stor fokus på Schjerfbeck som person och speciellt på hennes ”tragiska” livshistoria. Hennes fysiska bräcklighet och nedstämdhet lyftes ständigt fram i ett sorts förminskande offernarrativ. Också Schjerfbecks manliga mecenater gavs stort utrymme och en ovanligt stor ära för hennes konstnärskap, något som hon ensam borde få stå i centrum för. Hur många manliga konstnärer har inte befäst stereotypen om konstnärens melankoliska temperament och personifierat kampen för brödfödan som konstnär, utan att för den skull målas fram som en stackare.

Bräcklighetsnarrativet härrör förstås också från hennes självporträtt som kan verka ovanligt ångestfyllda för en kvinnlig konstnär. I frågan om självporträtten är det viktigt att se dem i sin kontext, det vill säga att de är målade av en konstnär som går mot sitt eget livs slutskede. Schjerfbeck var en konstnär med sällan skådad integritet, med en aldrig döende kärlek till konsten och en stenhård arbetsmoral som stod sig in i det sista. Utställningen på Åbo konstmuseum lyckas, trots småskaligheten, ge Schjerfbecks konstnärskap rättvisa.

 

Hypnotiskt videoporträtt

Åbo konstmuseum, mörkrummet. Robert Wilson. Videoverk. Till 20.11.

Robert Wilson (f. 1941) verk ”Lady Gaga: Mademoiselle Caroline Rivière” som visas i Åbo konstmuseums mörkrum fungerar som en vävnad av kulturella influenser. Den amerikanska mångmediala konstnären Wilson har sedan början av 2000-talet arbetat med foto- och videoporträtt av kändisar, där han kombinerar det västerländska konstarvet med populärkulturen.

Verket med den avantgardiska popsångerskan Lady Gaga i huvudroller fungerar som en pastisch på den franska neoklassicistiska målaren Jean Auguste Dominique Ingres porträtt ”Mademoiselle Caroline Rivière” från år 1806. Den femtonåriga Madmoiselle Caroline dog kort efter att porträttet blev klart och bilden har på så sätt blivit en symbol för det  tragiska livsödet. Med Gaga i huvudrollen väcks porträttet bokstavligen till liv. Verket är någonting mellan rörlig och stillbild. Tekniskt fungerar det som en oändlig loop.

Wilsons verk är teatraliskt men på ett återhållsamt sätt, och han utnyttjar Lady Gagas karisma till det fulla. Gaga poserade i elva timmar för porträttet, men det enda som ”händer” i målningen är att hon med jämna mellanrum stänger ögonen, ibland flyger en vit svan över bildplanet och en tår faller ner för hennes kind.  Hon blinkar aldrig och rör sig inte på annat sätt än de småskaliga svävande som behövs för att hålla balansen. Detta skapar en intensitet som i kombination med kompositören Michael Galassos svävande renässansinspirerade musik utgör en nästan hypnotiskt fängslande helhet.

Det intressantaste med det här verket är ändå kombinationen av den elitistiska finkulturen (bildkonsten) och populärkulturen. Det här är två världar som relativt sällan möts. Och när de möts fungerar det inte alltid. Ett exempel är rapartisten Jay Z:s performance ”Picasso baby” år 2013, som bara blev ett konstig hopkok av kulturella referenser. Här fungerar det bättre. Jag till och med blir sugen på att se mer populärkultur i bildkonsten, men som här–på bildkonstens villkor.

 

Mellan kitsch och allvar

Åbo konstmuseum, studio. Petri Ala-Maunus. Målning. Till 20.11.

Petri Ala-Maunus (f.1970) målning ”The Great Deluge” är indelat i fyra delar och täcker en hel vägg på långsidan i Konstmuseets Studiogalleri.

Ala-Maunus, som var klar publikfavorit på Åbobinnelaen år 2013, med sina kitschiga oljemålningar av bergslandskap, har hittat ett estetiskt utrymme någonstans mellan dramatiskt allvar och förlösande ironi.

Ala-Maunus verk påminner om de tyska romantiska målarna, det realistiska Hudson River School-måleriet och nittiotalets kitschiga affischkonst. Detta innebär att målningarna, som förstås imponerar stort redan genom den tekniska kvaliteten och den enorma detaljrikedomen, kan behaga betraktare med väldigt olika förhållningssätt till konsten. Vissa ser ironin i dem, andra uppskattar bara skönheten de har framför sig.

Viktigt är också att verkets storlek stöder motivet. Havet och vattnet är starkt laddade och dramatiska fenomen. Vattnet symboliserar rörelse eller hot, frihet eller ångestfyllt fångenskap. En uttalad referens är också den bibliska syndafloden. Det sakrala motivet stöds av verkets fysiska form, då den långa raden målningar snarast liknar en altartavla.

I Ala-Manus måleri kombineras teknisk skicklighet med konsthistoriska referenser. Måleriet känns bekant och är lätt att greppa, men det innehåller också tillräckligt mycket originalitet för att hålla intresset vid liv.

 

 

 

 

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng