Ett annorlunda julevangelium

Viken är en av förbindelsebåtarna som påverkas av förordningsförslaget.

Det hände sig vid den tiden då från kommunikationsminister Anne Berner (C) hade utgått ett påbud:

Den  skärgårdsbefolkning som är beroende av  förbindelsebåtar ska betala för sin transport till fastlandet, och så ska även de som vill besöka eller fritidsbo på skärgårdens holmar och skär.

Skärgårdsfamiljen med två barn ska då barnen går i skola på fastlandet betala 20 euro per barn och dag, och om familjens ena förälder en dag i veckan behöver åka in till fastlandet med bil ska den betala cirka en hundring för sin bil och sig själv.

En gång i veckan till matbutiken och barnen till skolan – det skulle kosta familjen 300 euro i veckan för förbindelsebåttransporten, i övrigt gör familjen bäst i att hållas hemma.
Ska de hållas hemma borde de helst livnära sig på något företag ute på  sin holme; men gud förbjude det, för då går avgifterna för eventuella varutransporter i ena eller andra riktningen upp till tusentals euro.

Det här påbudet kom när Sipilä var statsminister i Finland.
Och skärgårdsborna blev rasande, de skrev insändare, de lät sig intervjuas i etermedia, på webb och i tryck, de skrev inlägg i sociala medier.
Alla som hade ombetts skrev också utlåtanden och när de hade samlats in såg man att kritiken mot påbudet var omfattande, men skärgårdsborna kunde inte slå sig till ro.
Så deras representanter färdades, var och en från sin kommun i Åboland, till huvudstaden.

De hade redan  innan besöket fått höra att kommunikationsministern var villig till någon form av kompromiss.
Kanske den fast bosatta skärgårdsbefolkningen ändå kunde utgöra någon form av undantag, kanske avgifterna inte behövde vara riktigt så där höga, kanske måste man se över detaljer i förslaget till ny förordning.

För hur det nu kom sig så var inte skärgårdsfamiljens ställning riktigt den samma som familjens som bor i huvudstadsregionen.
Förvisso betalar den senare för transporter med kollektiva färdmedel och visst kostar det den familjen att lämna sitt hem. Men det kostar inte att gå över gator och torg,  att ta sig närmaste metrostation eller busshållplats.

Också skärgårdsbon betalar sin bensin själv när den sätter sig i båten eller bilen, också skärgårdsbon betalar bussbiljetten de där tre gångerna i dygnet det kanske finns en buss att ta – men själva förbindelsebåten är skäribons landsväg över havet.
Det hade skärgårdsbon försökt förklara, såsom att turismen till Örö är något annat än båten hem till Vänö eller Heisala.

Skärgårdsbons representanter behövde inte rum i något härbärge i huvudstaden, de var nöjda över att de skulle få audiens hos den ansvariga ministern.

I samma nejd voro några riksdagsmän ute och höll vakt.
Skärgårdsrepresentanterna ville gärna ta dem med, för de var med rätta förskräckta över allt det som huvudstadens korridorer utstrålade, över den stora skillnaden mellan vardagen i hemknutarna och det man här i huvudstaden uppfattade som skärgårdsförbindelser.

Att jämföra bokningen av en taxibåt via en app med regelbunden förbindelsebåtstrafik året om, några gånger i dygnet – det var en för skärgårdsbon främmande tankevärld.

Så när audiensens timme var slagen, vad fick representanterna höra?
De hade hoppats att det skulle börja i stil med: Varen icke förskräckta. Se, jag  bådar eder en stor glädje…
Men allt folket kunde inte bli lika glatt, även om de fick lite tröst i  att höra att avgifterna inte ska bli så höga som planerat.
Glädjen stod inte högt i tak, ty de fick ännu en gång höra att förordningen kommer. De fick höra att det är svårt att skilja åt fast bosatta och andra resenärer, men att man kan överväga olika slags tariffer och system sommar- och vintertid. De fick höra att det här experimentet är ett sätt att vänja skärgårdsborna med att förändringens tid är här.

När så skärgårdsrepresentanterna åkte mot Åboland sade de till varandra: Låt oss begrunda det vi har hört. Även om mottagandet förlöpte i god anda finns här oroväckande och snarast skrämmande drag.
Såsom det att då landskapsreformen träder i kraft och närings-, trafik och miljöcentralerna försvinner, då är det de nya landskapet som styr över pengarna till skärgårdstrafiken.

Det finns konkurrens om de pengarna, sades det. Vilka konkurrenterna är sades inte.
Vilken blir skärgårdens roll i de landskapen, hur tunga eller lätta mandat kommer skärgården att sitta på?

Avsikten med denna text är inte på något sätt att raljera med en fråga som är så viktig för livsvillkoren i skärgården.
Avsikten är tvärtom att framhäva hur farsartat och verklighetsfrämmande förslaget till förordning har upplevts och hur stort behovet är av att modifiera det förslaget.

Låt oss verkligen hoppas att också ministern gömde och begrundade allt det hon fick höra i sitt hjärta.
För nu måste också budskapet som skärgårdsrepresentanterna på tisdagen förde fram och responsen i utlåtandena bära frukt.
Den här berättelsen får nämligen inte sluta med att allt går så som det först har blivit sagt. Det skulle strida mot det här landets lagstiftning och mot skälighetsprinciper.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng