Surrealist med politisk udd

Aboa vetus & Ars Nova. Päiviö Pyöttiälä. Målningar. Till 26.2.

I Päiviö Pyöttiäläs (1924–2006) surrealistiska målningar samsas allvaret och humorn inom samma ramar. Surrealismen kan ofta beskrivas som en visualisering av ironin och satiren. Genom ett till synes humoristiskt och lekfullt grepp kan konstnären vända på verkligheten och smyga in laddade eller tabubelagda symboler.

Pyöttiälä var en självlärd surrealist med rötterna i Kotka. På 1970-talet flyttade han västerut, till Pemar i Åbotrakten. Utställningen på Ars Nova är konstnärens första omfattande retrospektiva utställning. Detta trots att han slog igenom redan i slutet av 1960-talet och år 1982 fick statens konstpris. Det kring femtio verken spänner över en lång tid, från 1940-talet till början av 2000-talet. I bilderna kan man följa med både den omringande verkligheten och konstnärens personliga utveckling. Samtidigt finns det en tydlig röd tråd. Ett starkt personligt uttryck som hålls konstant genom konstnärens liv. Pyöttiälä målade varje dag ända till sitt livs slut.

Trots att Pyöttiälä var självlärd var han insatt i samtidens konstströmningar och i konsthistorien. Den här bildningen skaffade han genom att besöka museer och studera konstverken han hade framför sig. Bland de största förebilderna var surrealister som René Magritte och den italienska konstnären Giorgio Chirico. Det här influenserna syns tydligt i flera av bilderna. Museets curator har valt att lyfta fram detta genom att placerat en bild och en kort text av de verk med tydligast koppling bredvid Pyöttiäläs verk. Detta är tacksamt och ett fräscht grepp som belyser konstnären som en del av större kontext istället för ett isolerat subjektivt geni.

Utställningen rör sig tematiskt och delvis kronologiskt. Det intressantaste är att inse att konstnären blir allt radikalare med åren. Hans bilder får ett modigare och skarpare innehåll ju närmare slutet vi kommer.  I de första rummen visas tidiga verk där motiven främst utgörs av järnvägs-, hamn- och landsbygdsscener. Pyöttiälä var son till en järnvägsarbetare, vilket fick en starkt symbolik i hans tidiga måleri. Järnvägsrälsen som försvinner ut i horisonten eller de tomma hamnarna, som står öppna mot havet, inger känslan av oändliga möjligheter, en frihet och rörelse som inte varit förunnat tidigare generationer. Följande helhet består av scener inspirerade av resor till Italien, där konstnären kunde bekanta sig, inte bara med den eviga staden utan hela det västerländska konstarvet. Detta syns bland annat i några surrealistiska stadsvyer med utplacerade antika kolonner.

De intressantaste delarna är ändå de där motiven är mera radikala, som verket ”Sorgmusik för den ariska rasen” (1980), bekant för många åbobor från Åbo konstmuseums samlingsutställningar. I verket lutar sig en karikerad Hitlerfigur mot en naken kvinnokropp liggandes på en divan likt Édouard Manets ”Olympia”. Kvinnas huvud är täckt med ett rött skynke med ett hakkors på och genom ett fönster syns ett öde landskap av benrangel och skelett. Den svarta humorn och Hitlerfigurens löjliga min är slående. Andra karikerade figurer är Marlboromannen, en oljeshejk och Kekkonen som vigulant slänger sig över ett höjdhoppshinder. De bekanta figurerna och symbolerna skapar narrativ som raljerar med verkligheten genom ett förlösande absurt filter.

Pyöttiälä, som självlärd konstnär, var inte speciellt tekniskt skickligt. Nästan alla målningar är konstruerade enligt ett enkelt enpunktsperspektiv och anatomin och ljusspelet är haltande, men den naivistiska framtoningen gör egentligen bara att uttrycket framstår extra särpräglat. Människofigurerna är alltid mer eller mindre karikerade och de förenklade schematiska landskapen skapar helheter där bildens idé förmedlas så tydligt som möjligt. På det här sättet påminner Pyöttiäläs bildvärld mycket om illustrationer, de är narrativa och betraktaren kan alltid läsa in ett ställningstagande eller en fantasifull, absurd historia i dem.

Pyöttiäläs retrospektiva utställning är uppfriskande och underhållande. Den relativt okända konstnären får en värdig behandling, men som person förblir han ganska diffust. På det sättet lyckas helheten å andra sidan väcka ett intresse som håller i sig. Framför allt smittar konstnärens grepp av sig. Trots att ironin inte alltid är det mest konstruktiva sättet att bemöta sin omgivning på, fungerar den som en skyddsmekanism i en kaotisk värld. Ett sätt att tillägna sig verkligheten då den i sig själv verkar allt mer absurd. Det är snart hundra år sen surrealismen slog igenom. Då liksom nu fungerade den som växelvis eskapistiskt och politiskt. En plats där allting är möjligt och ingenting är förbjudet att avbilda.

 

”Varför Aleppo, vi har ju Åbo”

Aboa Vetus & Ars Nova. Okko Pyöliö. Blyersteckning. Till 26.2.

Okko Pyöliös (f.1989) åtta meter långa blyertsteckning med namnet ”Vårdberget” är en helhet som fängslar betraktaren. Verket utgörs av en utbredd pappersrulle där en minutiöst detaljerad vy över staden Åbo tecknats fram med stadig hand. Stadsvyn är bekant men främmande på samma gång. Perspektivet utgår från Vårdbergets topp och sträcker sig ända bort till hamnen och Österlånggatan. Men husen, broarna och parkerna är demolerade, de är sönderbombade så att bara ett skal av stadens forna glans kvarstår. Detta är en direkt parallell till dagens politiska läge. Tankarna går osökt till den Syriska stadens Aleppos grymma öde.

Att se sin egen hemstad, där älskade platser, gator och miljöer förintas helt, är som ett slag i ansiktet. Katastrofen kommer nära. Pyöliö formulerar en tydlig och genomtänkt poäng. Inte något banbrytande och nytt, utan egentligen samma tanke som trummas ut på facebook, via mer eller mindre tillförlitliga källor, dagligen. Verket visar på bildens kraft, den erbjuder ett redskap i en övning i empati som är speciellt viktig just nu. Tänk om det var du och din stad.

Som betraktare hänger man kvar och studerar varje detalj. Stadens broar har rasat och vägar täckts av ruiner. Flera av husen är bombade till grunden, medan andra går att identifiera på basen av någon enstaka vägg eller fasadbit. Inte en enda människa syns till.

Pyöliö, som utexaminerades från Åbo konstakademi år 2014, vittnar om en relativt sällsynt förmåga bland samtidskonstnärerna. Ett uttryck där den tankemässiga kapaciteten, det vill säga  idén och den tekniska skickligheten fungerar i symbios och lever upp tillvarandra. Jag kommer att tänka på konstnärsduon IC98, som arbetar med ett liknande grepp, staden som en plats för fiktiva tankelekar. Idén är tacksam då själva motivet är så starkt laddad. Också väven av verklighet och fiktion är fascinerande.

Pyöliö har stor potential och jag väntar med spänning på att få se mer av honom

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng