Kolumnen PS: Mina gröna vänner

KOLUMN.

Den vita orkidén jag fick som gåva 2005. Foto: Anja Kuusisto

Kanske är det på grund av årstiden, eller åldern, eller så är det en kombination av dem båda och lite till: Jag är så tacksam för mina orkidéer.

De är fantastiska. Oberoende av vad jag gör eller inte gör så blommar de.

Att de vita, skira blommorna kan vara en sådan källa till glädje är inte självklart för mig. Orkidéer hade någon gång varit helt fel blomma för mig; även om vitt definitivt är en favoritfärg bland blommor. Men liljor, och sommartid hederliga Margeritor och vilda sommarblommor, med favoriterna baldersbrå, prästkrage och blåklocka, det är blommor det.

Inte orkidén som på något sätt försöker vara lite stilig och fin i kanten, samtidigt som den spretar åt alla håll.

Men så fick jag en vit och fin orkidé. Det var hösten 2005 och jag fick den av närmaste förmannen då jag avslutade en 1,5 årig projektanställning.

Den orkidén har fått mig på gott humör otaliga gånger – just som jag tror att nu är det så dags, nu har den verkligen kastat in handduken i det här hopplösa hushållet, då kommer den igen. Och så den blommar.

Jag har inte gröna fingrar. Det är många gånger om bevisat. Både inomhus och utomhus.

Det är till exempel alldeles uppenbart att det inte är någon vits att ha ett trädgårdsland i en trädgård som domineras av kirskål. När vi för drygt 20 år sedan begåvades med denna trädgård fanns där en rest av ett jordgubbsland och ett plastväxthus. Numera med betoning på fanns.

Sydsluttningen är fantastisk ändå, på våren blommar äppelträd, körsbärsträd och plommonträd så det står härliga till, medan övrig blomsterprakt har övergått till krukor. Det är det enda jag klarar av. Inte alltid ens det, frånvaron kan bli för lång.

Benjaminfikusen jag ärvde under senare 1980-tal.,

Inomhus har jag få krukväxter och de står i självbevattningskrukor, ett livsvillkor säger de.

I en klatschig heminredningstidning läser jag om ”trendiga krukväxter 2017”  och undrar smått förvirrat om det går mode i sådant också. Den artikeln i kombination med att jobbkalendern visar att min PS-tur infaller ger mig idén: Mina otrendiga, långlivade, gröna vänner är värda en epistel!

Den största krukväxten är en benjaminfikus som är längre än mig. Kanske den också vittnar om att jag har svårt att röja – det som också är så trendigt.

Fikusen ärvde jag nämligen tillsammans med ett hyreskontrakt någon gång under senare 80-tal då en journalistkollega flyttade till huvudstaden. Så Marita Granroth, fikusen lever än! Och Lasse Nummelin, orkidén du gav 2005, den blommar nu igen!

För orkidéerna, de ger inte upp.

Ursprungsorkidén från 2005 har hedersplatsen, men de har blivit fler och de verkar trivas tillsammans i sitt halvdragiga fönster med utsikt mot sen eftermiddags- och kvällssol. De gånger vi ser någon sol.

Kanske det också är en orsak till att jag tycker om dem, att de faktiskt verkar strunta i sin halvnonchalanta ägare och i tillgången på sol. De tar lite paus och sen blommar de upp igen.

Så där som jag tycker att vi också borde få göra; dra oss in i vårt idé emellanåt, ladda batterierna och sedan blomma upp igen.

 

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng