Konst: Aaltonen ­– monolit på hemmaplan

 

Wäinö Aaltonens museum. Wäinö Aaltonen. Skulpturkonst. Till 7.5.2017.

Wäinö Aaltonens konstmuseum inleder sitt 50-års jubileum med en hyllning till sina rötter och mannen som gav museet sitt namn.

WAM är byggd enligt modernistisk, funktionalistisk stil med specifikt skulpturkonsten i åtanke. De olika salarna och rummen är optimerade för att visa plastisk konst som behöver ett uttänkt ljusspel för att komma till sin rätta. Detta utgångsläge bäddar för en intressant helhet då den finska nationalskulptören med rötter i staden återvänder hem.

Wäinö Aaltonens (1894–1966) konstnärskap är intressant både på en individ- och nationell nivå. Aaltonen blev en av de viktigastes kulturella gestalterna i uppbyggandet av den nationalromantiska stilen.  Detta är något som utställningen tacksamt nog lyfter upp genom att betona den nationalistiska kulturella konstruktion, Aaltonen blev en del av. Det var tidens ledande konstkritikern Onni Okkonen, som ansåg att Aaltonen skulle bli skulpturkonstens nationalhjälte och tillfogade konstnären, det för tiden typiska, geniepitetet.

På, 1920-talet, i den ännu mycket unga nationen, letades det aktivt efter unga begåvningar som kunde personifiera och manifestera nationalandan. Aaltonen passade bra för ändamålet, inte minst på grund av sin anspråkslösa familjehistoria. Aaltonen som var son till en skräddare, uppvuxen i Hirvensalo började redan som sextonåring studera vid Åbo ritskola. Småningom blev han mera intresserad av skulpturkonsten. På 1920–1930-talet hade Aaltonen så gott som monopol på den idealistiska monumentalskulpturen och utförde många av de monoliter som står kvar och färgar det offentliga rummet, än i dag. Allt från Paavo Nurmi-statyn i Åbo, till Aleksis Kivi- skulpturen i Helsingfors och den förgyllda skulptursviten i riksdagens plenisal.

Förlagorna för Aaltonens stil låg i den klassiska arkaiska och antika  skulpturkonsten. Denna kombinerade han med ett förenklat och psykologiskt uttryck. I texter om Aaltonen beskrivs det som att han ”skulpterade inifrån”. Förutom det avskalade uttrycket, experimenterade Aaltonen också med ett dels impressionistiskt, men fram för allt kubistiskt formspråk. Han testade också många olika material, som granit och trä. Det var inte bara i själva formerna den nationella särarten skulle illustreras, också materialen som skulle spegla Finland.

En av de verk som allra tydligast materialiserar den psykologiska dimensionen i Aaltonen uttryck, är den kända skulpturen ”Granitgosse III” från år 1920–1923. Skulpturer avbildar en cirka tre år gammal pojke, som med sitt inåtvända kroppsspråk förmedlar en starkt laddad känsla. ”Granitgosse” är ett av Aaltonens kändaste tidiga verk och utgör en del i hans barn- och kvinnokulturer där starka känslouttryck och moderskapet står i centrum.

Utställningen i WAM är planerad av curator och forskare Jonni Saloluoma, och uppbyggd enligt tematiska helheter. Allra först kommer ett rum med en omfattande tidslinje och ett urval av skulpterade huvuden tillhörande olika ”stormän”,  varav Sibelius dystra stenansikte (1963) är det kanske mest kända.

Vidare finns ett par rum med kvinno- och  barnkulturer – där besökaren också kan läsa några personliga brev som Aaltonen skickat till sin familj. Efter det följer ett rum med de förgyllda gipsskulpturerna som lånats från riksdagen. Skulptursviten ”Arbete & framtid” med verken ”Framtid”, ”Intellektuellt arbete”, ”Röjaren”, ”Skördaren” och ”Tron” från år 1930-1932, skulle visa på de viktigaste egenskaperna hos nationen och dess folk. Avslutningsvis finns ett rum med skulpturer där idrotten och kroppen står i centrum, där det lokala landmärket Paavo Nurmi-skulpturen avrundar helheten.

I frågan om de ofta kubistiska målningarna som pryder muséets väggar,  märker jag att de går förbi mig ganska obemärkt. Det är den plastiska formen i samspel med det arkitektoniska rummet – den tydliga  symbiosen mellan Aaltos skulpturkonst och museet – som innehar huvudrollen här. Helheten kanske ha varit ännu mer slående, om man helt lämnat bort målningarna och istället arbetat med till exempel olika färger i utställningsrummet. Alternativt kunde målningarna ha placerats skilt för sig.

Som helhet är utställningen framför allt solid och kvalitativ men den bjuder på få överraskningar. I frågan om en så bekant och känd konstnär som Aaltonen, skulle de ha krävts en större curatorisk ansträngning för att ge verken någon sorts relevans, inte bara ett historiserande perspektiv. Det enda nytänkandet här är att man  presenterar det nationalistiska projektet och det nationella genierna som regelrätta och individstyrda konstruktioner. Något som fortfarande är relativt sällsynt inom de finska kulturinstitutionerna, som ofta lutar sin verksamhet (och sina biljettintäkter) på idolbilden av en konstnär och därför ogärna vill dekonstruera eller problematisera denna.

 

 

 

 

 

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng