Konst: Impressionistiska snapshots

Galleri Titanik. Kaarlo Stauffer. Målningar. Till 26.2.

I Kaarlo Stauffers (f. 1989) utställning ”In the Wake of Poseidon” kombineras två saker: den urbana fotografen, som tar snapshots av sina kompisar med sin telefon och ett skickligt, expressivt måleri. Stauffer, som utexaminerades från bildkonstakademin år 2014, har haft fyra separatutställningar. På Titanik visas åtta oljemålningar med två olika motivserier: den ena är tidigare nämnda snapshot av främst unga män, och den andra är baserad på äldre fotografier, kanske från det egna familjearkivet.

Målningarna har rönt mycket positiv uppmärksamhet och – ovanligt nog för ett så experimentellt galleri som Titanik – har redan två av verken sålts när jag besöker utställningen. Detta bör nämnas, med tanke på att galleriet själv inte tar några som helst provision för verken. Titanik har också i övrigt gått i bräschen för konstnärsdrivna gallerier, då de från och med i fjol slutade ta gallerihyra av konstnärerna.

Stauffers målningar kombinerar något nytt och något gammalt i en fungerande syntes som är lätt att greppa utan att vara övertydlig. Kompositionerna är slumpartade, medan de överlappande noga utarbetade perspektiven och det måleriska uttrycket utgör ett lager på lager arbete, som ger den slutliga bilden många dimensioner. I utställningstexten står det att bilderna är dokumentariska och det är just här som kärnan i Shauffers uttryck ligger: juxtapositionering av de hyperrealistiska motiven med de subjektiva penseldragen, som lyckas lyfta motiven och ger dem en drömlik, introspektiv dimension. Kombinationen av fotografiet och det expressionistiska måleriet är en av de mest prominenta riktningen inom samtidsmåleriet. Andra exempel är Rauha Mäkilä, Erika Adamsson och Sirpa Särkijärvi. Bilder som dessa fungerar lika bra i ett vitt gallerirum som på en nätbaserad plattform.

Jag märker ändå att jag inte är helt såld. Förlagan till bilderna känns tunn och skalar man av det måleriska uttrycket, som bygger på formmässiga experiment, finns egentligen ganska lite kvar. Helheten förblir nästan enbart visuell – väldigt snygg och tekniskt sett imponerande –  men likväl ytlig. Var är den tankemässiga insatsen? Detta är konst som är lätt att handskas med, som passar många väggar, men den är lika djup som den uttråkade hipsterns världssmärta. De målningar som bygger på gamla familjebilder fungerar egentligen bäst, då det i dem uppstår ännu ett lager av distans som ger verken en starkare laddning. Jag saknar inga tydliga ställningstagande, men något lite modigare, en sårbarhet, något mer än en förfinad tumblr-estetik.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng