Finlands farligaste djur

Ledaren

En av de bättre nyheterna släpptes i förrgår. Beväringar som fullgör sin värnplikt i riskområden kommer att få vaccinering mot den fästingburna sjukdomen TBE.

En av krafterna bakom allt detta är några SFP-lokalavdelningar och riksdagsledamoten Stefan Wallin som jobbat bra för att kunna göra något åt fästingburna sjukdomar. I dag är det väldigt få som inte känner någon som inte skulle ha drabbats av en fästingburen sjukdom.
Vi vet alla att dessa sjukdomar i värsta fall kan leda till svår invaliditet.

Wallin, och många med honom, har noterat det växande fästingproblemet och ser den nya förordningen, som utvidgar vaccineringen mot TBE, som en logisk fortsättning på regeringens budgetförslag 2017.
I det utvidgades det nationella vaccinationsprogrammet med 120000 euro genom att reservera pengarna till tre doser vaccin och påfyllnadsdoser vart tionde år för alla Pargas- och Simobor.

Det är naturligtvis ett säkert vårtecken att man börjar diskutera fästingarna igen i ÅU. Många tar problematiken med en klackspark, eftersom det alltid har funnits fästingar i Åboland.
Andra menar att fästingen är det farligaste djur vi har här i landet och frågar sig hur man ska skydda sig mot det lilla spindeldjuret.

Antalet konstaterade fall av fästingburna sjukdomar är kanske inte alarmerande högt – ännu. Det är bland annat detta som gjort det knepigt att få in vaccinet i det nationella vaccinationsprogrammet.
Men fråga den som själv har drabbats av TBE, eller som har en anhörig som drabbats, så förstår du att man har ganska svårt att förstå att man varje år vaccinerar mot influensa, men inte mot fästingburna sjukdomar som kan vara fullkomligt förödande.

Som tur är har det funnits privata aktörer som har kunnat erbjuda fästingvaccin. I tider av diskussioner om valfriheten i vården, kan man väl här konstatera att den valfrihet som redan finns har suttit mer i tiden än en stor del av myndighetsbeslutsfattandet.

På ÅU:s ytor har det diskuterats mycket och intensivt om hur, och om, fästingproblemet är större nu än det var för några decennier sedan.
Det har framlagts teorier om sambandet mellan ett ökat antal klövdjur i de åboländska skogarna och antalet fästingar.
Fästingen är ju redan föremål för forskning bland annat i Åbo universitet.

Då det gäller kopplingen till de värddjur fästingen kräver för att utvecklas, kunde man, för att bringa reda i problematiken, testa de nuvarande hypoteserna på några habitat i Åboland.
Det torde knappast vara svårt att hitta markägare som vore villiga att ställa upp med områden som skulle gå att hålla klövdjursfria.

Det allra värsta är förstås att mänskor, som varit mycket noga med att hålla sig själva och sina hem fästingfria, ändå har blivit bitna och insjuknat i fästingburna sjukdomar.

Både i Sverige och hos oss har det uppstått en osund debatt som pekar ut jägarna som orsak till fästingproblematiken. Tänkandet utgår ifrån att jägarnas viltvård under vintrarna görs för att ha en stor population av jaktbart vilt under den kommande hösten.
Det ligger förstås nära till hands att dra slutsatsen att de måste finnas flera fästingar om det finns flera värddjur.
Men viltvård utrotar inte. Viltvården sköter populationer och stammar. Den uppgiften ska den fortsätta att ha.

Men här kunde väl forskare och jägare samarbeta och ta fram åboländska resultat. Det blir genast lättare att diskutera om man har en gemensam karta.
Det vi åtminstone vet är att större populationer klövdjur leder till flera klövdjursolyckor på de åboländska vägarna. Men det biter inget vaccin på och olyckorna är förstås en helt annan problematik.

Det vi med säkerhet vet är att fästingen inte kommer att gå att utrota – ens om man skulle göra de åboländska skogarna klövdjursfria, vilket självfallet inte är ett alternativ.
Att åtgärda problemet, till exempel genom att få in TBE-vaccinet vaccinationsprogrammet, har varit segt. Och det finns inte speciellt mycket tid, känns det som.

Det snabbaste sättet att åtgärda fästingproblemet är förstås att veta mera om vad det handlar om, att se till att man har en så färstingovänlig omgivning som möjligt och att se till att ens keldjur har fästingskydd.
Der är förstås rätt att ropa på staten, men när staten inte lyssnar måste man ta ett större ansvar för sig själv. Det finns till exempel fästingar i parker i Åbo, så inget område är speciellt färstingfritt i Åboland.

Det allra värsta är förstås att mänskor, som varit mycket noga med att hålla sig själva och sina hem fästingfria, ändå har blivit bitna och insjuknat i fästingburna sjukdomar.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng