Kolumnen: Hur gick det till…

Kolumnen

 

Nils Torvalds

Under de senaste veckorna har jag ofta återkommit till en besvärlig tanke. För Europa var 1945 året noll. Tittar man på förlustsiffrorna är de förskräckande. Sammanlagt dog runt om i världen någonting kring 80 miljoner människor – största delen i Europa med 6 miljoner judar, 26 miljoner sovjetmedborgare, närmare 6 miljoner polacker och 5,5 miljoner tyskar.

I krigets virvlar försökte motståndsorganisationerna förstå vilken den politiska efterkrigsordningen kunde bli. Inom den borgerliga italienska motståndsrörelsen, som leddes av Feruccio Parri – den kommunistiska leddes av Luigi Longo – skrev man att utgångspunkten måste vara att staterna avstod från sin absoluta suveränitet. Samma tongångar ser vi på olika håll inom de europeiska motståndsrörelserna, också i Frankrike och i Tyskland.

Men att avstå från den absoluta suveräniteten visade sig inte vara så lätt. Svårast var det för segrarmakterna Storbritannien och Frankrike. Charles de Gaulle ville återskapa den franska storheten – grandeur. Storbritannien ville, trots Atlantdeklarationen från 1941, hålla kvar sitt Brittiska samvälde. Det var en viktigare målsättning än att skapa ett gränsöverskridande europeiskt ekonomiskt system.

Frankrike var inte ett dugg bättre i sina målsättningar. Rädslan för att Tyskland ändå skulle återkomma som konkurrerande stormakt lockade den franska regeringen till förhandlingar med Sovjetunionen. Om vi får Saar och Ruhrområdet kan ni ta resten, var general de Gaulles anbud till Stalin. Generalissimusen tackade nej eftersom han visste att det stred mot överenskommelserna från Jalta fram till Potsdam – och att han inte hade makt att ta för sig någonting utöver det han redan hade.

Förenta staterna hade i början av Marshall-hjälpen tänkt sig att Storbritannien skulle vara det ledande Europas återförenare. Det misslyckades totalt och initiativet övergick till Frankrike och till Georges Bidault, Robert Schuman och Jean Monnet.

Så varför den här återblicken? Därför att vi fortfarande är fångna i samma krets av motsättningar. När England 1948 inte klarade av att bära ansvaret var det någonting av en europeisk tragedi. När de 70 år senare röstar sig ut ur Europeiska unionen är det politiskt sett en fars, men en fars med allvarliga följder.

Ännu mera allvarliga kan följderna bli om också Frankrike tar steget tillbaka till drömmarna om fransk grandeur.

Om ni följer med hur Marine Le Pen driver sina teser är de förskräckande lika de teser Charles de Gaulle drev, och som kunde ha försålt Europa till en slaktare i Kreml.

Vi är på nytt vid ett europeiskt år noll.

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng

Close