Konst: Elina Brotherus – livet i bilder

Åbo konstmuseum. Elina Brotherus. Fotokonst. Till den 21.5.

Elina Brotherus (f.1972) är en av Finlands internationellt sett kändaste fotokonstnärer. Den retrospektiva utställningen ”Verk 1998–2015” på Åbo konstmuseum, är den mest omfattande helheten av Brotherus produktion någonsin. Utställningen är ett samarbete mellan Åbo konstmuseum, Montpellier Pavillion Populairen och Saltzburg fotohof.

Brotherus, som bor och arbetar i Finland och i Frankrike, skapar ofta bilder utgående från sitt eget liv. Hon använder också sig själv som modell i bilderna. Självporträtten fungerar som en port till något allmänmänskligt själslandskap eller som en del av bildens komposition.

På konstmuseet ställs flera av Brotherus mest kända bildserier ut. Tematiskt är det två röda trådar som löper omlott och återkommer i olika skeden av konstnärens liv. Den ena är de subjektiva, personliga bilderna, bilderna där Brotherus själv poserar, naken eller med ansiktet i närbild, eller i hennes hem omringad av vardagen. Här får vi följa med Brotherus då hon försöker lära sig franska i serien ”Suite Françaises” (1999) och tejpat upp post-it lappar med franska fraser över hela lägenheten.  Serien handlar om identitet och plats och det utanförskap som språkmuren för med sig. I serien ”12 Ans Après” (1999–2011/13) återvänder hon 12 år senare och gör iscensättningar av bilderna från första tiden i Paris. Serien fångar tidens gång och känslan av att säga adjö till sin egen ungdom på ett effektivt sätt.

Den mest slående serien, är ”Carpe Fucking Diem” (2011–2015), som handlar om kampen mot barnlöshet. Ett ämne som är både svårt att tala om och avbilda. Brotherus bilder går rakt in. På ett ärligt och avskalat sett har hon låtit kameran följa med henne genom hoppets toppar och dalar. Längtan och sorger efter ett barn som aldrig fanns, är skildrat genom den råa verklighet som fertilitetsvården innebär. Kroppen tar stryk av hormonsprutor och psyket av de enorma förväntningarna. Till slut ger konstnären upp och småningom börjar livet bära igen, efter en fyra år lång kamp, utan resultat.

Det andra spåret i helheten är konsten som fenomen och fotografiets plats inom den konsthistoriska traditionen. I serien ”The new painting” (2000–2004) undersöker Brotherus den romantiska landskapsmåleriets ikonografi genom fotografiet. Det är speciellt en konstnär och ett verk som fungerar som referens – Caspar David Friedrichs ”Vandraren över dimhavet” (1818). Verket där en man klädd i svart står framför ett vackert och levande vatten- och klipplandskap, är en komposition som förekommer i flera av Brotherus och hennes jämnåriga fotokonstnärers verk. Att vända ryggen mot betraktaren är ett effektivt sätt att skapa spänning i en bild, utan att säga för mycket. Den som står bakom den bortvända kroppen kan projicera sin egen person på figuren, och blir liksom insugen i verket.

Trots att ”The new painting” innefattar väldigt vackra bilder, är det ändå en annan serie jag fäster mig mer vid. ”Artists at work” (2009) handlar om att vända blicken från konstnären mot modellen. I bilderna har Brotherus skapat en scen där två män står och målar av hennes själv som nakenmodell. Det som skiljer bilderna från klassiska ”Konstnärer i arbetet”-temat, är att modellen är huvudpersonen och det är henne man som betraktare fokuserar på. Den här till synes enkla skiftningen är egentligen ganska radikal. Om vi skulle börja se på olika konstnärernas verk utgående från modellerna och muserna, skulle historien bli något helt annat och många historier som inte berättats skulle få komma fram i ljuset.

Brotherus utställning ger en omfattande inblick i en av den finska fotokonstens mest tonsättande aktörer. Brotherus introspektiva fotografi i kombination med det måleriska, eller med andra ord självporträttet och landskapet, har varit den rådande tematiken inom fotokonsten de senaste decennierna. Att hantera de mest klassiska motiven inom måleriet, genom fotografiet, har varit ett sätt att placera det inom bildkonstens ramverk, och ta ett avstånd från det dokumenterande fotografiet (trots att denna dimension aldrig helt försvinner). Det är ändå de bildserier där det finns ett tema utanför konstens formalistiska dimension, till exempel ”Carpe Fucking Diem” och ”Artist at work”, som är intressantast.

 

Ett rum i ett rum

Åbo konstmuseum, Studion. Eeva-Riitta Eerola & Jenni Toikka. Installation. Till 2.4.

Konstmålare Eeva-Riitta Eerola (1980) och videokonstnär Jenni Toikkas (1983) gemensamma installation ”Double Take” skapar en skild sfär inom utställningsrummet. Verket är en kombination av två bildkonstnärers arbete, en som jobbar med måleri och en med rörlig bild och deras gemensamma strävan att utforska tredimensionalitet. Namnet på verket hänvisar också till själva processen, det vill säga att helheten är ett samarbete.

Verket ”Double Take” utgörs av olika konstruktioner i faner och andra material som bildar en sorts mur mitt i rummet. Längs med murens väggar finns målade partier och utplacerade föremål och färg- och form kombinationer. Till den fysiska dimensionen tillkommer ännu tre videoskärmar där abstrakta bild- och textsekvenser spelas upp.

Idén fungerar på ett konceptuellt plan, men tyvärr verkar processen i sig ha fått större betydelse än slutresultat. Det känns egentligen ganska ofärdigt. Det finns partier som är färg och formmässigt lyckade, medan andra känns ganska ogenomtänkta. Ett frågetecken är till exempel varför videomaterialet spelas upp på skilda skärmar och inte projiceras direkt på den fysiska konstruktionen. Projiceringen skulle ha skapat en mera sammansmält helhet.

Både Eerola och Toikka har utexaminerats från Bildkonstakademin och de för med sig ett tankesätt som är typiskt för just den skolan: ett överskattande av den konstnärliga processens relevans för någon annan än konstnären själv. Det finns ett tydligt idealiserande av den klassiska romantiska konstnärsbilden vid Bildkonstakademin. Ofta fastnar konstnärerna liksom vid själva skapandet och det subjektiva jaget, och lyckades aldrig kommunicera något till någon utanför hen själv.

Jag säger inte att fallet är så här, men konstnärerna skulle antagligen ha behövt ännu mera tid för att skapa ett lyckat samarbete i en konstform ingen av dem egentligen behärskar.

 

Män som leker med pengar

Åbo konstmuseum, Mörkrummet. Sören Thilo Funder. Videoverk. Till 2.4.

Sören Thilo Funders (1979) videoverk ”The Vanishing table” handlar om pengarnas fysiska och abstrakta existens. Runt ett bord sitter ett gäng numismatiker (myntforskare) och betraktare tjugo extremt sällsynta mynt. Mynten är osynliga och utifrån sett fungerar seansen som en sorts pengarnas pantomim. En efter en lyfter de upp ett ”luftmynt” och synar det. Emellanåt utför de simultana rörelser som att lyfta händerna i slow motion. Det hela blir en sorts allvarsam lek. Symboliken är slående då samtliga personen runt bordet är vita medelålders män. Parallellt med myntleken, löper en animation av en kostymklädd apa i ett kontorslandskap som läser upp en dikt av Lewis Carolls. Dikten målar fram historien om en debitor och en kreditor och det maktförhållande som uppstår mellan dem.

Den mest fungerande delen av verket är numismatikerna. Trots att apan är en bra idé, skär sig utförandet rent visuellt med den sparsamma och nästan monokroma bildspråket vid det runda bordet. Det skulle ha fungerat minst lika bra att bara låta rösten tala medan de vita männen fortsätter sin pengalek.

Överlag synliggör verket på ett effektivt sätt hur låne-ekonomin fungerar, att den bara existerar på en abstrakt nivå. På många plan är pengar bara en idé eller överenskommelse, något som blir synligt bara då ekonomiska bubblor spricker och folk springer till banken för at lyfta sina tillgångar.

 

Genom att använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. Läs mera

En cookie är en liten fil som webbplatser som du besöker skickar till din webbläsare. På så sätt kan webbplatsen komma ihåg information om ditt besök, som vilket språk du vill använda och andra inställningar. Det underlättar vid nästa besök, och webbplatsen blir mer användbar. Cookies spelar en viktig roll. Utan dem skulle du förmodligen bli frustrerad när du använder webben.

Stäng